Jag har ibland funderat på vad som händer med människor när matchen är över.
Inte den där
matchen på 90 minuter, utan den längre. Den som handlar om att
prestera, konkurrera, göra karriär, tjäna pengar, hävda sig och hela tiden
försöka komma lite längre än man var dagen innan.
För
idrottare måste det vara en ganska märklig känsla att plötsligt lämna
tävlingsarenan. I åratal har det handlat om att träna hårdare, springa
snabbare, vinna matcher och slå konkurrenterna. Sedan en dag är det över.
Kanske är
det lite samma sak när man hoppar av arbetslivet i förtid.
Jag har i
alla fall märkt en förändring hos mig själv sedan jag blev FIRE på riktigt.
Ganska snabbt, faktiskt.
Jag har
blivit lat.
Eller kanske
snarare – nöjd.
Det där
lilla behovet av att hela tiden prestera har sakta slipats ner. Kamplusten och
tävlingsinstinkten finns någonstans där inne, men de verkar ha gått i pension
före resten av kroppen.
Tidigare
kunde jag lägga ganska mycket energi på att övertyga människor, förhandla,
vinna diskussioner och få igenom min vilja. Det kunde nästan vara en sport i
sig.
I dag?
Nja.
Jag orkar
inte riktigt.
Och det
märkliga är att jag inte ens tycker att det är särskilt viktigt längre.
Jag kan
hamna i en diskussion och tänka: Ja, det är möjligt att du har rätt.
Det är nästan
skrämmande.
Förr hade
jag förmodligen plockat fram tre argument, två motargument och någon gammal
erfarenhet som bevisade att jag faktiskt hade rätt. I dag kan jag nöja mig med
att konstatera att vi tycker olika.
Det är
kanske åldern.
Eller så är
det FIRE.
För när man
inte längre behöver vinna lika mycket förändras också definitionen av att
vinna.
Pengar,
status och yrkesmässiga framgångar blir mindre viktiga. Man börjar upptäcka att
det faktiskt är ganska trevligt att gå runt utan att hela tiden behöva bevisa
någonting.
Och kanske
är det därför jag numera går omkring med det där fåniga flinet.
Folk är faktiskt ganska okej.
De flesta
försöker så gott de kan. Även de som tycker helt annorlunda än jag gör.
Det hade jag
kanske inte alltid lika lätt att se tidigare.
Samtidigt
undrar jag om det finns en baksida. När tävlingsinstinkten försvinner
försvinner kanske också en del av drivkraften. Man kan bli lite för bekväm.
Lite för nöjd. Lite för ointresserad av att kämpa för sådant som tidigare
kändes viktigt.
Men än så
länge känns det faktiskt ganska skönt.
Kanske är
det så det ska vara när matchen är över.
Man behöver
inte längre vinna varje diskussion. Man behöver inte alltid ha sista ordet. Och
man behöver definitivt inte springa fortare bara för att någon annan springer
fort.
Kanske kan
man bara luta sig tillbaka, titta på spektaklet och konstatera:
Det där var en ganska rolig match ändå.
Har du
förändrats jämfört med när du var yngre?
