Några i min bekantskapskrets, alla 55 plus, har på sistone fått det där obehagliga beskedet som ingen riktigt vill ha: varsel om uppsägning.
De har
jobbat länge, varit lojala, levererat, ställt upp, hållit deadlines och ibland
till och med täckt upp för yngre kollegor som “bara skulle jobba hemifrån någon
dag”. Och plötsligt står de där, kallade till möte, med en chef som harklar sig
och börjar prata om “omställning”, “effektivisering” och “framtida
kompetensbehov”.
Reaktionen
är nästan alltid densamma.
Först chock.
Sedan en
slags trotsig beslutsamhet: jag ska minsann söka nytt jobb, jag är inte klar
än.
CV:t dammas av, gamla arbetsintyg plockas fram, och LinkedIn uppdateras. Men ganska snart kommer verkligheten ifatt. Jobbannonserna är fulla av ord som “hungrig”, “driven”, “digitalt nyfiken” och “redo att ta nästa steg i karriären”. Med andra ord – inte riktigt skrivna med 58-åringar i åtanke.
Jag vet hur
det känns. Förra året befann jag mig själv i samma situation. Jag tvingades
lägga ned mitt företag efter att min största kund drog sig ur, och plötsligt
var jag – för första gången – arbetssökande.
Det blev
några långa månader mellan nedläggningen och starten på mitt nya liv som
pensionär-light, med kombinerad tjänste- och privatpension.
Under de
månaderna sökte jag jobb. Många jobb. Och upptäckte snabbt att det inte var min
erfarenhet som imponerade mest, utan snarare mitt födelseår som ställde till
det.
Det kallas
ålderism, och det är ett märkligt fenomen. I teorin hyllas erfarenhet, mognad
och stabilitet. I praktiken är det få svenska arbetsgivare som vill ha någon
över 55. Det finns alltid en “ursäkt”: man vill ha någon “som kan växa i
rollen”, eller någon som “passar in i teamets dynamik”. Översatt till ren
svenska betyder det ofta att man söker någon yngre och billigare.
Visst finns
det undantag.
Enstaka
företag som värdesätter senior kompetens, och ibland myndigheter där erfarenhet
faktiskt räknas. Men det är långt mellan dem. De flesta arbetsgivare verkar tro
att 60-åringar har svårt med Teams, inte vet vad ett molnlagringssystem är, och
behöver hjälp för att logga in.
Samtidigt
pratar samma arbetsgivare gärna om “mångfald” och “inkludering”. Det är lite
ironiskt – för mångfald tycks ofta sluta vid födelseåret 1985.
Ändå är det
just den äldre arbetskraften som skulle kunna lösa många av dagens problem. De
är lojala, de stannar längre, de kräver sällan befordran varannan månad och de
är inte på jakt efter nästa “utvecklande utmaning”. De vill bara göra ett bra
jobb.
Så nu när
jag ser mina bekanta damma av sina gamla CV:n och logga in på
Arbetsförmedlingen känner jag igen den där blandningen av hopp och uppgivenhet.
De kommer att göra allt rätt: söka, nätverka, uppdatera sina profiler. Men
chanserna att ens bli kallad till intervju är, om vi ska vara ärliga, ganska
små.
Kanske borde
vi börja prata mer öppet om det. Om hur svårt det faktiskt är att få ett nytt
jobb efter 55 – och om hur mycket kompetens som går förlorad när företag
sorterar bort sökande på födelseår snarare än erfarenhet.
För ibland
känns det som att vi pratar mycket om “hållbarhet” i Sverige – men glömmer att
också människor behöver återbrukas.
Har du själv eller någon du känner testat att söka jobb de senaste åren? Hur gick det?
Ja nu är det inte aktuellt för Herr SNålgris att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande nåt mera, men då jag har left inom IT-konsultsektorn i många år kan jag på något sätt förstå företagen. Jag har jobbat med både utmärkta äldre herrar, och utmärkta ungtuppar och kan väl säga så mycket att en god blandning av den äldres erfarenhet och den yngres energi och teknikhunger är den bästa blandningen. Äldre personer inom IT tenderar att bli som mätta vargar. De tappar den där hungern att prestera i topp, att vara påläst om det senaste och saknar många gånger det där drivet som yngre nyanställda har. Ofta kan dessa problem lösas genom att byta arbetsplats, men då har vi det där problemet med att vem vill anställa en äldre person som förvisso har ett gediget CV, men verkar lite "rostig" när det kommer till tekniken som sådan. Det är sällan de äldre som är de bästa programmerarna. De är däremot de absolut bästa lösningsarkitekterna. Ofta har de tröttnat på att hålla koll på den senaste teknikstacken och programmerar främst för husbehov, eller assisterar när knepiga buggar ska lösas eller när ett uråldrigt IT-system ska bytas och hela verksamhetsflödet ska förklaras för en flock ungtuppar från en konsultfirma som fick uppdraget för att de var billigast.
SvaraRaderaDär kommer vi in på det andra problemet. En ungtupp från t.ex. en spelutvecklarutbildning programmerar "good enough" för att kunna bli anställd hos en konsultfirma, och lönekostnaden är säg 30" + avgifter. En äldre herre som varit anställd och trogen har en lön om kanske 55" men går det att debitera så mycket mer? Nej, vinstmarginalen är stendöd med denne äldre herre om han inte besitter extremt unik kompetens som marknaden betalar för, t.ex. COBOL.
Politikerna har absolut ett problem att lösa, när de vill att människorna utan problem ska arbeta till 67 eller 69, men när arbetsmarknaden främst efterfrågar yngre förmågor. Olika sektorer är givetvis olika, och jag kan IT bäst. Frågan är dock om äldre personer kan eller vill jobba t.ex. i hemtjänsten med den usla lön, dåliga organisation och arbetsförhållanden och stress. Vill man inte hellre ta det lite lugnt på sin ålders höst. 69 år är inte ungt, många trillar av pinnen före denna ålder... men på politikerna låter det som att 69 är det nya 40. Jag får inte ihop det.
Det enda sättet att slippa vansinnet är att spara ihop till sin egen frihet, för att när man bli äldre kunna välja själv. Jobba eller vara ledig.
Håller helt med dig.
RaderaTycker det är ett väldigt tjat om att äldre numera är så pigga och alerta, både från politikerhåll men även massmedia som hakar på detta.
Själv tror jag att mänskligheten inte förändrats speciellt mycket under den tid jag funnits, och det kan jag se i min omgivning.
Inte tusan känner vi 50-plussare oss yngre än vad våra föräldrar gjorde när de var i samma ålder.
Visst finns det undantag, men det gjorde det även på Stålfarfars tid.
Själv skulle jag inte kunna tänka mig att fortsätta att jobba heltid en enda dag till, men så är jag också FIRE. :-)
Visst är det märkligt! Om man kommer genom nålsögat och faktiskt får gå på intervju så kan det komma upp kommentarer om att man som 55-åring snart(!) går i pension. Dvs om ca 10 år! Vilka 25-åringar räknar de med att ha kvar i 10 år?
SvaraRaderaFaktiskt så blev jag kallad till intervjuer när jag var strax över 50 år. Arbetsgivarna såg min ålder och tänkte "skönt, inget VAB" (jo, en sa faktiskt ungefär så). Men då åker man dit på tex att man inte har jobbat exakt med just den saken de senaste åren (jag är inte specialist, men har jobbat länge i samma bransch så kan mycket ändå).
Jag behöver inte söka jobb för att jag blivit av med mitt, utan för att jag emellanåt är väldigt understimulerad. Har lite tråkigt (och alltså tid att läsa trevliga bloggar på arbetstid). Men det beror ju också på att jag har erfarenhet och inte behöver lägga ner lika mycket tid som en nybörjare på varje uppgift.
Eller som igår, 3 personer frågade mig om helt andra saker än det jag jobbar med just nu. Inget avancerat, tyckte jag, men det var ingen annan som hade nån aning. Erfarenhet är också bra, även om den är lite ringrostig ibland.
Ja det är märkligt att arbetsgivarna inte vill eller vågar ta tillvara på den rika erfarenhet som äldre ändå har.
RaderaDet tror jag är något som är ganska unikt för just Sverige, där vi av någon anledning är så otroligt åldersfixerade vad det än gäller.
När jag själv sökte jobb var det faktiskt en rekryterare som sa rakt ut att han tyckte att jag var för gammal för tjänsten jag sökt. Tyvärr spelade jag inte in telefonsamtalet, hade jag gjort hade jag nog gjort en DO-anmälan på rent j-velskap. :-)
Skrämmande inlägg. Läste om en 55 åring med vad jag förstod gedigen erfarenhet som blev uppsagd o sen söktes 150 jobb innan han gav upp o tvingades i förtidspension... Arbetsannonser skrivna av "drivna" 25 åringar som är fyllda av meningslösa buzzord. Tråkig utveckling eller mer rätt: en tragedi
SvaraRaderaHa ha, ja jag har en känsla av det ofta är väldigt unga personer som håller i rekryteringar, inte minst med tanke på alla stavfel och särskrivningar som är vanliga i dagens platsannonser. :-)
RaderaLåter som att man borde ha sin FIRE-förmögenhet färdig innan 50 nu för tiden.
SvaraRaderaMed tanke på vissa stolpskott vi har haft inom HR den senaste tiden hos min arbetsgivare så blir jag faktiskt inte förvånad över att äldre förmågor sorteras bort tidigt. Jag tror dock att det ibland handlar om lite mer "aktivistiska" anledningar än att de inte är lika drivna som 25-åringar, även om det kanske ibland motiveras så.
FIRE vid 50 är ett vettigt mål, då kan man ofta sluta frivilligt med flaggan i topp och ändå ha massor av goda år i frihet framför sig.
RaderaMed facit i hand ångrar jag mig att jag inte planerade för detta för länge sedan.
Jag roade mig med att försöka uppskatta hur stor förmögenhet jag skulle haft idag om jag från 18-årsåldern regelbundet, varje månad, köpt Investor för de pengarna som blivit över efter att alla räkningar betalats.
Resultatet?
Jag hade varit dollarmiljonär. Och det många, många gånger om.
Eller om man så vill.
Jag hade kunnat hoppa av från arbetsmarknaden redan som 40-åring.
Tyvärr var det ingen i min omgivning som pratade om vare sig FIRE eller Investor när jag var ung, så istället brände jag det mesta av månadens överskott på fullständigt onödiga prylar som jag inte behövde.
Jag söker ju jobb sedan jag slutade jobba för snart ett år sedan. Inget vidare gensvar när man är 55 år. Och då nämner jag oftast inte hjärtproblemen i brevet. Nej, några månader till och jag skriver ut mig från Arbetsförmedlingen och tar riktig FIRE.
SvaraRaderaVisst kan du fortsätta att stämpla även efter att a-kassedagarna är slut?
RaderaInnan tror jag i alla fall att man kunde göra så, i Jobb- och utvecklingsgarantin. Då betalade Försäkringskassan istället för a-kassan.
Men läste någonstans att man gjort om och stramat upp regelverket, tror det skedde den 1 oktober.
Ja, precis innan A-kassedagarna är slut kan man gå över till "vuxendagis". Och jag har sista avstämning med arbetsförmedlare då. Men det är dags för riktig FIRE då med uttag från portfölj + tjänstepension för jag vill inte hamna i jobb- och utvecklingsgarantin. Att vara hemma och söka lite jobb däremot har varit ganska OK.
RaderaVuxendagis låter verkligen inget vidare.
RaderaTrist att så många fastnar i jobbfällan - att göra sig helt beroende av förvärvsarbete...
SvaraRaderaSer samma sak i min bekantskapskrets där alla börjar närma sig pension. Plötsligt står den mest meriterade och välutbildade där utan jobb och det trista är att de lagt all sin tid på att vara duktiga på sitt jobb men i princip noll tid att lära sig spara långsiktigt...
Förstår inte att de är såna extrema risktagare. Man kan inte kalla det lyxfällan, men väl riskfällan: hög risk = görs sig beroende av förvärvsarbete. Låg risk - investera över lång tid på börsen vilket i normalfallet ger full frihet att sluta jobba runt mid 50s..
De flesta verkar tyvärr gå genom livet i tron att investerande är spekulation och högrisk, när det mer är att inte ta den risken som är den riktiga risken...
Håller helt med dig, att förlita sig på enbart förvärvsarbete för sin försörjning är verkligen ett stort risktagande.
RaderaFIRE borde bli ett eget ämne i grundskolan. :-)
Grejen med ett arbete är just att det är ETT arbete. Alla borde tänka mer på diversifiering. Ska man hårdra det lite så är ett arbete spekulation och gambling. Du går inte All in i en aktie och man borde inte heller göra det i ett jobb. Jag har vänner och bekanta som sista tiden:
Radera*Fått tidig demenssjukdom och inte kan jobba många timmar längre
*Blivit uppsagd från statligt verk där hen trodde att det var i princip omöjligt att få gå.
*Blivit uppsagt som högbetald specialist på stort IT bolag - specialistkunskaperna blev obsoleta..
*Går in i väggen och inte kan jobba med samma arbetsuppgifter längre
*Sitter på storbank och får förvisso behålla jobbet men blir mer och mer petad åt sidan till fördel för yngre kollegor som tar för sig på ett annat sätt. Vill bara sluta men kan inte pga för litet sparande..
Och min bekantskapskrets är inte unik på något sätt utan det är mer sånt här man får vara beredd på, men så få är det...
Det är sant, diversifiering är A och O i alla sammanhang, även på andra områden i livet. Men allra tydligast blir det nog i arbetslivet, även om det finns ett visst skyddsnät vid till exempel arbetslöshet eller sjukdom så är det inte heltäckande på något sätt.
RaderaDet är ju därför det är så märkligt att tex när någon vill ta banklån, ja då räknas inkomst i form av lön som mycket säkrare än inkomst i form av utdelning på kapital. Vem som helst kan bli uppsagd imorgon (eller nästa vecka), även bankmannen som ska godkänna lånet. Men om ALL utdelning uteblir ett år då har sk-ten verkligen träffat fläkten och vi har ett mycket större samhällsproblem.
RaderaSpargrisen
Ja, det är märkligt att de flesta, inklusive bankerna, tycks anse att inkomst av tjänst skulle vara säkrare än inkomst av kapital.
RaderaFör några generationer sedan sedan ansågs den säkraste inkomsten vara det som kommer från jord, därefter från kapital och först därefter från arbete. :-)
"När erfarenhet inte längre räknas " - Nej, det är i väldigt många fall så att: erfarenheten är för dyr i förhållande till vad erfarenheten drar in pengamässigt, så nog har det räknas på det
SvaraRaderaJapp, så kan det mycket väl vara.
RaderaÅldersdiskrimineringen börjar redan strax efter 40 års ålder och därefter går det raskt utför. Samtidigt ska alla jobba till 68-70 års ålder för att få en vettig pension. Hur fan ska detta gå ihop?
SvaraRaderaJa, det kan man fråga sig. Det enkla svaret är att det gör det inte. Detta är en fråga som knappt får någon som helst uppmärksamhet i den politiska debatten.
RaderaDet är märkligt att politikerna är så tysta om detta, men de är väl rädda för att vi väljare ska börja ställa krav på SÄNKT pensionsålder. :-)
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHar hört talas om det där, men inte märkt av det själv. Jag har ungefär 2% intervjufrekvens på de ansökningar (poängterar tydligt min höga ålder och bristfälliga hälsa) av låg kvalitet som jag skickar ut över hela landet. Fast det är klart att en Meritförteckning ljuger ju inte. Frekvensen blir betydligt högre om jag även räknar in de samtal jag haft med tidigare kollegor, flera har erbjudit mig (halvhjärtat, för de känner till min status) att komma in å göra ett påhugg.
SvaraRaderaÄr det 6 jobba i månaden du ska söka, varav hälften i helt andra delar av Sverige? :-)
RaderaEn ytligt bekant är inne i den svängen som långtidsarbetslös, och hon nämnde att om hon mot förmodan skulle få ett jobberbjudande 100 mil bort så kommer hon se till att sjabbla bort intervjun.
Hon vill gärna ha ett jobb, det är inte det, men att flygpendla 2x100 mil i veckan är ju knappast aktuellt när man har mindre barn som går i skola och en make som jobbar heltid. Dessutom skulle flygbiljetterna säkert kosta nästan lika mycket som nettolönen.