Några i min bekantskapskrets, alla 55 plus, har på sistone fått det där obehagliga beskedet som ingen riktigt vill ha: varsel om uppsägning.
De har
jobbat länge, varit lojala, levererat, ställt upp, hållit deadlines och ibland
till och med täckt upp för yngre kollegor som “bara skulle jobba hemifrån någon
dag”. Och plötsligt står de där, kallade till möte, med en chef som harklar sig
och börjar prata om “omställning”, “effektivisering” och “framtida
kompetensbehov”.
Reaktionen
är nästan alltid densamma.
Först chock.
Sedan en
slags trotsig beslutsamhet: jag ska minsann söka nytt jobb, jag är inte klar
än.
CV:t dammas av, gamla arbetsintyg plockas fram, och LinkedIn uppdateras. Men ganska snart kommer verkligheten ifatt. Jobbannonserna är fulla av ord som “hungrig”, “driven”, “digitalt nyfiken” och “redo att ta nästa steg i karriären”. Med andra ord – inte riktigt skrivna med 58-åringar i åtanke.
Jag vet hur
det känns. Förra året befann jag mig själv i samma situation. Jag tvingades
lägga ned mitt företag efter att min största kund drog sig ur, och plötsligt
var jag – för första gången – arbetssökande.
Det blev
några långa månader mellan nedläggningen och starten på mitt nya liv som
pensionär-light, med kombinerad tjänste- och privatpension.
Under de
månaderna sökte jag jobb. Många jobb. Och upptäckte snabbt att det inte var min
erfarenhet som imponerade mest, utan snarare mitt födelseår som ställde till
det.
Det kallas
ålderism, och det är ett märkligt fenomen. I teorin hyllas erfarenhet, mognad
och stabilitet. I praktiken är det få svenska arbetsgivare som vill ha någon
över 55. Det finns alltid en “ursäkt”: man vill ha någon “som kan växa i
rollen”, eller någon som “passar in i teamets dynamik”. Översatt till ren
svenska betyder det ofta att man söker någon yngre och billigare.
Visst finns
det undantag.
Enstaka
företag som värdesätter senior kompetens, och ibland myndigheter där erfarenhet
faktiskt räknas. Men det är långt mellan dem. De flesta arbetsgivare verkar tro
att 60-åringar har svårt med Teams, inte vet vad ett molnlagringssystem är, och
behöver hjälp för att logga in.
Samtidigt
pratar samma arbetsgivare gärna om “mångfald” och “inkludering”. Det är lite
ironiskt – för mångfald tycks ofta sluta vid födelseåret 1985.
Ändå är det
just den äldre arbetskraften som skulle kunna lösa många av dagens problem. De
är lojala, de stannar längre, de kräver sällan befordran varannan månad och de
är inte på jakt efter nästa “utvecklande utmaning”. De vill bara göra ett bra
jobb.
Så nu när
jag ser mina bekanta damma av sina gamla CV:n och logga in på
Arbetsförmedlingen känner jag igen den där blandningen av hopp och uppgivenhet.
De kommer att göra allt rätt: söka, nätverka, uppdatera sina profiler. Men
chanserna att ens bli kallad till intervju är, om vi ska vara ärliga, ganska
små.
Kanske borde
vi börja prata mer öppet om det. Om hur svårt det faktiskt är att få ett nytt
jobb efter 55 – och om hur mycket kompetens som går förlorad när företag
sorterar bort sökande på födelseår snarare än erfarenhet.
För ibland
känns det som att vi pratar mycket om “hållbarhet” i Sverige – men glömmer att
också människor behöver återbrukas.
Har du själv eller någon du känner testat att söka jobb de senaste åren? Hur gick det?
Ja nu är det inte aktuellt för Herr SNålgris att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande nåt mera, men då jag har left inom IT-konsultsektorn i många år kan jag på något sätt förstå företagen. Jag har jobbat med både utmärkta äldre herrar, och utmärkta ungtuppar och kan väl säga så mycket att en god blandning av den äldres erfarenhet och den yngres energi och teknikhunger är den bästa blandningen. Äldre personer inom IT tenderar att bli som mätta vargar. De tappar den där hungern att prestera i topp, att vara påläst om det senaste och saknar många gånger det där drivet som yngre nyanställda har. Ofta kan dessa problem lösas genom att byta arbetsplats, men då har vi det där problemet med att vem vill anställa en äldre person som förvisso har ett gediget CV, men verkar lite "rostig" när det kommer till tekniken som sådan. Det är sällan de äldre som är de bästa programmerarna. De är däremot de absolut bästa lösningsarkitekterna. Ofta har de tröttnat på att hålla koll på den senaste teknikstacken och programmerar främst för husbehov, eller assisterar när knepiga buggar ska lösas eller när ett uråldrigt IT-system ska bytas och hela verksamhetsflödet ska förklaras för en flock ungtuppar från en konsultfirma som fick uppdraget för att de var billigast.
SvaraRaderaDär kommer vi in på det andra problemet. En ungtupp från t.ex. en spelutvecklarutbildning programmerar "good enough" för att kunna bli anställd hos en konsultfirma, och lönekostnaden är säg 30" + avgifter. En äldre herre som varit anställd och trogen har en lön om kanske 55" men går det att debitera så mycket mer? Nej, vinstmarginalen är stendöd med denne äldre herre om han inte besitter extremt unik kompetens som marknaden betalar för, t.ex. COBOL.
Politikerna har absolut ett problem att lösa, när de vill att människorna utan problem ska arbeta till 67 eller 69, men när arbetsmarknaden främst efterfrågar yngre förmågor. Olika sektorer är givetvis olika, och jag kan IT bäst. Frågan är dock om äldre personer kan eller vill jobba t.ex. i hemtjänsten med den usla lön, dåliga organisation och arbetsförhållanden och stress. Vill man inte hellre ta det lite lugnt på sin ålders höst. 69 år är inte ungt, många trillar av pinnen före denna ålder... men på politikerna låter det som att 69 är det nya 40. Jag får inte ihop det.
Det enda sättet att slippa vansinnet är att spara ihop till sin egen frihet, för att när man bli äldre kunna välja själv. Jobba eller vara ledig.
Håller helt med dig.
RaderaTycker det är ett väldigt tjat om att äldre numera är så pigga och alerta, både från politikerhåll men även massmedia som hakar på detta.
Själv tror jag att mänskligheten inte förändrats speciellt mycket under den tid jag funnits, och det kan jag se i min omgivning.
Inte tusan känner vi 50-plussare oss yngre än vad våra föräldrar gjorde när de var i samma ålder.
Visst finns det undantag, men det gjorde det även på Stålfarfars tid.
Själv skulle jag inte kunna tänka mig att fortsätta att jobba heltid en enda dag till, men så är jag också FIRE. :-)
Visst är det märkligt! Om man kommer genom nålsögat och faktiskt får gå på intervju så kan det komma upp kommentarer om att man som 55-åring snart(!) går i pension. Dvs om ca 10 år! Vilka 25-åringar räknar de med att ha kvar i 10 år?
SvaraRaderaFaktiskt så blev jag kallad till intervjuer när jag var strax över 50 år. Arbetsgivarna såg min ålder och tänkte "skönt, inget VAB" (jo, en sa faktiskt ungefär så). Men då åker man dit på tex att man inte har jobbat exakt med just den saken de senaste åren (jag är inte specialist, men har jobbat länge i samma bransch så kan mycket ändå).
Jag behöver inte söka jobb för att jag blivit av med mitt, utan för att jag emellanåt är väldigt understimulerad. Har lite tråkigt (och alltså tid att läsa trevliga bloggar på arbetstid). Men det beror ju också på att jag har erfarenhet och inte behöver lägga ner lika mycket tid som en nybörjare på varje uppgift.
Eller som igår, 3 personer frågade mig om helt andra saker än det jag jobbar med just nu. Inget avancerat, tyckte jag, men det var ingen annan som hade nån aning. Erfarenhet är också bra, även om den är lite ringrostig ibland.
Ja det är märkligt att arbetsgivarna inte vill eller vågar ta tillvara på den rika erfarenhet som äldre ändå har.
RaderaDet tror jag är något som är ganska unikt för just Sverige, där vi av någon anledning är så otroligt åldersfixerade vad det än gäller.
När jag själv sökte jobb var det faktiskt en rekryterare som sa rakt ut att han tyckte att jag var för gammal för tjänsten jag sökt. Tyvärr spelade jag inte in telefonsamtalet, hade jag gjort hade jag nog gjort en DO-anmälan på rent j-velskap. :-)
Skrämmande inlägg. Läste om en 55 åring med vad jag förstod gedigen erfarenhet som blev uppsagd o sen söktes 150 jobb innan han gav upp o tvingades i förtidspension... Arbetsannonser skrivna av "drivna" 25 åringar som är fyllda av meningslösa buzzord. Tråkig utveckling eller mer rätt: en tragedi
SvaraRadera