När kapitalet börjar krympa – mental utmaning i FIRE:s uttagsfas

Det finns en sak som jag inte riktigt hade förberett mig på när jag gick in i FIRE-livet och började leva på mina pensionstillgångar: den mentala effekten av att se kapitalet minska. Det där ögonblicket när du inser att pengarna inte längre fylls på automatiskt varje månad, utan tvärtom – sakta, metodiskt, obönhörligt tickar åt fel håll.

Jag är i den så kallade uttagsfasen, och för mig handlar det konkret om att jag tar ut pengar från privata pensionsförsäkringar som bara får innehålla fonder. Det låter ju bra i teorin – långsiktigt går marknaden upp, historiskt sett i alla fall – men i praktiken innebär det att fonder säljs av varje månad för att finansiera mitt nuvarande liv.

Det känns lite som att äta upp sin egen framtid, tugga för tugga.

Till skillnad från till exempel ett ISK med utdelande aktier, där man kan leva på avkastningen utan att röra själva grundkapitalet, så säljer nätmäklaren av en bit av fonderna varje månad. Det sker dessutom automatiskt – en slags robotstyrd självplundring.

Visst, om börsen fortsätter sin uppåtgående bana över tid så kan värdeökningen på det som är kvar delvis kompensera för uttagen. Men faktum kvarstår: kapitalet i pensionsförsäkringarna ska förr eller senare säljas av, och varje uttag beskattas som inkomst.

Det känns lite som att skala en lök i slow motion.

Jag försöker mildra känslan genom att investera överskottet varje månad – alltså skillnaden mellan pensionsutbetalningarna och mina faktiska utgifter – i ett nyöppnat ISK. Det är som att försöka rädda lite av löken och plantera den igen i hopp om att den ska växa upp till en ny.

Problemet är bara att det som går in i mitt ISK är betydligt mindre än det som kommer ut ur pensionsförsäkringen, eftersom jag först betalat inkomstskatt på uttaget och därefter betalat mina räkningar. Det är inte så att saknar pengar, utan för att det känns fel att kapitalet krymper.

Jag inser att jag kanske tillhör en minoritet som tar ut mina privata pensionsförsäkringar i förtid. Men principen gäller ju för alla svenskar när de väl börjar ta ut sin allmänna pension: kapitalet börjar krympa, år för år. Det är ett märkligt skifte i perspektiv – från att bygga upp till att montera ner.

Man kan kalla det “den mentala deflationen”.

För mig, som i åratal levt efter FIRE-filosofin med målet att uppnå ekonomisk frihet, är det märkligt att börja minska tillgångarna.

Så hur hanterar man det mentalt?

Jag försöker tänka att det här är själva poängen med FIRE: att använda det jag byggt upp för att leva fritt, utan att behöva jaga nästa inkomst. Kapitalet ska krympa – det är planerat, till och med önskvärt. Men det sitter djupt i ryggmärgen att känna sig rik när siffrorna växer och väldigt obekväm när de minskar, även om siffrorna på kontot fortfarande räcker och blir över.

Kanske krävs det träning – att långsamt vänja hjärnan vid tanken på att “leva på kapitalet” verkligen betyder att leva på kapitalet.

Hur är det för dig? Är du i samma situation – och hur hanterar du det mentalt när siffrorna börjar peka åt andra hållet?