Jag brände nästan alla pengarna i juli

Sent omsider är juli månads ekonomi summerad och klar. Och det är väl bara att konstatera: jag försöker fortfarande lära mig konsten att göra av med pengar.

Juli blev faktiskt en ganska dyr månad på vissa trista områden. Värmepumpen fortsatte att strula och boendekostnaden landade därför på 7 500 kronor. Kortköpen stannade på 9 500 kronor, vilket väl får anses vara ganska normalt för min del.

Men sedan kommer den stora överraskningen:

Bil och transport: 0 kronor.

Det beror till stor del på att jag under sommaren mest har åkt med särbon. Ett utmärkt exempel på hur man kan sänka sina kostnader utan att egentligen göra någonting alls.

Utgift	Juli
Boende	7 500 kr
Kortköp	9 500 kr
Bil & transport	0 kr
Vanliga utgifter	17 000 kr
Lyxkonsumtion	6 000 kr
Totalt	23 000 kr

Jag har ju på senare tid försökt bli lite bättre på att faktiskt unna mig.

Så på det separata lyxkortet blev det 6 000 kronor, framför allt på restaurangbesök, diverse ädla drycker och annat som gör livet mycket trevligare.

Det var värt varenda öre.

Totalt gick alltså 23 000 kronor åt i juli.

Problemet är bara att jag hade ungefär 25 000 kronor som trillade in från mina förtida tjänstepensionsutbetalningar.

Det innebär att jag trots mina tappra försök att öka konsumtionen hade ungefär 2 000 kronor kvar.

Jag lyckades alltså återigen inte spendera allt som kom in på kontot.

Det är nästan pinsamt.

Så vad gör jag då?

Jo, naturligtvis det enda rimliga: jag köper Investor.

Så juli slutade alltså ungefär som de flesta månader gör:

Jag hade tänkt unna mig mer, spenderade 23 000 kronor, tyckte att jag varit riktigt extravagant – och slutade ändå med att öka mitt sparande.

Hur gick det för dig i juli?

 

Häckfejden – grannsämjans minsta problem blev det största

Det har blossat upp en grannfejd i området. Den här gången handlar det inte om höga träd, skällande hundar eller parkerade husbilar. Nej, nu är det häckarna som står i centrum.

Ett nyinflyttat par har med stor bestämdhet deklarerat att de inte tänker sköta en häck som är planterad på grannens tomt, även om den breder ut sig över deras egen tomtgräns. "Inte vår häck, inte vårt problem", ungefär.

Jag står helt utanför konflikten, men kan ändå inte låta bli att småle. Det är fascinerande hur snabbt en så liten fråga kan växa till något som riskerar att förstöra relationen med den som bor tio meter bort.

Själv har jag häckar på två sidor där häckarna står på grannarnas tomter, men grenarna växer in över min sida. Under alla år jag bott här har jag utan att fundera klippt min sida av häcken. Inte för att jag måste, utan för att det känns självklart. Jag vill ju ha det snyggt på min tomt, och dessutom slipper jag att grannen ska traska runt på min tomt för att skära bort grenar.

Så verkar de flesta här omkring ha resonerat. Många av grannarna har bott här sedan folkhemmets dagar – ni vet den där epoken som ofta beskrivs med ett nostalgiskt rosa skimmer, när grannar lånade stegar av varandra, hjälptes åt att skotta snö och inte gjorde en principiell stridsfråga av varje buske.

Kanske är det just det som förändrats. Vi har blivit betydligt bättre på att hävda våra rättigheter än på att vårda våra relationer.

Visst, juridiskt kan man säkert diskutera vem som ansvarar för vad.

Vad tycker ni? Vem ska egentligen sköta häcken?

 

Tillbaka efter FIRE-semestern

Nu är FIRE-semestern över, och det har varit riktigt skönt att koppla bort det digitala livet ett tag. 

Jag har plöjt en mindre hög skönlitterära romaner – inte en enda med koppling till FIRE, börsen eller privatekonomi. 

Det har också blivit många bad och kanske lite väl många timmar i solen. Hudfärgen tangerar numera det svarta.

Ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om det märkliga i att åka söderut mitt under den svenska sommaren. Däremot börjar tankarna allt oftare kretsa kring en resa i november, när mörkret och kylan gör sig påminda.

Under tiden har börsen fortsatt att ånga på. Eftersom jag numera ligger all-in mot Sverige i mina privata pensionsförsäkringar, tjänstepensioner, ISK och KF steg portföljen med nästan två procent under juli. Sämre gick det däremot i PPM, där jag satsat på AI i allmänhet och chipindustrin i synnerhet. Jag valde därför att plocka hem vinsterna och byta tillbaka till AP7 Såfa.

Förhoppningsvis blir det också mitt sista fondbyte i PPM. Nu får de pengarna ligga orörda tills det är dags att börja ta ut den allmänna pensionen.

Jag hoppas att ni också har haft en riktigt fin sommar. Kommentera gärna – det är ni som håller liv i bloggosfären!

FIRE - och dags för semester!

Nu är det dags för årets FIRE-semester. Det kan låta lite märkligt eftersom jag i princip alltid är ledig, men nu tänker jag faktiskt bli ännu lite mer ledig.

Det innebär digital detox. 

Datorn får vila, mobilen används bara om det verkligen behövs och skärmtiden ska ner till ett absolut minimum. Börsen får klara sig utan mig några dagar.

I stället har jag laddat upp med en hög böcker som legat och väntat alldeles för länge. Bland annat blir det Henrik Bromander. Ja, jag vet – han står väldigt långt till vänster politiskt. Men jag tycker faktiskt att det är nyttigt att ibland läsa vad "andra sidan" tänker. Man behöver inte hålla med för att det ska vara intressant.

Sen blir det att jag läser om några av Hemingways böcker. Ja, jag vet. Han ansågs på sin tid också vara åt vänsterhållet.

Men var inte oroliga. Jag kommer inte tillbaka som rödgrön bloggare. :-)

Med det sagt önskar jag er en riktigt skön sommar. Vi hörs igen när batterierna – både mina och mobilens – har laddats om!

Gated communities – något för Sverige?

"Gated communities", eller grindsamhällen, väcker ofta starka känslor i Sverige.

Många, inte minst på vänsterkanten, menar att lösningen i stället är att blanda människor med olika bakgrund, exempelvis genom att bygga hyreshus i villaområden. Samtidigt går utvecklingen i många andra länder åt motsatt håll – där byggs grindsamhällen i snabb takt.

Jag och familjen bodde under en längre semester i ett sådant område i USA och fick uppleva både för- och nackdelarna.

På plussidan fanns framför allt tryggheten. För att få köpa ett hus där krävdes en stor påse med pengar, området omgavs av en hög mur och det verkade som att en polisbil patrullerade ett par gånger om dagen. Allt var välskött, trädgårdarna prydliga och det fanns inget skräp någonstans.

Men allt var inte perfekt.

Säkerheten hade sina brister – den obemannade grinden öppnades med en enkel fyrsiffrig kod, och vi som turister på ett månadslångt besök fick den utan att någon egentligen visste vilka vi var. Området låg dessutom ganska avsides, så även ett snabbt inköp krävde en längre bilresa. Vi upplevde också en viss misstänksamhet från de boende. Ingen hälsade, och under hela vistelsen såg vi ingen som promenerade i området.

Skulle jag kunna tänka mig att bo i ett grindsamhälle i Sverige?

Faktiskt ja. Kanske inte mest för att stänga ute människor, utan snarare för den lugna miljön och den ökade tryggheten.

Vad tycker du – är gated communities en bra idé även i Sverige, eller är de ett steg i fel riktning?

Armanikostym för 2 100 kronor – månadens fynd

Det har hänt något de senaste åren.

Att köpa begagnade kläder har gått från att vara något man gjorde för att spara pengar till att bli trendigt.

I sociala medier svämmar flödet över av influencers som visar upp sina senaste fynd – fast de kallar det förstås inte begagnat, utan vintage.

Det låter onekligen lite elegantare.

Jag blev lite nyfiken och bestämde mig för att testa.

Valet föll på Sellpy, där jag hittade en svart Armani-kostym för 2 100 kronor. 

Alltså billigare än en Dressmann-kostym. 

Jag har inte full koll på vad en ny Armani-kostym kostar idag, men att komma undan med under 15 000 kronor känns nog optimistiskt. Snarare handlar det sannolikt om betydligt mer än så, beroende på modell.

Så jag slog till.

Och blev riktigt positivt överraskad.

Enligt beskrivningen skulle kostymen ha vissa spår av användning, men när jag packade upp den såg den helt ny ut. Min gissning är att den tidigare ägaren köpte den, använde den någon enstaka gång – eller kanske inte alls – och sedan lät den hänga i garderoben.

Jag hade dessutom möjlighet att returnera den om jag inte varit nöjd. Då hade jag bara fått stå för returfrakten. Men det blir inte aktuellt.

Den här kostymen är en keeper.

Och inför framtida klädinköp ska jag definitivt se vad som finns som second-hand.

Har du testat att handla second hand på nätet – eller föredrar du att köpa nytt?

 

Är elbilen verkligen klimatsmart?

Minnesgoda läsare vet att jag fortfarande kör omkring i en äldre bensindriven Volvo V70. Den har snart veteranstatus, men frågan dyker upp med jämna mellanrum: vore det inte bättre för både klimatet och min privatekonomi att byta till en elbil, exempelvis en Volkswagen ID.7?

Jag gjorde därför en överslagskalkyl.

Min V70 med bensinmotor drar ungefär 0,9 liter per mil. Kör man som jag bara 500 mil per år innebär det en förbrukning på cirka 450 liter bensin årligen. Med ett bensinpris på 14 kronor per liter blir drivmedelskostnaden ungefär 6 300 kronor per år, eller knappt 95 000 kronor på 15 år.

En VW ID.7 drar i praktiken omkring 2 kWh per mil. Vid 500 mil per år blir det 1 000 kWh el per år. Med ett elpris på 3 kronor per kWh inkl nätavgift landar elkostnaden på cirka 3 000 kronor per år, eller 45 000 kronor på 15 år.

OK, där vinner elbilen ganska tydligt om vi bortser från värdeminskningen.

Men sedan kommer elefanten i rummet – tillverkningen.

En redan existerande V70 har i princip redan orsakat sina tillverkningsutsläpp. Att köra vidare med den innebär främst utsläpp från bränslet. 450 liter bensin ger ungefär 1,0–1,1 ton koldioxid per år, alltså omkring 16 ton CO₂ under de kommande 15 åren.

En ny ID.7 har däremot ett klimatavtryck redan när den lämnar fabriken. Olika studier uppskattar att tillverkningen av en stor elbil, inklusive batteriet, orsakar omkring 10–15 ton CO₂. Driften i Sverige är däremot mycket ren tack vare den fossilfria elmixen och ger bara några hundra kilo CO₂ under hela perioden.

Totalt hamnar kalkylen därför ungefär här:

Bil	Tillverkning	Drift 15 år	Totalt
Volvo V70 bensin	0 ton*	ca 16 ton	ca 16 ton
VW ID.7	12 ton	ca 1 ton	ca 13 ton

* Tillverkningsutsläppen för V70:n är redan tagna för 25–30 år sedan.

Resultatet blir intressant.

Vid så låg körsträcka som 500 mil per år är klimatvinsten med att köpa en helt ny elbil betydligt mindre än många tror. Visst blir ID.7 något bättre över 15 år, men skillnaden är inte dramatisk när man kör så lite som jag gör.

Ur ett FIRE-perspektiv blir frågan ännu mer spännande. Ska man verkligen lägga kanske 700 000 kronor på en ny elbil för att spara omkring 50 000 kronor i energi över 15 år?

Samtidigt måste man förstås väga in komfort, säkerhet, teknik och risken att den gamla V70:n till slut ger upp.

Men rent klimatmässigt verkar det faktiskt finnas ett argument för att fortsätta köra sin gamla bil – åtminstone om man, som jag, bara kör 500 mil om året.

Hur tänker du själv? Är det mest klimatsmart att köra vidare tills bilen bokstavligen faller isär, eller är det dags att omfamna elbilen redan idag?