Att planera för evigheten

Det finns en seglivad föreställning i Sverige om att “det löser sig nog” när det gäller arv, pensioner och ägande inom relationer.

Tyvärr gör det inte det.

Tvärtom kan det bli både dyrt och djupt orättvist – särskilt om man inte i förväg har varit tydlig med vad som ska vara enskild egendom.

I Sverige gäller huvudregeln att giftorättsgods delas lika vid en skilsmässa. Det låter rimligt i teorin – två personer som levt tillsammans delar på det de byggt upp gemensamt.

Problemet uppstår när allt inte är “gemensamt” i praktiken.

Tänk dig följande scenario:

Den ena parten får ett större arv, kanske efter ett helt liv av sparande från en förälder. Pengar som aldrig varit tänkta att bli en del av någon annans framtida skilsmässouppgörelse.

Åren går.

Relationer förändras.

Och plötsligt står man där – med ett arv som halveras för att man inte uttryckligen skrev att det skulle vara enskild egendom.

Det är här det börjar skava.

Arv utan skydd – en dyr läxa

Om inget annat anges blir arv i regel giftorättsgods. Det innebär att det ingår i bodelningen vid en skilsmässa. Och det spelar ingen roll om arvet kom in sent i relationen eller om det var “personligt” i känslan – juridiken bryr sig inte om intentioner, bara om formuleringar.

Det räcker alltså inte att “alla vet” hur det var tänkt.

Vill man att ett arv ska stanna hos mottagaren – oavsett vad som händer i framtiden – måste det uttryckligen anges att det är enskild egendom. Det kan göras i ett testamente eller i ett gåvobrev.

Och här kommer den obekväma sanningen: utan den formuleringen riskerar du faktiskt att dina barns framtida partner får ta del av det du lämnat efter dig.

Mitt eget upplägg – inget lämnat åt slumpen

Jag har själv valt att ta det här på allvar. I de flesta av mina pensionsförsäkringar har jag återbetalningsskydd. Det innebär att kapitalet går vidare till efterlevande om jag går bort.

Men jag nöjde mig inte där.

Jag kontaktade livbolagen och bad dem lägga till en tydlig notering: om någon tar över dessa pengar ska de vara mottagarens enskilda egendom. Inte något som automatiskt ska delas vid en eventuell framtida skilsmässa.

Dessutom har jag skrivit in samma princip i mitt testamente – allt som mina arvingar ärver efter mig ska vara deras enskilda egendom.

Det är kanske inte det mest romantiska man kan ägna sig åt, men det är desto mer ansvarsfullt.

Företagare – ett extra lager av orättvisa

För oss som drivit eget finns ytterligare en dimension som få pratar om.

Tjänstepensioner som man fått via anställning är skyddade vid skilsmässa – de ingår normalt inte i bodelningen. Men har du däremot drivit eget och själv tecknat din tjänstepension, då behandlas den plötsligt annorlunda.

Då blir den delningsbar.

Med andra ord: två personer med identiska pensionsnivåer kan behandlas helt olika – beroende på hur pensionen uppstod.

Det är svårt att se logiken i det.

Här blir det ännu viktigare att fundera igenom hur man vill att ens tillgångar ska hanteras, och att vid behov komplettera med äktenskapsförord eller andra juridiska verktyg.

Rättvisa handlar om tydlighet

Det här handlar inte om misstro i en relation. Det handlar om att ta ansvar för konsekvenserna av de regler som faktiskt finns.

Att skriva in enskild egendom är inte att planera för skilsmässa – det är att planera för att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Och det är, krasst uttryckt, ett sätt att se till att det man lämnar efter sig hamnar där man faktiskt vill.

En enkel fråga – med stora konsekvenser

Har du sett till att dina arvingar verkligen får behålla det du lämnar efter dig?

Eller hoppas du att det löser sig?

Skillnaden mellan de två alternativen kan i slutändan handla om hundratusentals – eller miljoner – kronor.

Och några rader i ett testamente.

 

Trevlig Valborg – dags att logga ut från börsen

Valborg är här, våren har på riktigt gjort entré och det är dags att lämna börsskärmarna.

 Börsen finns kvar nästa vecka också, oavsett om den gått upp, ner eller mest i sidled.

Själv loggar jag ut för den här veckan, tittar på en brasa, kanske grillar något och påminner mig om att livet inte bara mäts i procent och portföljvärde.

Trevlig Valborg på er! 🔥

Tecknar du i den hajpade börsnoteringen?

Nu är det dags igen – ännu en hajpad börsnotering.

Den här gången är det Silex Microsystems som ska in på börsen, med en teckningskurs på 81 kronor och en värdering runt 9 miljarder. Inte direkt småpengar för ett bolag som de flesta aldrig hört talas om, men under ytan döljer sig faktiskt något mer än ännu en förhoppningsaktie.

Silex sysslar med MEMS – små halvledarkomponenter som sitter i allt från mobiltelefoner till medicinteknik. Det är med andra ord inte AI-hype rakt av, men ändå mitt i den bredare chiptrenden. Tillväxten tycks ha varit stabil och marginalerna är starka, vilket gör att det här känns mer industribolag än luftslott.

Men när man kikar på siffrorna via Avanza och läser vad analytiker tycker, så är bilden ganska… sval. Det finns ännu inga direkta köprekommendationer som säger TECKNA utan snarare ett konstaterande att värderingen är rimlig. Och rimlig är ju sällan ett ord man vill höra om man hoppas på en snabb IPO-raket.

Så vad landar jag i?

Det är ett bra bolag, absolut – men det är också ganska rimligt prissatt redan från start.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska teckna.

Tecknar du?

 

 

Bor billigare i villa än i en liten hyreslägenhet

Nu är det gjort.

Alla räkningarna är betalda för april månad.

Och som den ordningsamma FIRE-gubbe jag försöker vara, så har jag naturligtvis summerat eländet. 

Eller framgången, beroende på hur man väljer att se det.

Kortköp (mat, kläder etc – kort sagt allt som kortet används till): 12 000 kronor

Maten har blivit markant dyrare, och jag unnar mig gärna kvalitet. Och så har vi de där små beloppen som smyger sig på, speciellt nu framåt vårkanten. 49 kronor här, 89 kronor där…

Boende (el, vatten, avlopp, sophämtning): 4 300 kronor
Elnotan börjar äntligen bli mer human, inga reparationer den här månaden, och så klart inga lån. Faktum är att jag just nu betalar ungefär lika mycket som för en liten hyresetta. Skillnaden? Jag har en hel villa. Det känns som att jag lurat systemet – även om systemet ibland slår tillbaka i form av en trasig värmepump eller läckande tak.

Bil (bensin, försäkring, reparationer): 1 100 kronor
Bensinen blev klart dyrare, men so what. Jag kör ju knappt längre. Cykeln har blivit min bäste vän. Gratis motion, frisk luft och noll bränslekostnad.

Lyxkonsumtion: 0 kronor
Här är det nästan lite oroande. Det nya kortet har ännu inte börjat användas till något onödigt. Men – det kommer. Det gör det alltid. Frågan är bara när och hur mycket.

Summa: 17 400 kronor

Hur gick det för dig, har du summerat april?

 

Snabba cash eller mer pengar sen?

När jag började räkna på när och hur man bör ta ut sina tjänstepensioner och privata pensionsförsäkringar insåg jag snabbt att det inte finns något självklart rätt val.

Ska pengarna tas ut under en begränsad tid, eller spridas ut livet ut?

För min del blev det en kompromiss.

Jag som är 55 plus finansierar nu mitt FIRE-liv genom att ta ut några av mina privata pensioner, och där valde jag kortast möjliga uttagstid, alltså 5 år.

Samtidigt lutar jag åt att låta resten av tjänste- och privatpensionerna betalas ut livsvarigt, just för att ha en grundtrygghet längre fram. Jag vill inte stå där som 80-plussare och inse att eftersom jag maxade de första åren får jag leva snålt de sista åren av mitt liv. Många säger att man inte behöver så mycket pengar när man blir äldre, men jag håller inte med.

Som 80-plussare lär man snarare behöva köpa allt fler tjänster för att få vardagen att gå ihop. Istället för att åka färdtjänst med allt vad det innebär av strul och försenade upphämtningar ringer man helt enkelt taxi. Och när det närmar sig de sista åren kan man unna sig extra mycket hemhjälp.

Efterlevandeskyddet är en annan sak, som de flesta självutnämnda experter anser att man ska ta bort så tidigt som möjligt, eftersom det innebär att man inte får ta del av arsvinster vilket sin tur gör att man missar en hel del insättningar.

Och visst, jag förstår resonemanget men tycker inte att det passar mitt sätt att se på det här med pengar och ansvar.

Eftersom jag har barn, som förvisso är vuxna, så vill att de får ta del av de pensionsmedel som finns kvar när jag dör.

Eventuellt tar jag bort några av efterlevandeskydden om jag skulle bli 80-plussare eftersom det är vid den åldern som man börjar få ta del av de riktigt stora arvsvinsterna, men till dess får de vara kvar.

Hur tänker du göra när det väl är dags – eller har du redan börjat ta ut dina pensioner?

Dags att börja bränna pengar!

Det här är inget försenat april-skämt.

Men har man levt sparsamt länge, så tar det emot att börja konsumera. Det sitter liksom i ryggraden. Som en gammal reflex.

Som FIRE-gubbe med särbo har jag rekordlåga fasta kostnader. En bra sommarmånad landar utgifterna på runt 12 000–13 000 kronor – och då är allt medräknat: mat, kläder, nöjen, stor villa och bil. Hela paketet.

Den främsta orsaken? Inga lån.

Det gör underverk.

Men… åren går. Jag blir inte yngre. Barnen har flugit ut. Så varför fortsätter jag snåla?

Tja. Svaret är nog enklare än man kan tro:

Jag är för slö (!) för att göra av med pengar.

Alltså, på riktigt. En lyxresa? Några knapptryck bort. Men istället packar jag kaffetermosen och åker på picknick med min käresta till någon vacker plats i naturen. Och ärligt talat – det slår det mesta.

Samma sak med bilen.

Jag kör runt i en V70 som när som helst kommer att klassas som veteranbil. Grannarna står där med sina skinande nya elbilar och fnissar säkert lite när jag glider förbi. Tesla hit och ID.7 dit.

Jag har haft många dyra bilar under mina yrkesverksamma år – men då behövde jag dem i jobbet. Nu? Det blir knappt några mil i veckan.

Så… vad gör man då, när man egentligen har råd – men inte riktigt lust?

Jo. Man tar ett beslut.

Jag har bestämt mig för att levla upp.

Inte till lyxyacht-nivå, utan genom att börja försiktigt.

Planen är följande:

Jag har beställt ett separat kreditkort. Ett “guldkantskort”.

Det ska användas till:

• fler uteluncher
• betydligt bättre kläder
• kanske en och annan massage (INTE thai-varianten 😄)
• blommor (inte till mig – men till min särbo)

Målet?

10 000 kronor i månaden.

Yes.

Jag ska alltså öka mina utgifter med 10 000 kronor i månaden.

Det känns… helt galet.

Efter ett helt liv av att optimera, spara och tänka “behöver jag verkligen det här?” ska jag nu aktivt försöka göra av med pengar.

Det är nästan så att jag borde ha en coach.

“Kom igen nu! Köp en dessert också! Du klarar det!”

Det ska bli väldigt spännande att se om jag lyckas.

För sanningen är den här:
Att bli rik (eller ekonomiskt fri) handlar mycket om disciplin.

Men att börja leva upp pengarna?
Det kräver nästan ännu mer.

Har du också svårt att unna dig vardagslyx – trots att du egentligen kan?

 

FIRE - vilket land vill du helst flytta till?

Valet närmar sig med stormsteg. 

Opinionsmätningarna duggar tätt, och mycket tyder på att den rödgröna sidan går mot något som närmast kan beskrivas som en jordskredsseger. En majoritet av svenskarna tycks alltså ge Tidö-laget underkänt.

Och där någonstans börjar jag klia mig i huvudet.

Missförstå mig rätt.

Tidö-gänget är långt ifrån perfekta. Det finns beslut som haltar, reformer som går för långsamt och en hel del politiskt käbbel och konstigheter som man helst hade sluppit. 

Men alternativet? 

Med Maggan vid rodret? 

För mig framstår det som ett klart sämre alternativ. Höjda kapitalskatter, återinförd förmögenhetskatt, höjda inkomstskatter, nya skatter på skatter, tvärstopp för kärnkraftsutbyggnad, ökad invandring och (ännu mer) kaotisk kriminalpolitik.

Ändå verkar de flesta väljarna resonera annorlunda.

Det får mig – återigen – att börja leka med tanken jag varit inne på tidigare här på bloggen: är det dags att lämna landet?

För oss som nått FIRE är det ju faktiskt inte bara tomt prat.

Det är fullt möjligt.

Rent ekonomiskt skulle ett så kallat geoarbitrage kunna vara ganska attraktivt. Lägre levnadskostnader, bättre klimat, kanske till och med ett lugnare tempo. Det finns många lockande destinationer där ute.

Problemet är bara att verkligheten knackar på dörren.

Släkt, vänner, särbon. Ingen av dem är särskilt sugna på att bli klimatflyktingar – hur ekonomiskt rationellt det än må vara. Och det är ju trots allt inte bara kalkylark som avgör var man hör hemma.

Men låt oss ändå leka med tanken. Om jag faktiskt MÅSTE emigrera – vart skulle jag då ta vägen?

Visst, Spanien, Thailand, USA eller varför inte Filippinerna har säkert sina goda sidor.

Men efter att ha snurrat runt i tankarna ett antal varv har jag landat i ett kanske något oväntat svar: Danmark.

Ja, Danmark.

Inte för att det är exotiskt eller särskilt långt bort, utan just därför att det är… nära. Både geografiskt och mentalt.

Fördelar med Danmark:

För det första: kriminalpolitiken. Danskarna har, oavsett vad man tycker om metoderna, varit betydligt mer handlingskraftiga. Resultaten talar i många fall för sig själva.

För det andra: det offentliga samtalet. Danmark upplevs inte alls lika ”woke” som Sverige. Debattklimatet är rakare och definitivt råare, men också mer tillåtande.

För det tredje: kulturen. Den är snarlik vår egen. Man behöver inte uppfinna sig själv på nytt. Till och med skriftspråket känns bekant.

Och kanske viktigast av allt: närheten. Det är fortfarande möjligt att ta en bil, ett tåg eller en färja och vara tillbaka i Sverige på någon timme. Släkt och vänner förblir inom räckhåll.

Men… det finns nackdelar också:

Vädret. Danmark är inte direkt Medelhavet. Halva året är det lika grått och blåsigt som hemma.

Språket. Att läsa danska är en sak. Att förstå en snabbpratande jylländare är en helt annan…

Och så var det ekonomin. Danmark är dyrt. För mig, som skulle leva på pension i svenska kronor, kan det bli en rätt kännbar skillnad. Geoarbitrage-idén går lite i baklås just där.

Så där står jag. Med ena foten kvar i Sverige och den andra svävande någonstans över Öresund.

Kanske blir det inget av det. Kanske sitter jag kvar här även efter valet, muttrar över politiken och nöjer mig med att optimera elförbrukningen istället för att optimera min geografiska placering.

Men tanken är ändå intressant.

För låt oss vända på det:

Om du verkligen var TVINGAD att emigrera – vilket land skulle du välja?

Och varför?