Äktenskapsförord – bra eller dåligt?

Att skriva äktenskapsförord när två personer har ungefär samma inkomster, liknande tjänstepensioner, gemensamt bolån och varsitt ISK i ungefär samma storlek? Är inte det… lite överdrivet?

Jag menar att det är precis där många tänker fel.

I Sverige regleras bodelning vid skilsmässa av Äktenskapsbalken. Grundprincipen är enkel: allt som är giftorättsgods delas lika. Och om man har ungefär lika mycket – vad är då problemet?

Problemet är att “ungefär lika” sällan betyder exakt lika.

Den ena kanske har startat bolag och pumpat in egna medel där, den andra har kanske sett till att lånen på det gemensamma huset amorterats bort. Eller så har någon har ärvt pengar (som kan vara enskild egendom – eller inte, beroende på hur arvet formulerats), medan den andre väntar på ett framtida arv.

Plötsligt sitter man där och diskuterar detaljer som ingen orkade bry sig om när kärleken var som starkast.

Och det är just det som är poängen.

Det handlar om tydlighet – inte misstro

Ett äktenskapsförord är inte en försäkring mot skilsmässa. Det är en försäkring mot oklarhet.

När båda parter har jämbördig ekonomi är det faktiskt enklare att skriva ett balanserat, rättvist och odramatiskt avtal. Ingen sitter i underläge. Ingen behöver “skyddas” från den andre. Man kan sakligt resonera:

• Ska företaget vara enskild egendom?
• Ska framtida arv hållas utanför?
• Ska värdeökning på bostad delas eller inte?
• Hur gör vi med pensionskapital som inte ingår i bodelning?

Det blir en juridisk struktur kring det som annars bara är en tyst förväntan.

Skydd vid oväntade händelser

Skilsmässa är det scenario de flesta tänker på. Men dödsfall är juridiskt mer komplicerat.

Även här styr Äktenskapsbalken i kombination med arvsreglerna. Ett äktenskapsförord kan påverka hur kvarlåtenskapen ser ut och hur trygg den efterlevande maken är.

Om man dessutom kombinerar äktenskapsförord med testamente får man en betydligt mer genomtänkt struktur än “vi delar väl allt”.

Det förebygger konflikter – även när allt är jämt

Det mest paradoxala är att äktenskapsförord ofta är som mest värdefulla när skillnaderna är små.

När det inte finns några uppenbara obalanser kan man skriva ett dokument som speglar bådas vilja – i lugn och ro.

Det är betydligt enklare att vara överens när man är överens.

Min erfarenhet

Vi hade äktenskapsförord trots att vi hade ungefär samma inkomster och tillgångar. Det var ingen dramatik, ingen misstro.

Men det var en stor fördel.

Det besparade oss mycket diskussioner. Mycket “hur gör vi med…?”. Mycket potentiell irritation i ett läge där man redan har nog med känslor.

Det gjorde att ekonomin var tydlig. Förutsägbar. Avdramatiserad.

Har du äktenskapsförord?

 

OMX30 rusar – dags för rekyl?

Det är något nästan overkligt med att öppna upp depåerna på morgonen och se hur svenska storbolag bara… fortsätter upp. Dag efter dag. Staplarna är gröna. Kurvorna pekar snett uppåt höger. Och portföljen genererar på en enskild dag mer i värdeökning än vad jag under många av mina yrkesverksamma månader fakturerade i firman.

Det är en rätt härlig känsla.

Samtidigt: lite oroväckande.

RSI på 80 – vad betyder det egentligen?

Jag tittar ofta på teknisk analys. Inte för att jag tror att jag kan förutspå framtiden, men för att det hjälper mig att förstå temperaturen på marknaden.

En indikator jag brukar följa är RSI – Relative Strength Index.

Kortfattat:

• RSI mäter hastigheten och storleken på kursrörelser.
• Skalan går från 0 till 100.
• Över 70 brukar tolkas som överköpt.
• Under 30 som översåld.

Nu ligger RSI för OMXS30 runt 80.

Det är skyhögt.

Faktum är att vi inte har sett de nivåerna på flera år. Det betyder inte att börsen måste falla i morgon. Men det betyder att uppgången varit så snabb och intensiv att sannolikheten för en rekyl ökar.

Marknaden är, tekniskt sett, överköpt.

Och när något är överköpt innebär det att många redan har köpt. Frågan blir då: vem ska driva nästa ben upp?

Eufori är trevligt – men farligt

Det är lätt att bli fartblind när portföljen växer snabbare än man hinner brygga kaffet.

Det är lätt att tänka:
“Det här är en ny era.”
“Den här gången är det annorlunda.”
“Det är bara början.”

Men börsen har en förmåga att vara brutalt pedagogisk.

Det klassiska citatet – ofta tillskrivet Warren Buffett – ekar i huvudet:

Var rädd när andra är giriga, och girig när andra är rädda.

Just nu?
Det är svårt att inte känna girigheten i luften.

Och det är just i sådana miljöer som riskerna byggs upp i det tysta.

Min strategi just nu

Jag har ingen spåkula. Tyvärr.

Jag vet inte om vi toppar i morgon, om en månad eller om vi ska 10 % till upp innan något händer. Tekniska indikatorer är sannolikheter – inte facit.

Men jag har landat i ett beslut:

Jag går inte in med mer kapital förrän vi får en sättning.

Inte för att jag tror att jag kan tajma perfekt.
Utan för att risk/reward just nu inte känns attraktiv.

När RSI är 80 och grafen lutar brant uppåt känns det inte som optimalt läge att öka exponeringen ytterligare. Då väntar jag hellre på att marknaden andas ut lite.

Och när nästa panikrubrik kommer – kanske nästa gång Donald Trump får ett av sina tokinfall och marknaden tappar fotfästet – då är det betydligt roligare att vara köpare.

Hur tänker jag kring OMX30 just nu?

Så här ser jag det:

1. Trendmässigt: Stark upptrend. Inget snack.
2. Momentum: Extremt starkt – kanske för starkt.
3. Risk: Ökande på kort sikt.
4. Lång sikt: Svenska kvalitetsbolag är fortfarande bra bolag.

För mig handlar det inte om att sälja allt och gå i bunker. Jag är fortsatt investerad. Jag tror på Sverige, jag tror på näringslivet, på innovationen och på bolagens förmåga att tjäna pengar över tid.

Men jag tror också på cykler.

Och just nu känns det mer som sen fest än fördrink.

Den mentala utmaningen

Det svåraste i sådana här lägen är inte analysen.

Det är psykologin.

Att:

• Inte bli övermodig.
• Inte börja räkna framtida avkastning som garanterad.
• Inte öka risken bara för att det “funkar”.

När portföljen på en dag rör sig mer än vad man tidigare slet ihop på en månad – då gäller det att hålla fötterna på jorden.

För lika snabbt kan det gå åt andra hållet.

Hur tänker du?

Ser du fortsatt styrka i OMXS30?
Tycker du att RSI på 80 är irrelevant i en stark trend?
Eller sitter du, precis som jag, och känner att det börjar bli lite väl varmt i maskinrummet?

Är det läge att vara försiktig nu –
eller är det just nu man ska sluta tveka och trycka gasen i botten?

 

Dyrt att bo i Sverige på vintern

Nu är månadens utgifter inlagda för betalning. Det är alltid en lika delar upplysande som lätt plågsam övning att klicka sig igenom kontoutdragen.

Så här fördelade sig februari:

·       Kortköp (mat, dryck, kläder etc): 9 000 kronor

·       Boende (el, vatten/avlopp, sophämtning etc): 12 000 kronor

·       Bil: 0 kronor

Summa: 21 000 kronor.

Vad ska man säga?

Det är dyrt att bo i villa – trots att den numera är obelånad. Elpriserna har stuckit iväg ordentligt. Det har varit kallt. Lägg till allt dyrare vatten och avlopp, samt en sophämtning som numera känns som en premiumtjänst, så landar boendet på 12 000 kronor.

Det är något paradoxalt över det där. Man äger sitt hus, men huset äger ens kassaflöde.

Däremot: bilen, 0 kronor. Inte en droppe bensin har tankats. För första gången på mycket länge. Det har helt enkelt inte blivit så mycket åkande. Inga spontana turer, inga långresor. Dessutom har jag gått över till att betala försäkringen helårsvis, som annars skulle motsvara cirka 100 kronor i månaden.

Min ekonomi är numera uppbyggd så att jag varje månad ska ha 25 000 kronor i handen.

Större delen av den summan kommer från förtida utbetalningar från privata pensionsförsäkringar. Resten toppar jag upp med uttag från bufferten.

Månadens överskott på 4000 kronor går oavkortat in i mitt ISK och där fortsätter jag att köpa Investor, det blev 10 stycken för 3700 kronor idag vid öppningen och sen 300 kronor till Carnegie Sverige Plus A SEK.

Hur gick det för dig i februari, spräcktes budgeten av kylan? Eller blev det en oväntad plusmånad?

Låt oss göra Sverige fantastiskt – igen!

Det gnälls. Herregud vad det gnälls.

Det gnälls på skolan, vården, integrationen, räntan, kronan, vädret och att kaffet på macken kostar 38 kronor. I varje möjligt och omöjligt sammanhang är det någon som med bekymrad panna konstaterar att ”Sverige är på väg åt fel håll”.

Och visst. Jag är inte blind. Det finns reella utmaningar. Demografin är besvärlig. Tillväxten kunde vara bättre. Integration är svårt. Gängkriminalitet är inget man viftar bort med en optimistisk handrörelse.

Men.

Om vi för ett ögonblick lyfter blicken. Om vi, bara som ett intellektuellt experiment, bestämmer oss för att inte börja varje mening med ”problemet är att…”. Vad ser vi då?

Vi ser ett land där en mycket stor del av den inrikes födda befolkningen har god utbildningsnivå. Vi har ett utbildningsväsende som – trots alla larmrubriker – på det stora hela levererar kompetenta ingenjörer, ekonomer, läkare och yrkesarbetare. Vi har sunda värderingar, hög tillit och en arbetsmoral som faktiskt fungerar i praktiken.

Vi har konkurrenskraftiga företag som står sig väl internationellt. Från industribolag till nischade teknikföretag. Vi har en statsskuld som många andra länder bara kan drömma om. Sunda statsfinanser är inte sexy – men de är förbaskat värdefulla när det blåser.

Och det gör det ju alltid, någonstans.

Att vara optimist är, som bekant, roligare än att vara pessimist. Pessimisten får möjligen rätt oftare – men optimisten får roligare under tiden.

Det är lätt att drömma sig bort. En strand i Sydeuropa. Låga skatter i något exotiskt hörn av världen. Nystart. Ny flagga. Nya möjligheter.

Men så inser jag två saker.

1.    Jag är för gammal för att börja om från noll i ett nytt land.

2.    Hela släkten är kvar här. Och de kommer inte att flytta.

Så då återstår alternativet att göra det bästa av det vi faktiskt har.

När det gäller investeringar har jag länge predikat USA i allmänhet och tech i synnerhet. Det har varit ett vinnande koncept. En fantastisk värdeutveckling. Att luta sig tillbaka och låta dollarn och Silicon Valley göra jobbet har varit bekvämt.

Men nu? Nu styrs den amerikanska skutan av en ovanligt mäktig och tyvärr samtidigt oförutsägbar president. Marknaden är nervös. Värderingarna är höga. Och ärligt talat: få av oss vet vart det där barkar.

Så i höstas gjorde jag något som för ett år sedan hade känts närmast otänkbart.

Jag gick all in i Sverige.

Varenda krona som ska in på börsen går nu in i sunda svenska storbolag. Industrijättar. Stabil bank. Verkstad. Bolag som tjänar pengar här och nu – inte bara i ett framtidsscenario byggt på powerpoints och AI-drömmar.

Hittills? Plus 25 procent.

Det är, med svenska mått mätt, rätt hyggligt.

Men viktigare än avkastningen är känslan. Känslan av att kapitalet arbetar i den ekonomi jag själv lever i. Att jag inte bara sitter och hoppas på nästa amerikanska tech-raket, utan faktiskt investerar i det samhälle där mina barn, syskonbarn och vänner bor.

Jag kommer att ligga kvar i Sverige tills vidare. I såväl aktier som obligationer. Inte av blind nationalism, utan av rationell optimism.

Sverige är inte perfekt. Det har det aldrig varit.

Men det är stabilt. Det är bildat. Det är produktivt. Och det är, trots allt, mitt.

Så gör som jag.

Investera i Sverige. Starta bolag i Sverige. Anställ i Sverige. Köp svenskt. Tro på landet.

Så hjälps vi åt att göra Sverige fantastiskt – igen.

Så tokigt det kan bli med kollektivavtal

En bekant till mig fick ett jobberbjudande nyligen. Inget märkvärdigt med det kan man tycka.

Men det som gjorde situationen lite speciell var att hon är född 1966, alltså 60 år, och inte haft någon tjänstepension tidigare i livet.

När hon tackade ja och alla papper skrivits på blev det dock en kalldusch för arbetsgivaren, som helt hade missat en liten detalj. Hur mycket måste egentligen arbetsgivaren betala in i tjänstepension när någon börjar så sent?

Det låter först som en enkel fråga.

Man tänker kanske att “ja men det är väl några procent av lönen, som vanligt”. Men så enkelt var det inte när det gäller ITP2, som är det äldre tjänstepensionsavtalet för privatanställda tjänstemän. Det är nämligen inte ett vanligt sparande där man bara lägger undan lite pengar varje månad, utan ett så kallat förmånsbestämt system. Det betyder att pensionen är bestämd i förväg, och premien anpassas efter hur gammal personen är och hur lång tid som återstår till pension.

I min bekants fall handlade det om en årslön på 600 000 kronor och planen var att jobba till 64 års ålder. Alltså bara fyra år kvar i arbetslivet. Och det är här det blir intressant – och lite chockartat. För när man börjar så sent finns det väldigt lite tid att bygga upp något kapital. Pensionen ska ändå räcka resten av livet, kanske i 20 år eller mer. Resultatet blir att den årliga pensionspremien blir hög. Väldigt hög.

I det här fallet ska arbetsgivaren betala in runt 25–30 procent av lönen varje år bara till den förmånsbestämda delen. På en lön på 600 000 kronor betyder det någonstans mellan 150 000 och 180 000 kronor per år. Och ovanpå det kommer ytterligare cirka 2 procent till den premiebestämda delen, vilket är ungefär 12 000 kronor. Totalt hamnar man alltså i spannet 160 000–190 000 kronor per år i pensionsavsättning.

För både min bekant och arbetsgivaren blev det en aha-upplevelse. Ingen hade tänkt på att åldern i sig påverkar arbetsgivarens kostnad så mycket. Samtidigt är det också en trygghet i systemet – även om man börjar sent så får man faktiskt en tjänstepension, och den är inte obetydlig. För arbetsgivaren däremot är det en kalkylfråga. En anställd nära pensionsåldern kan i praktiken kosta betydligt mer än vad bruttolönen antyder.

I bland dyker de mest intressanta ekonomilektionerna upp först när man tror att karriären nästan är över.

Har du ITP1, ITP2 eller något helt annat som tjänstepension?

FIRE - privatleasa bil

Jag går som ni vet i bilköpartankar och funderar på att byta ut min Volvo V70 mot något nyare.

Den stora frågan är inte bara vilken bil det blir – utan hur den ska betalas.

1

Köpa kontant. Bufferten krymper rejält, men den är å andra sidan väl tilltagen (måååånga årsutgifter).

2

Sälja av aktier. Fast då byter jag framtida avkastning på mitt ISK mot något som oundvikligen tappar i värde.

3

Privatleasing. Bufferten och ISK får vara orörda och jag byter vart tredje år ut bilen mot en ny.

Vilket alternativ hade du valt?

FIRE - köpa bil

Jag kör en mer än 20 år gammal Volvo V70N, vilket placerar mig i ett slags kuf-fack, åtminstone här i villaområdet där jag bor. Det stör mig inte nämnvärt – däremot störs jag av de återkommande utgifterna som nu börjar bli närmast löjliga.

I år måste kamremmen bytas, samma sak med bromsvätskan, tändstift, service, motor- och kupéluftfilter och dessutom måste jag ha nya sommar- och vinterdäck och så vidare. Lista är lika lång som en rysk roman.

Jag roade mig med att mejla min lokala Volvoverkstad för att få en offert – och gissa? Totalkostnaden landade på 35 000 kronor.

Visst, en del av detta skulle jag kunna fixa själv, men med ålderns rätt har jag bestämt mig för att jag inte tänker tillbringa fler dagar i mitt garage för att göra ett halvdant jobb, när jag lika gärna kan låta verkstaden göra ett halvdant jobb. :-)

Så - jag har börjat sondera marknaden än en gång i jakt på en värdig efterträdare.

Just nu står valet mellan Toyota RAV4 laddhybrid eller Volvo XC60 T6, också laddhybrid. Hiskeliga mängder pengar – strax norr om 500 000 kronor om jag ska ha nytt, och det tror jag att jag vill. De begagnade bilar jag tittat på har sett alldeles för risiga ut med tanke på att de bara varit i trafik i tre år. Hur man kan missköta så dyra bilar är för mig en gåta.

Toyota RAV4 Plug-in Hybrid

• Väldigt driftsäker.
• Låg bensinförbrukning, bra räckvidd på el.
• Inte lika premiumkänsla invändigt som Volvo.

Volvo XC60 T6

• Betydligt lyxigare interiör och tystare kupé.
• Stark motor och komfortabel.

 Vilken skulle du valt?

 

Investera i salt - istället för i guld

Efter den senaste väderomslaget har det lagt sig ett jämnt lager is över hela min tomt och gångar, uppfart och trappa är nu så hala att det är svårt att ta sig ut.

Och så klart - förrådet av sand och salt är på upphällningen.

Närmaste butik är Biltema och ett besök är inplanerat till imorgon.

Vid en snabb prisjämförelse på deras webbplats ser jag att vanligt vägsalt säljs i 20-kilos säck för 89,90 kronor. Det ger ett kilopris på cirka 4,50 kronor, vilket är ett förhållandevis lågt pris för halkbekämpning.

Samtidigt finns alternativprodukter i sortimentet, till exempel det som kallas ”Issmältning”. Där ligger kilopriset betydligt högre, runt 25 kronor per kilo. Produkten innehåller kalciumklorid i stället för natriumklorid (vanligt salt) och marknadsförs som mer effektiv, särskilt vid lägre temperaturer. Enligt tillverkaren ska den fungera ner till cirka –40 grader, medan vanligt vägsalt tappar effekt redan runt –10 till –15 grader.

Skillnaden mellan produkterna kan i praktiken sammanfattas så här:

Vanligt vägsalt (natriumklorid)

·       Lågt pris per kilo

·       Fungerar bra runt noll grader och några minusgrader

·       Tappar effekt vid sträng kyla

·       Kan kräva större mängd för samma resultat

·       Risk för påverkan på växter, betong och metall vid frekvent användning

Kalciumklorid / ”Issmältning”

·       Betydligt högre pris

·       Effektivt även vid mycket låga temperaturer

·       Kräver ofta mindre mängd per kvadratmeter

·       Snabbare smälteffekt

·       Kan fortfarande påverka material och vegetation, men används ofta mer sparsamt

Ett vanligt alternativ skulle kunna vara att kombinera metoder:

·       Sand eller grus för omedelbart halkskydd utan kemisk påverkan.

·       Salt för att smälta is där temperaturen inte är alltför låg.

·       Kalciumklorid på begränsade ytor vid riktigt kalla förhållanden eller där man snabbt behöver få bort is.

Hur bekämpar du halkan?

 

Jakten på högre ränta är över

Jag har roat mig med att flytta om min buffertkassa mellan olika banker, dels för att maxa avkastningen men även för att få olika bindningstider

Och det kan jag säga, det är inte så lite pyssel med att flytta pengar mellan banker.

Av någon anledning verkar SEB (min gamla bank) bara tillåta mig att flytta 150 000 kronor per dag till andra banker, vilket gör mig lite nyfiken på:

Undrar när de tycker att mina kapitalströmmar är för stora och fryser mina konton av ren misstanke?

Vilken bank använder du för att placera din buffert?

 

Att flytta sin pension – en resa i två olika universum

Jag har bestämt mig för att successivt flytta några mindre tjänste- och pensionsförsäkringar från nätmäklare till traditionell förvaltning hos försäkringsbolag. Inte allt på en gång utan metodiskt, försiktigt och med testballonger.

Två små pensionsförsäkringar som jag tidigare valt bort återbetalningsskyddet fick agera försökskaniner: en hos Avanza och en hos Nordnet. Låga belopp, låg risk, hög lärdomspotential.

Tanken var enkel: hur svårt kan det vara att flytta en pension år 2025?
Svaret visade sig vara: det beror helt på vilket parallellt universum du råkar hamna i.

Universum 1: Avanza – den digitala raksträckan

Jag fyllde i en… pappersblankett.

Blanketten skickades med vanlig post till Skandia (som alltså skulle ta emot pengarna i en traditionell försäkring). Jag förväntade mig tre veckors tystnad.

Men nej.

Efter bara någon vecka kom ett meddelande: ”Flytten är initierad.”

Sedan rullade det på. Avanza kommer i dagarna att sälja av innehavet, föra över beloppet och Skandia ska sen placera pengarna i en traditionell försäkring med:

• 20 års utbetalning
• Start det år jag fyller 68
• Självklart återbetalningsskydd – jag har barn och barnbarn

Allt logiskt. Allt begripligt. Allt nästan misstänkt effektivt.
Det kändes som att beställa en bok på nätet och faktiskt få den levererad.

Universum 2: Nordnet – den administrativa dimman

Sedan hade vi Nordnet. Samma process med pappersblankett.

Jag hörde… ingenting.
Inte ett pip. Inte ett ”vi har mottagit din förfrågan”. Inte ens ett automatiskt mail.

Efter några veckor mailade jag. Fick ett glatt svar:
”Det är på G!”

På G visade sig vara ett mycket elastiskt begrepp.

Veckor gick. Jag ringde. Pensionsavdelningen lät frågande.
– “Nä, vi har inte fått någon begäran från Skandia.”

Frustrerad ringer jag Skandia.

Skandia har full koll. De ser exakt när ärendet skickats och via vilka kanaler.

Jag ringer Nordnet igen.
– “Vi ska utreda vad som hänt.”

En vecka går. Tystnad.
Jag ringer igen.
– “Vi kan inte se något ärende, är du säker på att du varit i kontakt med oss tidigare.”

Här tröttnar jag. 

Den pensionsförsäkringen får ligga kvar hos Nordnet. Jag hoppas innerligt att uttaget en dag verkligen kommer att fungera.

---

Lärdomar från pensionsdjungeln

1. Små testbelopp är guld värda.
   Det är mycket trevligare att experimentera med tusenlappar än med livsbesparingar.
2. Papper kan vara snabbare än digitalt.
   Det är både ironiskt och lite oroande.
3. “På G” betyder inte nödvändigtvis rörelse.
   Det kan även betyda “vi har tänkt på det en gång”.

---

Det mest fascinerande är hur två processer som i teorin är identiska kan kännas som skillnaden mellan höghastighetståg och trampbåt i motvind.

Men nu vet jag. Och det var ju hela poängen med testet.

Har du själv försökt flytta tjänste- eller privatpension?