Investera som en miljardär

Avanza Private Banking tycks steppa upp och nu erbjuder man diskretionär förvaltning.

Detta innebär att man lämnar över beslut om köp och försäljningar till en förvaltare.

Normalt kostar detta skjortan.

Men Avanza hävdar att deras nya tjänst Sigma, som är algoritmstyrd, ska vara minst lika bra som de stora bankernas och dessutom hälften så dyr.

Som jag förstår det väljer man själv vilken marknad och vilken risknivå man föredrar.

Därefter analyserar algoritmen olika faktorer och väljer ut de aktier som ska ingå i portföljen.

Jag tycker detta låter spännande, framförallt om man vill skapa ett självspelande piano av sin ekonomi och dessutom direktäga aktier och inte fonder.

Det krävs att man har minst en miljon kronor att investera och kostar inledningsvis 0,55 procent per år.

Har du utnyttjat Avanza Sigma – eller kommer du att göra det?

 

Höstens IPO-race rivstartar – tecknar du Dormy?

Efter en ganska lugn period verkar det som att hösten 2026 blir betydligt roligare för den som gillar börsintroduktioner. Nu har de första IPO:erna börjat dyka upp – och bland de mest uppmärksammade finns golfkedjan Dormy.

Dormy har vuxit till en stor aktör inom golfutrustning och hade under den senaste tolvmånadersperioden en omsättning på drygt 1,1 miljarder kronor. Bolaget planeras att noteras på Nasdaq First North Premier Growth Market och värderas inför noteringen till omkring 1,05 miljarder kronor.

Och Dormy är inte ensamt. Börsen verkar ha fått tillbaka aptiten på nya bolag. Axvik, Svevik och NordAmps är redan aktuella för noteringar under september, samtidigt som ytterligare bolag står och stampar i IPO-kön.

För mig är det här lite extra intressant eftersom jag brukar tycka att IPO:er är ett ganska roligt sätt att krydda portföljen.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska teckna Dormy. Hur gör du?

 

FIRE och robotgräsklippare

Nu har jag snart kört med min Husqvarna Automower 315 i två säsonger och det börjar bli dags för en uppföljning.

Den lilla maskinen drar omkring 0,025 kWh per klipptimme.

Med ett genomsnittligt elpris på 3 kronor per kWh (avgift för nät samt kostnad för el) kostar 1 000 timmars klippning per år totalt 75 kronor. Lägg till ett knivbyte för ungefär 100 kronor, så hamnar driftkostnaden på 175 kronor per år.

Idag kostar roboten 15 000 kronor att köpa. Om man skriver av den på 15 år blir kapitalkostnaden 1 000 kronor per år.

Hur står sig då en vanlig bensindriven gräsklippare? Jag räknar med en inköpskostnad på 7 500 kronor, även den avskriven på 15 år. Det ger 500 kronor per år.

Sedan antar jag att jag klipper gräset en gång i veckan under sex månader, alltså 26 gånger per år. Om gräsklipparen drar 0,5 liter alkylatbensin per klippning blir det 13 liter. Med ett bensinpris på ungefär 45 kronor litern kostar det cirka 585 kronor. Till det kommer ett oljebyte på ungefär 100 kronor.

Då ser kalkylen ut så här:

	Robotklippare	Bensinklippare
Avskrivning/år	1 000 kr	500 kr
El/bensin	75 kr	585 kr
Knivar/olja	100 kr	100 kr
Totalt/år	1 175 kr	1 185 kr

Det är faktiskt nästan dött lopp – bara tio kronor per år skiljer till robotens fördel.

Men det finns en viktig detalj som tabellen inte fångar: robotklipparen gör jobbet själv. Jag kan till exempel umgås med min käresta medan maskinen arbetar, istället för att gå omkring och andas in avgaser.

Ibland är det inte den billigaste prylen som är den billigaste lösningen. Det kan vara den som köper tillbaka min tid.

 

Ikväll gäller det

Särbon arbetar som valmottagare, så det lutar åt att jag får sitta ensam i tv-soffan och följa dramatiken. 

Om jag nu inte ändrar mig och tar bilen till något elljusspår och ger mig ut på en långpromenad under några timmar.

Det senare har faktiskt sina fördelar. Man slipper höra varenda spekulation om mandatfördelningar och opinionsundersökningar – och när man kommer hem kanske resultatet dessutom har klarnat.

Men troligast är väl ändå att nyfikenheten vinner och att jag blir kvar framför tv:n.

Hur ska du tillbringa valvakan? Och kanske ännu viktigare: hur kommer du att fira om valresultatet blir precis som du hoppats?

Den stora blåsningen i frysdisken

När jag handlade igår hade jag tänkt köpa färska kycklingfiléer. Jag brukar, så långt det går, föredra färska råvaror framför frysta. Men just den här gången fanns det inga färska kycklingfiléer i butiken, så det var bara att bita i det sura äpplet och köpa frysta.

Idag var det dags att tillaga dem. När jag började steka de upptinade filéerna blev jag minst sagt förvånad. Ganska snart började pannan fyllas med vatten. Jag började nästan undra om jag råkat köpa kycklingsoppa.

Då tittade jag lite närmare på förpackningen.

13 procent av innehållet var vatten.

Aha. Där hade vi förklaringen.

Den frysta kycklingen kostade 96 kronor kilot, medan de färska brukar ligga på omkring 125 kronor kilot. Vid första anblicken ser det alltså ut som en ganska hyfsad besparing.

Men om man räknar bort vattnet blir kalkylen en annan.

För att få ett kilo faktisk kyckling behöver man köpa:

1 kg / 0,87 = 1,15 kg fryst kyckling

Det innebär att kilopriset för själva kycklingen i frysdisken egentligen blir ungefär 110 kronor.

Den färska kostar alltså 125 kronor kilot, jämfört med cirka 110 kronor för den frysta när man räknar bort vattnet.

Det betyder att jag egentligen bara betalar cirka 15 kronor extra per kilo för den färska kycklingen.

Och då tycker jag faktiskt att det är ganska lätt att välja.

För 15 kronor extra får jag kyckling istället för kyckling med en mindre sjö i stekpannan. Dessutom tycker jag att färsk kyckling brukar bli både godare och trevligare i konsistensen.

Så vilken blåsning – 13 procent vatten i förpackningen!

Nästa gång det finns färsk kyckling på hyllan kommer jag nog inte att fundera särskilt länge på om jag ska spara de där femton kronorna.

Brukar du köpa fryst mat, eller föredrar du färska råvaror?

 

När ekonomin går i dur

Ett av mina nuvarande FIRE-projekt är att förvandla min privatekonomi till ett självspelande piano. Målet är att jag inte ska behöva ägna någon tid alls åt att fundera över intäkter, utgifter eller investeringar.

Jag tänker mig tre delar: intäkter, utgifter och investeringar.

1

På intäktssidan får jag idag ungefär 25 000 kronor i månaden från de tjänstepensioner som jag börjat ta ut i förtid.

2

Investeringsmässigt ligger dessa pensioner i traditionell förvaltning, där fondbolaget styr över vad som ska finnas i dem. Övriga pensioner ligger fortfarande kvar i indexfonder hos Avanza, Nordnet och SEB, men ska på sikt styras över till traditionell förvaltning hos Skandia, SPP och kanske även Folksam. PPM-sparandet finns i sin helhet i AP7 Såfa.

3

På utgiftssidan har jag börjat använda autogiro för sådant som vatten och avlopp, avfall, försäkringar, telefon och bredband. Det innebär mindre administration, även om jag samtidigt tappar lite av den kontroll jag tidigare haft.

Det är alltså ganska enkelt: pengarna kommer in, räkningarna betalas, eventuellt överskott återinvesteras.

Det här gör att ekonomin förhoppningsvis ska kunna fungera även den dag jag själv inte längre kan fatta alla beslut. Då är det en fördel om så mycket som möjligt redan är automatiserat.

Ett självspelande piano, helt enkelt.

FIRE - och Thailand?

Normalt tittar jag knappt på tv, men häromdagen fick jag ett tips av en bekant och jag började  något motvilligt att titta på en dokumentär. Sedan blev jag fast.

Det är den danska dokumentärserien

Thailand: Männens paradis på SVT Play

och den handlar om danska män som lämnat Danmark för att försöka skapa sig ett nytt liv i Thailand. 

Den vanliga bilden av äldre västerländska män i Thailand är ofta ganska förenklad: snuskgubbar som utnyttjar fattiga kvinnor. 

Men dokumentären visar att det hela kan vara betydligt mer komplicerat än så. Här finns relationer som bygger på kärlek och ömsesidighet, men också sådana där pengar och familj spelar en större roll.

I flera fall är det de danska männen som framstår som de godtrogna och som ofta blir utnyttjade och lurade. Serien väjer inte heller för de mörkare sidorna och visar bland annat både ekonomiska problem och betydligt allvarligare konflikter.

Jag tror att det är just det som gör serien sevärd. Den försöker inte pressa in alla människor i samma mall och tala om för tittaren vad man ska tycka, vilket brukar vara vanligt när SVT försöker sig på att göra dokumentärer. Här har man mycket att lära av sina danska journalistkollegor.

Oavsett vad, efter att ha sett den har i alla fall jag skrinlagt alla planer på att emigrera till Thailand på ålderns höst. :-)

Har du sett serien, och vad tyckte du i så fall?