En av de där sakerna som ingen riktigt förklarar innan man når FIRE är att man plötsligt får… all tid i världen. På riktigt. Helt obegripligt mycket tid. Tid som i teorin borde fyllas med spännande projekt, nya hobbies, storslagna planer, listor, kurser, resor, optimering och självförverkligande.
Och
visst.
Jag skulle
kunna ägna mig åt massor av spännande projekt. Skriva bok. Lära mig italienska.
Bygga någon avancerad Excel-modell eller starta flera nya sidoprojekt. Eller
åtminstone tänka
på att starta dem.
Men
av någon anledning – kanske har det med stigande ålder att göra – har jag
landat i något helt annat.
Numera
är jag faktiskt ganska nöjd om jag gör en (1) sak per dag som
innebär att jag lämnar villan.
En.
Och
det är… fullt tillräckligt.
Till
exempel:
·
Handla
på Willys. ✔
·
Ta
en fika med särbon på något glassigt café. ✔
·
Tanka
bilen (!). ✔
Högst en social aktivitet om dagen
Ja,
det låter slött. Jag hör det själv. Men faktum är att även att tanka bilen är
en aktivitet som kräver byxor, skor, nycklar och någon form av social
interaktion.
Det räknas.
När
man jobbar heltid är vardagen ofta uppdelad i “nytta” och “belöning”. Först gör
man allt man måste,
sedan – om det finns tid och ork kvar – gör man något man vill.
FIRE vänder på det där. Plötsligt finns det inga “måsten” som trycker på från
morgonen. Inga möten. Inga deadlines.
Och då händer något märkligt:
tempot sjunker. Ambitionsnivån justeras. Kraven på vad som räknas som en bra
dag förändras.
Resten
av dagen? Hemma. Läsa. Tänka. Göra ingenting alls – utan att känna minsta
skuld.
Jag
har insett att FIRE för mig inte handlar om att maxa livet varje dag. Inte om
att fylla kalendern igen, fast med roligare saker. Utan om att slippa
fylla den. Om att ha friheten att säga: “Nej, mer behövs faktiskt inte idag.”
Kanske
är det en fas. Kanske kommer projekten senare. Eller inte alls. Och det är
också okej.
Så
nu är jag nyfiken:
Hur drömmer du om att tillbringa dina
FIRE-dagar?
Eller om du redan är där – hur ser de faktiskt ut i
verkligheten?
Berätta.
Min dröm är ungefär som dina dagar verkar vara. Jag lever redan nu mycket på att slippa göra saker: slippa engagera mig i barnens liv och aktiviteter (de är utflugna), slippa vara aktiv med fester och middagar (minskat efter pandemin och hållit sig kvar på låg nivå), slippa vara alert och sugen på att utveckla mig i arbetet (ska endast jobba några år till) osv. Listan kan göras lång. Det kanske låter slött men min mening med livet är att slippa göra saker.
SvaraRaderaHa ha, ja visst är det härligt att slippa göra saker. :-)
RaderaHaha, mina dagar ser precis ut som dina. Det har de gjort i 9 år nu, så vänta dig ingen förbättring! ;-)
SvaraRaderaLåter betryggande. :-)
RaderaDet låter skönt, helt klart något jag ser fram emot.
SvaraRaderaHa ha, ja det stämmer. Fast en del blir överaktiva som FIRE, så se upp. :-)
RaderaKan komplettera med:
SvaraRadera"det är jag som bestämmer, ingen annan. Så nu gör jag precis det jag känner för. Inget annat. Det där andra kan jag göra en annan dag, om jag känner för det. För det är jag som bestämmer, över mig, över mitt liv"
Kunde inte sagt det bättre själv, som FIRE blir det verkligen möjligt att få helt bestämma över sitt liv
RaderaBra känsla att kunna vara nöjd med lite! Tänkte precis samma sak för några timmar sen. Tog skidorna ut i terrängen - första gången på ett bra tag som det gick att ta sig fram i terrängen (pga snömängder och töväder inte gått tidigare..). Kollade av vad stormen Johannes ställt till med i skogen, spårade djur, bla järv, stannade i skogskojan och gjorde brasa, sen hem. Klockan typ lunchtid och tänkte precis det - Nu är jag nöjd med dagen. Nu göra jag nog inget mer idag:-)
SvaraRaderaDet där lät riktigt härligt. :-)
RaderaJag är i närheten av FIRE men jag måste säga att jag är orolig hur jag ska få dagarna att gå.
SvaraRaderaJag lägger lätt runt 10tim/dag på arbetet idag.
Är rädd att jag hamnar framför datorn med ett glas vin (eller liknande). Det fungerar några dagar men inte hela tiden :-)
Tyvärr har alla intressen minskat ju äldre jag blir.
Numera är det inte så mycket jag tycker är roligt längre.......
Kanske detta som är "one more year syndrome"?
Har i alla fall bestämt att det inte blir exit i år.
//Stefan
Du kan nog glädjas åt att det du tycker är roligt, ja det är något du ännu inte provat på.
RaderaOch som bra ledtråd, för de flesta, är att det som det görs mycket reklam för - ja det finns en anledning till det - är ganska eller helt ointressant. Om man inte är ute efter och sprätta pengar på (oftast) kinesisk plast eller liknande förstås.
För de flesta hänger det som verkligen ger något ihop med det tidlösa, det klassiska, det mänskliga. Så om du ger dig själv tid, och litar på dig själv så kommer du att hitta rätt.
Men om man vet med sig att ens mål i livet är att flytta till spanien, ligga i en solstol, dricka drinkar resten av livet - ja då kanske det är bättre att vara kvar på jobbet istället.
Kan ju vara en bra idé att trappa ned på jobbet så sakteliga om det är möjligt, det är en väldigt stor omställning när man väl ansluter sig till de dagledigas skara. :-)
RaderaHar faktiskt varit inne på att försöka gå ner i tid, men min arbetsgivare är tycker inte det är OK.
RaderaHar rest i hela mitt liv, i arbetet och privat. Måste säga att jag numera HATAR flygplatser, köer, tull, flygplansstolar mm.
Har dykt, sportat, MC kort. Vad fasen ska man göra? :-)
Det värsta är att jag gillar att arbeta och är grymt bra på mitt jobb.
Alkoholist kanske är vägen framåt :-)
//Stefan
Tempot har klart kommit ner. Fick för ett tag sedan en tid hos tandläkaren så jag var tvungen att åka hemifrån tidigt på morgonen. Tidigt för mig nu, men inte jämfört med när jag ibland åkte när jag jobbade. Tänkte då i bilen på hur skönt det var att slippa passa tider och åka när jag måste, inte som nu när jag vill. Vilket inte är varesig tidigt eller när alla andra åker och det är trafik.
SvaraRaderaJag har ibland lekt med tanken på hur jag skulle trivas med att gå tillbaks och jobba ett år igen. Men efter att varit fri i över 1,5år så skulle jag inte trivas med det. Arbete skulle nog vara okay, men inte bundenheten och att inte bestämma tider själv.
Tog en promenad igår och mötte en annan promenerare: en förälder till en klasskompis. Han kände inte igen mig men vi sa hej som man alltid gör på landet, men jag stoppade honom och sa "Är det inte Kent? Jag heter ..." Sedan blev vi stående i 40 min och jag blev uppdaterad om byn och familjen.
SvaraRaderaInte mycket, men som socialt möte var det tillräckligt för den dagen. Lägg till lite underhållsarbete på huset så var jag nöjd med den dagen.