Att slänga bort sitt liv

Att sälja villan och byta till lägenhet – det låter ju så där härligt rationellt.

Mindre yta, mindre ansvar, mindre uppvärmningskostnader, mindre gräsklippning. Kort sagt: mer liv och mindre logistik.

Jag har ju till och från varit inne på det tidigare. Men det är först nu, när tanken börjar kännas obehagligt konkret, som den verkliga frågan smyger sig på:

Hur mycket prylar kan jag egentligen ta med mig?

Det här är inte bara en flytt. Det är nämligen döstädning – fast i XXL-format.

Inte för att jag är någon samlare av rang. Jag har aldrig aktivt tänkt “nu ska jag bygga upp ett imponerande lager av saker jag aldrig använder”. Men ändå. Åren går, livet händer – och plötsligt sitter man där med ett helt museum över sitt eget liv.

Först har vi mina egna prylar. Helt rimliga saker, naturligtvis.

Sedan har vi barnens prylar. Eller ja – mina barns prylar, som av någon märklig anledning fortfarande bor kvar hemma hos mig. Det är nästan som att de tycker att deras barndomshem fungerar utmärkt som ett externt förråd. Leksaker, skolböcker, gamla gosedjur och diverse kreativa projekt som “kan vara kul att ha kvar”.

Och så kronan på verket: arvegodset. Saker som har en historia från 1700-talet och framåt. Saker som absolut inte får slängas – men som ingen riktigt vet vad man ska göra med.?

När jag leker med tanken på en lägenhet landar jag någonstans runt 80–100 kvadratmeter. Det känns lagom. Luftigt. Hanterbart.

Problemet?

Det är ungefär hälften av boytan jag har idag.

Och det är bara början.

För i villan finns ju allt det där andra: källaren, vinden, garaget, friggeboden. Utrymmen som inte räknas som boyta – men som tillsammans sannolikt motsvarar minst lika mycket till. Och de är inte tomma. De är… låt oss säga… välfyllda.

I en lägenhet får man i bästa fall ett förråd på några få kvadratmeter.

Så om man räknar lite krasst innebär det här att:

Jag måste göra mig av med i princip allt som idag ligger i “bra-att-ha”-kategorin.

Och där någonstans börjar det kännas.

För det här är inte bara ett praktiskt projekt. Det är en mental utmaning. En nostalgisk resa. Varje sak har en historia. Ett minne. Ett “tänk om jag behöver den här någon gång”.

Det är nog här den verkliga resan börjar. Inte mellan villa och lägenhet – utan mellan dåtid och nutid. Mellan “det kan vara bra att ha” och “det här använder jag faktiskt”.

Och kanske, bara kanske, finns det något befriande i att släppa taget. Att skala ner. Att låta livet ta lite mindre plats – rent fysiskt.

Men jag ska inte sticka under stol med att det kommer bli jobbigt. Det här är döstädning med känslor. Och en hel del beslutsångest.

Har du döstädat? Vad slängde du – och vad behöll du?