Hejdå Tidölaget – snart tar Maggan över!

När man tar del av de senaste opinionsmätningarna (september 2024) är det tydligt att det mesta talar för att vi får en riktigt röd vänsterregering efter nästa riksdagsval.

S, V, MP och C samlar just nu 51,6 procent av väljarstödet jämfört med Tidölagets 45,9 procent.

Eller om man så vill:

Det är kört för team Ulf.

Jag skrev om detta i ett tidigare blogginlägg

https://fire202555.blogspot.com/2024/06/snart-ar-maggan-statsminister.html

Och inte speciellt mycket har ändrats sedan dess.

De svenska väljarna tycks föredra vänsterpartierna, så det är bara att börja planera för en kommande tid med ökande skatter på allt vad kapital och företagande heter.

För mig och alla ni andra som siktar mot FIRE, där framförallt beskattningen av inkomst av kapital är fullständigt avgörande för om det hela ska vara möjligt, får det här så klart konsekvenser.

Det gäller därför att vara proaktiv, och förbereda sin privatekonomi.

Hur planerar ni inför en kommande mandatperiod där S och V får egen majoritet, med MP som stödparti?

Tre månader kvar – sen FIRE!

Tiden tycks gå allt fortare och snart är jag där.

Men:

Börsen surar vidare och handlas ned rejält även på icke-nyheter.

Jag vet att många skulle välja att säkra upp pensionen genom att flytta en del av kapitalet till räntefonder så här nära målet.

Men jag har valt att ligga all in i global-, tech- och Sverigefonder.

Lite svettigt är det, men vi får se hur det går.

Som jag nämnt tidigare, kommer jag troligen att starta en enskild firma, som kommer att bidra med cirka 5000 kronor netto per månad utöver pensionsutbetalningarna.

Företagsstarten blir i så fall om en månad, vilket innebär att det blir två månader utan inkomster innan pensionerna börjar ticka in.

Då blir det till att nalla av den där bufferten som jag byggt upp för just sådan här tillfällen.

Solen gassar, det är högsommarvärme och nu ska jag passa på att njuta av lite strandhäng.

Dags att byta bil!

Frågan om att köpa ny (eller i alla fall nyare) bil kommer upp tätt som tätt, både här i bloggosfären men även i mitt privatliv.

Mina barn är till exempel inte förtjusta i att jag kör grannskapets i särklass äldsta bil, utan tycker att det är mest pinsamt när jag kommer körande i den numera ganska så bullriga och osande gamla Volvokombin. Speciellt när grannarna är ute på sina garageuppfarter och putsar på sina nya Teslor, Kior och allt vad bilarna heter nu för tiden.

Själv kunde jag inte bry mig mindre, men den senaste tiden har det blivit lite väl många turer till verkstaden för svårdiagnosticerade fel. Och det, det är något som jag verkligen bryr mig om. Eller stör mig snarare, för felen har varit svåra att åtgärda.

Så.

Idag tänkte jag försöka bena ut hur mycket det skulle kosta att byta ut familjens trotjänare, en Volvo V70N från 2001 mot en nästan ny elbil, i det här fallet en VW ID.3.

Min vana trogen så räknar jag förmodligen fel både här och där, men ungefär så här tänkte jag.

Vi börjar med ekonomin:

 

Bil	Volvo V70N (2001)	VW ID.3 (2021)
Inköpspris	20 000 kr	300 000 kr
Värdeminskning	2 000 kr/år (10%)	30 000 kr/år (10%)
Fordonsskatt	3 000 kr/år	360 kr/år
Bränslekostnad (1500 mil/år)	15 000 kr (bensin)	4 500 kr (el inkl nätavgift)
Service	4 000 kr/år	2 000 kr/år
Reparationer	10 000 kr/år	1 000 kr/år
Däckkostnad	1 000 kr/år	2 000 kr/år
Totalkostnad per år	35 000 kr	39 860 kr

 

Slutsatser:

• Inköpspris och värdeminskning: Volvo V70N är den uppenbara vinnaren här, med ett inköpspris som är som hittat jämfört med den relativt dyra ID.3. Värdeminskningen för V70N är också minimal, och har man tur kan man sälja den i framtiden och få mer betalt för den än när man köpte den.
• Fordonsskatt: Här briljerar ID.3. Att betala en symbolisk registerhållningsavgift på 360 kr/år är ingenting jämfört med fordonsskatten för V70N (som dock blir skattefri om sju år när den kvalar in som veteranbil).
• Bränslekostnad: Tumme ner för Volvo, det är inget vidare att den sörplar i sig runt en liter bensin per mil. ID.3 är nästan gratis att fylla med elektroner, speciellt för den som kan ladda med egen solel, eller gratis på jobbet. 
• Service och reparationer: Volvon behöver allt mer uppmärksamhet och kärlek, och därför är service- och reparationskostnader högre. ID.3 är nästan ny, vilket minskar risken för dyra reparationer, åtminstone under de första åren.
• Däckkostnad: Fördel Volvo! För ID.3 formligen äter däck, dessutom är dimensionerna av den sorten som gräver djupa hål i plånboken.
• Totalkostnad: Det är nästan jämnt skägg mellan bilarna, om man räknar som jag gjort. Kör man mer än 1500 mil per år blir till och ID.3 billigare än den gamla Volvokombin.:

Volvo V70N:

+ Mycket låg inköpskostnad.
+ Enkel att serva och reparera själv - om man är händig.
+ Otrolig bagagevolym – flyttlass eller IKEA-rundor? Inga problem!

– Höga bränslekostnader – varje mil svider i plånboken.
– Hög fordonsskatt – och den lär inte bli lägre.
– Risk för dyra reparationer när åldern tar ut sin rätt.

VW ID.3:

+ Mycket låga bränslekostnader – billigt och miljövänligt.
+ Minimal fordonsskatt – nästan gratis!
+ Modern och hög säkerhetsnivå – dessutom snygg.

– Hög inköpskostnad – mycket pengar att binda upp.
– Brant värdeminskning – den tappar en hel del år för år.
– Däcken slits på nolltid – och de kostar.

Det skiljer inte så mycket mellan bilarna om man bara ser till kronor och ören.

Men!

Det gäller bara om man struntar i att räkna alternativkostnaden för ID.3. Den som istället för att köpa en ID.3 idag istället lägger de slantarna på att köpa till exempel Investor-aktier för 300000 kronor idag är förmögen om 20 år.

Det är INTE ID.3-ägaren. :-)

Samtidigt är den stora frågan, vill jag verkligen köra en så pass gammal bil som bara kommer att kosta mer och mer i reparationer, och som saknar det mesta av modern säkerhetsteknik?

Hur har ni löst er bilfråga, hur resonerar ni? Och inte minst, har ni några tips på någon vettig bil att köpa som har 3-4 år på nacken?

 

Planering av pension och framtida inkomster

Nu har jag äntligen tagit tag i något som legat och gnagt lite i bakhuvudet – hur mina pensionsförsäkringar ska tas ut framöver.

Tidigare hade jag en ganska enkel plan: ta ut allt på tio år mellan 55 och 65 år och vara klar med det. Men efter att ha funderat lite till har jag insett att det finns ett smartare sätt att hantera det på.

Från och med i december kommer jag att börja ta ut tjänste- och privatpensionen, men istället för att ta ut allt på tio år tid, planerar jag nu att spara vissa av försäkringarna och ta ut dessa senare, kanske från 66 års ålder då skatten blir betydligt lägre för pensionsinkomster.

Målet från och med i december i år är nu att få ut cirka 20 000 kronor netto i månaden från pensionsförsäkringarna, vilket känns som en trygg grund att stå på.

Men det slutar inte där.

Jag har ju också min blivande enskilda firma som jag hoppas ska bidra med ytterligare inkomst. Tanken är att firman ska ge cirka 5 000 kronor netto (efter skatt och egenavgifter) varje månad. Det ger mig totalt 25 000 kronor i handen varje månad, vilket med god marginal täcker mina löpande utgifter.

Och om jag får lust att resa eller göra något extra kul så finns det ett litet nöjes-/resekonto att ta av. Dessutom har jag en buffert som bara får röras vid speciella tillfällen, typ en rejäl sättning på börsen.

Det känns som en hållbar och flexibel plan som ger mig både trygghet och frihet att njuta av tiden som FIRE-pensionär.

Ett litet dilemma som pre-FIRE

Jag befinner mig just nu i ett slags pre-FIRE, där jag har tvingats stämpla a-kassa de sista månaderna innan jag tar ut tjänstepensionen vid 55, vilket sker i december i år.

Jag har sökt massor av heltidsjobb och fått avslag på samtliga. Även om ingen säger det rakt ut, är det ganska tydligt att som 50-plus är man mer eller mindre rökt på arbetsmarknaden.

Men!

Nu har jag ett litet delikat dilemma att ta ställning till.

Det är nämligen så att en av de arbetsgivare jag sökt jobb hos har gett mig ett erbjudande som är nästan för bra för att tacka nej till. Företaget vill att jag ska konsulta för dem, motsvarande 6-8 arbetstimmar i månaden. Uppdraget i sig är ganska enkelt och hyfsat välbetalt. Eller rättare sagt, det är väldigt välbetalt och kommer dessutom att löpa på under flera år. Jag funderar på att tacka ja till det, trots att det kommer att ge mindre pengar än att stämpla a-kassa.

Kanske inte så mycket för att jag behöver pengarna, utan för att det skulle vara kul att göra något annat än att bara njuta av de lediga dagarna – det blir vardag av det också.

Det hela ligger dock någon månad bort, och jag har bollat tanken med både Arbetsförmedlingen och min a-kassa. Jag känner dock att det blir för struligt att försöka kombinera att starta ett nytt företag med a-kassa. Arbetsförmedlingen tyckte att jag skulle kunna söka starta-eget-bidrag när jag i stort sett stämplat upp mina 300 ersättningsdagar, men det ligger alldeles för långt fram i tiden (nästa år).

Problemet just nu är att om jag ska följa regelverket till punkt och pricka, och det vill jag, så får jag inte göra några som helst förberedelser för att starta företaget så länge jag är arbetslös. Däremot går det alldeles utmärkt att söka och förbereda sig inför en anställning – snacka om inkonsekvens.

Mitt dilemma är: Ska jag tacka ja till uppdraget och sluta stämpla samma dag, vilket jag måste eftersom det anses att jag då börjat förbereda mig för att starta nytt företag?

De kommande månaderna blir det i så fall klart mindre i plånboken, men på sikt blir utfallet ungefär detsamma eftersom jag ändå tänkt sluta stämpla i december.

Vad tycker ni?

För hög eller låg risk?

Jag har räknat på risken i mina pensionsportföljer, baserat på SRRI (Syntetisk Risk och Avkastningsindikator). Just nu ligger jag på en risknivå på 4,5 av 7, vilket kanske verkar högt eftersom jag planerar att börja leva på pengarna från december i år.

Men är risken verkligen för hög?

Jag använder gärna den statliga pensionen (allmän pension samt premiepension) som jämförelse.

Om vi tittar på förvalsalternativet för premiepensionen, AP7 Såfa, ser risknivån ut så här:

• Före 55 års ålder: 6
• Från 70 års ålder: 4

Utifrån detta borde min risknivå vara högre; jag ligger bara på 4,5 men borde kanske ligga på 6. Men det ger inte hela bilden.

Staten anser nämligen att en total risknivå på 3 är lämplig för pensionssparandet, och jag håller med. Därför placerar staten huvuddelen av pensionspengarna i den allmänna pensionen, där värdeutvecklingen inte påverkas av finansiella marknader. Med detta upplägg hamnar risknivån som pensionär på 3, oavsett ålder.

Nu blir det intressant för min del. Om jag har en risknivå på 4,5 i mina pensionsförsäkringar, vad blir då min totala risk när jag räknar med allt annat jag äger?

I mitt fall inkluderar det:

• En obelånad villa
• Kontanter på högräntekonton
• Lösöre

Om vi börjar med villan: om jag planerar att bo kvar där livet ut, ser jag risknivån som 0. Om jag däremot vill sälja inom kort, borde villan kanske ha samma risknivå som en fastighetsfond, alltså 5.

Kontanterna finns på högräntekonton med insättningsgaranti, vilket ger en risknivå på 0.

Lösöre har också en risknivå på 0, men frågan är hur mycket som faktiskt går att sälja.

Istället för att tala om belopp på bloggen, uppskattar jag därför min totala risk:

Jag kommer fram till en total risknivå på 3.

Med andra ord ligger jag helt rätt i fråga om risknivå. Om jag däremot skulle sälja villan och placera pengarna på börsen, skulle den totala risken öka, och då skulle jag behöva justera ned risken i tjänste- och privatpensionen, till exempel genom att öka andelen räntefonder.

Jag hoppas att ni hänger med i mitt resonemang. Vad tycker ni, tänker jag rätt, eller är jag helt ute och cyklar? Och vilken total risknivå ligger ni på?

Omdisponering i stora portföljen – ny strategi för framtiden!

Efter att ha haft min stora pensionsportfölj (tjänstepension samt privata pensionsförsäkringar) fullinvesterad i Swedbank Robur Technology fram till den 17 juli, har jag nu genomfört en omdisponering. Syftet har varit att sprida riskerna och öppna för nya möjligheter. 

Så här ser portföljen ut just nu:

25% Swedbank Robur Technology

Trots att jag minskat min exponering i Swedbank Robur Technology är den fortfarande en stor del av portföljen. Tekniksektorn har en fantastisk tillväxtpotential, så jag vill absolut ha kvar en betydande del i denna fond.

25% Länsförsäkringar Global Indexnära

För att få en bredare global exponering blev det Länsförsäkringar Global Indexnära, en favorit som presterat bra över tid.

25% Aktiespararna Småbolag Edge

Jag har valt att öka exponeringen mot mindre svenska bolag genom Aktiespararna Småbolag Edge. Denna fonden är oerhört aktivt förvaltad, och fokuserar på små och medelstora svenska företag med stor tillväxtpotential. Fonden har bara några år på nacken, men förvaltarna har lyckats skapa en hel del överavkastning samtidigt som avgiften är låg.

25% Avanza Zero

Slutligen har jag valt att lägga 25% av portföljen i Avanza Zero. Jag är dock inte fullt investerad här än, eftersom man bara får köpa för 25000 kronor per dag.

Övriga investeringar

När det gäller de tjänstepensioner via ITP1 som hanteras av Alecta, har jag valt att ligga kvar i deras entrélösning. För pensionerna som omfattas av ITP2 (AMF) och ITPK är det också entrélösningarna som gäller, då jag tycker att de erbjuder en bra mix av trygghet och potential.

Premiepensionen PPM har över tid vuxit kraftigt, och där ligger jag kvar i AP7 Såfa.

Nysparande – ISK med fokus på Investor

För mitt nysparande i ett ISK har jag valt att enbart köpa in aktier i Investor, där fyller jag nu på så fort det blir något över varje månad. Planen är att framöver utöka med ytterligare investmentbolag.

Sammanfattningsvis känns det bra att ha spridit riskerna lite mer samtidigt som jag fortfarande har en stark exponering inom tekniksektorn. Med den här omdisponeringen hoppas jag kunna få en bra avkastning, samtidigt som jag sover lite lugnare om nätterna.