Den stora blåsningen i frysdisken

När jag handlade igår hade jag tänkt köpa färska kycklingfiléer. Jag brukar, så långt det går, föredra färska råvaror framför frysta. Men just den här gången fanns det inga färska kycklingfiléer i butiken, så det var bara att bita i det sura äpplet och köpa frysta.

Idag var det dags att tillaga dem. När jag började steka de upptinade filéerna blev jag minst sagt förvånad. Ganska snart började pannan fyllas med vatten. Jag började nästan undra om jag råkat köpa kycklingsoppa.

Då tittade jag lite närmare på förpackningen.

13 procent av innehållet var vatten.

Aha. Där hade vi förklaringen.

Den frysta kycklingen kostade 96 kronor kilot, medan de färska brukar ligga på omkring 125 kronor kilot. Vid första anblicken ser det alltså ut som en ganska hyfsad besparing.

Men om man räknar bort vattnet blir kalkylen en annan.

För att få ett kilo faktisk kyckling behöver man köpa:

1 kg / 0,87 = 1,15 kg fryst kyckling

Det innebär att kilopriset för själva kycklingen i frysdisken egentligen blir ungefär 110 kronor.

Den färska kostar alltså 125 kronor kilot, jämfört med cirka 110 kronor för den frysta när man räknar bort vattnet.

Det betyder att jag egentligen bara betalar cirka 15 kronor extra per kilo för den färska kycklingen.

Och då tycker jag faktiskt att det är ganska lätt att välja.

För 15 kronor extra får jag kyckling istället för kyckling med en mindre sjö i stekpannan. Dessutom tycker jag att färsk kyckling brukar bli både godare och trevligare i konsistensen.

Så vilken blåsning – 13 procent vatten i förpackningen!

Nästa gång det finns färsk kyckling på hyllan kommer jag nog inte att fundera särskilt länge på om jag ska spara de där femton kronorna.

Brukar du köpa fryst mat, eller föredrar du färska råvaror?

 

När ekonomin går i dur

Ett av mina nuvarande FIRE-projekt är att förvandla min privatekonomi till ett självspelande piano. Målet är att jag inte ska behöva ägna någon tid alls åt att fundera över intäkter, utgifter eller investeringar.

Jag tänker mig tre delar: intäkter, utgifter och investeringar.

1

På intäktssidan får jag idag ungefär 25 000 kronor i månaden från de tjänstepensioner som jag börjat ta ut i förtid.

2

Investeringsmässigt ligger dessa pensioner i traditionell förvaltning, där fondbolaget styr över vad som ska finnas i dem. Övriga pensioner ligger fortfarande kvar i indexfonder hos Avanza, Nordnet och SEB, men ska på sikt styras över till traditionell förvaltning hos Skandia, SPP och kanske även Folksam. PPM-sparandet finns i sin helhet i AP7 Såfa.

3

På utgiftssidan har jag börjat använda autogiro för sådant som vatten och avlopp, avfall, försäkringar, telefon och bredband. Det innebär mindre administration, även om jag samtidigt tappar lite av den kontroll jag tidigare haft.

Det är alltså ganska enkelt: pengarna kommer in, räkningarna betalas, eventuellt överskott återinvesteras.

Det här gör att ekonomin förhoppningsvis ska kunna fungera även den dag jag själv inte längre kan fatta alla beslut. Då är det en fördel om så mycket som möjligt redan är automatiserat.

Ett självspelande piano, helt enkelt.

FIRE - och Thailand?

Normalt tittar jag knappt på tv, men häromdagen fick jag ett tips av en bekant och jag började  något motvilligt att titta på en dokumentär. Sedan blev jag fast.

Det är den danska dokumentärserien

Thailand: Männens paradis på SVT Play

och den handlar om danska män som lämnat Danmark för att försöka skapa sig ett nytt liv i Thailand. 

Den vanliga bilden av äldre västerländska män i Thailand är ofta ganska förenklad: snuskgubbar som utnyttjar fattiga kvinnor. 

Men dokumentären visar att det hela kan vara betydligt mer komplicerat än så. Här finns relationer som bygger på kärlek och ömsesidighet, men också sådana där pengar och familj spelar en större roll.

I flera fall är det de danska männen som framstår som de godtrogna och som ofta blir utnyttjade och lurade. Serien väjer inte heller för de mörkare sidorna och visar bland annat både ekonomiska problem och betydligt allvarligare konflikter.

Jag tror att det är just det som gör serien sevärd. Den försöker inte pressa in alla människor i samma mall och tala om för tittaren vad man ska tycka, vilket brukar vara vanligt när SVT försöker sig på att göra dokumentärer. Här har man mycket att lära av sina danska journalistkollegor.

Oavsett vad, efter att ha sett den har i alla fall jag skrinlagt alla planer på att emigrera till Thailand på ålderns höst. :-)

Har du sett serien, och vad tyckte du i så fall?

Valtemperaturen stiger – och nu åker skyltarna ned

Nu börjar det märkas att valtemperaturen stiger på allvar. Inte bara i debatter, på sociala medier och i kommentarsfälten, utan också ute på gator och torg.

Valplakat och affischer tycks nämligen ha blivit ett populärt mål för människor som uppenbarligen inte kan hantera att andra har en annan politisk uppfattning än de själva. Skyltar rivs ned, förstörs och klottras på.

Och ärligt talat – hur lågt kan man sjunka?

Dels handlar det naturligtvis om ren och skär skadegörelse. Någon har lagt tid och pengar på att sätta upp skyltarna, och sedan kommer någon annan och förstör dem bara för att budskapet inte passar den egna politiska smaken.

Men framför allt undrar jag vad man egentligen tror att man uppnår.

Tror man på fullt allvar att jag, när jag ser en sönderriven valskylt, ska tänka:

– Jaha, den där politikern eller det där partiet gillar jag inte längre. Bäst att jag röstar på motståndaren i stället!

Knappast.

Snarare tvärtom.

Jag kan faktiskt känna att jag, av ren princip – eller rent jäkelskap – skulle kunna bli mer positivt inställd till det parti vars skyltar gång på gång rivs ned. För om motståndarna måste ta till sådana metoder kanske de inte har så mycket bättre argument att komma med.

Det är dessutom ett märkligt sätt att visa sin överlägsenhet i en demokrati: man klarar inte av att vinna argumentationen, så man river ned motståndarens skyltar.

Här där jag bor är i alla fall mitt intryck att det framför allt verkar vara skyltar från Tidöpartierna som drabbas. Särskilt när man ser klotter och sönderrivna affischer verkar det ofta vara motståndare till högerblocket som varit framme.

Men – och här får man faktiskt vara lite försiktig – jag vet naturligtvis inte vem som ligger bakom det. Det går inte att automatiskt peka ut ett visst parti bara för att deras politiska motståndares skyltar har förstörts.

Sedan finns ju också den mer cyniska tanken.

Kan det vara så att någon faktiskt förstör sina egna skyltar för att skapa sympati och sedan skylla på motståndarna?

Jag hoppas verkligen inte det. Men i dagens politiska klimat skulle jag nog inte bli särskilt förvånad om någon försökte sig på något sådant.

Oavsett vem som ligger bakom skadegörelsen är det bara tramsigt, barnsligt och lågt.

Vill man ha politisk förändring finns det en ganska enkel metod: argumentera för sin sak, försök övertyga människor – och acceptera sedan resultatet när rösterna är räknade.

Att gå runt med en tuschpenna eller riva ned valplakat gör ingen politisk åsikt starkare.

Det gör bara den som förstör skyltarna mindre seriös.

 

Månadsbrev för augusti

Nu är alla räkningar för augusti betalda. Och min ambition att komma upp i 25 000 kronor i månadsutgifter kom än en gång på skam.

Så här blev det:

Boende – el, vatten, avlopp, avfall, reparationer med mera: 5 500 kronor
Bil: 0 kronor
Kortköp – mat, dryck och andra vardagliga inköp: 9 500 kronor

Det betyder att de vanliga vardagsutgifterna stannade på 15 000 kronor.

Sedan kommer den betydligt roligare posten: lyxkonsumtionen. Den går på mitt särskilda kort och slutade denna månad på 3 400 kronor. Här finns bland annat några trevliga restaurangbesök i närliggande städer, dit vi styrde kosan under ett par fina sommarkvällar.

Totalt landade augusti på 18 400 kronor.

Det överskjutande beloppet fick gå tillbaka till aktiemarknaden, som fortsätter att ånga på.

Jag fyller inte på mer i Investor just nu, eftersom aktien handlas till premie. Och i brist på bättre fantasi fick det istället bli 6 600 kronor i Länsförsäkringar Global Index.

Hur gick det för dig i augusti?

 

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på?

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på? Jag har som vanligt inte riktigt hunnit bestämma mig, mer än att det i alla fall blir Uffes lag.

Så brukar det bli, även om jag vid några val för väldigt länge sedan, i min ungdom, var inne och nosade på partierna lite längre vänsterut. Men det är väl som det brukar heta: är man inte vänster när man är ung har man inget hjärta, är man inte höger när man blir gammal har man ingen hjärna.

Oavsett vilket tycker jag att det är ganska påfrestande att lyssna på alla debatter. Det är mycket skrik och ganska lite verkstad. Jag tycker faktiskt att det ska bli ganska skönt när valet är över.

Förtidsröstningen öppnar 26 augusti, så jag tänker gå och rösta så snart jag får möjlighet. Sedan tänker jag försöka glömma politiken ett tag.

Om det som inte får inträffa ändå inträffar och Maggan, Mogge & Co bildar regering, ja, då lär det väl inte bli speciellt muntert för någon, är jag rädd.

Men först ska jag alltså bestämma mig för vem på Uffes sida jag ska välja.

Har du bestämt dig för vem du vill ha som statsminister de kommande fyra åren?

FIRE – och bästa bolånet

Jag letar med ljus och lykta efter nästa bostad och har börjat fundera på något jag trodde jag hade lämnat bakom mig: bolån.

Som ni vet bor jag i dag i en villa som är helt obelånad, och det har varit ett trevligt upplägg. 

Men blir nästa bostad en bostadsrätt kan jag tänka mig att belåna mig igen.

Bolånemarknaden är dock en djungel, och det kan finnas ganska mycket pengar att spara genom att välja rätt bank och rätt upplägg.

Vilken bank har du bolånet hos? Rörligt eller bundet? Vilken bindningstid – och framför allt, vilken ränta betalar du?