FIRE och att back-trejda sitt liv

Det slog mig under morgonens långrunda i skogen, att det har hänt väldigt mycket de senaste 20 åren. 

Både i den stora vida världen, men även i mitt eget liv.

2006: ett liv i rutornas rike

Då var dagarna lika strukturerade som en TV-tablå.

06.30: Upp. Inte för att jag ville, utan för att jag måste.

08.00–17.00: Jobb. Minst åtta timmar, ofta mer.

Lunch: Snabb. Effektiv. Gärna stående, mentalt redan i nästa möte.

Eftermiddag/kväll: Hem. Stressmiddag.

Sedan: logistikcentral. Barn skulle skjutsas till träningar, aktiviteter, kompisar. Det var fotboll här, någon körlektion där, och alltid någon som glömt något viktigt som absolut behövde lösas NU.

22.00: Sänglampan släcks.

Och där, i mörkret, kände jag mig ofta väldigt nöjd. Trött och stressad, absolut. Men nöjd.

2026: frihetens paradox

Nu vaknar jag runt 07.00. Ofta innan väckarklockan. Redan där börjar skillnaden.

Och sedan?

Ja… sedan är dagen min.

Vackert väder? Då bär det av ut i skogen.

Ruskväder? Då blir det hemmafix. Och det finns att göra. En eventuell villaförsäljning är ett effektivt sätt att inse hur mycket man inte tagit tag i de senaste… låt oss säga 20 åren.

Projektet “få fason på alla rum” är i nuläget ungefär lika omfattande som ett kommunalt utvecklingsprogram.

Däremellan blir det lite börskoll. Inte maniskt, inte längre. Mer som att titta till en gammal bekant och se att allt är som det ska.

Kvällarna då?

Ja, de är ofta lugna. Är särbon ledig eller om något av barnen tittar förbi så blir det sällskap. Annars är det jag, mig själv och… ja, mig själv.

Det gör mig faktiskt ingenting. Jag trivs i mitt eget sällskap.

Men är allt perfekt då?

Nja, det vore väl att ta i.

Om jag ska vara lite gnällig, så finns det saker jag hade velat justera.

Jag hade gärna bott tillsammans med min käresta. Men livet är inte alltid ett IKEA-projekt där allt går att skruva ihop med en insexnyckel och lite vilja. Ibland finns det praktiska hinder som helt enkelt inte går att trolla bort.

Och visst saknar jag barnen.

Men samtidigt – att dela hushåll med ett gäng 20–30-åringar?
Det hade nog varit… intressant. På ett sätt som jag inte är helt säker på att jag är redo för.

Så… är jag nöjd?

Ja. Det är jag.

Men på ett annat sätt än 2006.

Då var nöjdheten kopplad till prestation. Till hur mycket jag hann med. Hur effektiv jag var.

Idag handlar det mer om något annat.

Frihet.
Lugn.
Möjligheten att välja.

Och kanske viktigast av allt: att inte behöva fylla varje minut bara för att känna att dagen varit värd något.

Men det är klart – ibland, där ute på skogsstigen, kan jag sakna tempot. Absolut inte stressen, men känslan av att vara mitt i allt.

Sen kommer jag hem, tar en kopp kaffe i lugn och ro, tittar ut genom fönstret och tänker:

“Jo… det här duger rätt bra ändå.”

Hur känner du själv?

Är du nöjd med dina dagar – eller finns det något du skulle vilja ändra på?