Förra veckan hade jag ett äventyr som kan beskrivas som en modern variant av Sisyfos, ni vet han som hela tiden rullade upp en stor sten uppför en kulle, och när han kom upp rullade steneländet ner igen.
I mitt fall handlade
det om att försöka öppna ett företagskonto hos antingen banken A, B eller möjligen
C.
Jag började med
optimism och en stor kopp kaffe, redo att bena ut vilken bank som egentligen
skulle vara bäst för mitt blivande företag. Åtskilliga senare hade jag mer
kaffe i kroppen än svar från bankerna.
Först var
det telefonköerna. Bank A bjöd på en härlig 45 minuters hissmusik, som till
slut övergick till att jag blev kopplad till... fel avdelning. "Oj, du
skulle ju prata med X-avdelningen", sa en trevlig men obehjälplig person
och poff så var jag tillbaka i telefonkö igen.
Bank B var
inte mycket bättre. Där blev jag kopplad fram och tillbaka så många gånger att
jag nästan kände att jag var del av ett lotteri. Till slut, när jag väl trodde
att jag hade hittat rätt person, så bröts samtalet – helt utan förvarning. Bara
tystnad.
Bank C? Ja,
där behövde jag inte ens lyfta på luren. Jag skickade ett mail, förväntansfull
och hoppfull, men vad fick jag tillbaka? Ett automatiserat svar: "Tack för
din förfrågan, vi återkommer inom 3-5 arbetsdagar." Spoiler alert: ingen
har återkommit.
Som om det
inte vore nog, tar alla tre bankerna en härlig ansökningsavgift på upp till
2500 kronor för att möjligtvis få öppna ett konto. Dessutom har
månadsavgifterna fördubblats på bara några år – det verkar som att ju mindre
man får, desto mer ska man betala.
Och så ska
vi inte ens prata om att några av dessa banker varit i blåsväder för... just
det, penningtvätt. Ja, men ett enkelt företagskonto, det kan de inte hantera!