FIRE - och det första vårtecknet!

Solen skiner, och visst känns det som att våren äntligen är på gång. Ljuset har återvänt, fåglarna kvittrar, och det kliar i fingrarna att dra igång allt som stått i vinterdvala.

Och just idag var en stor dag.

Jag bestämde mig för att kicka igång robotklipparen. 

Lite nervös var jag, man vet ju hur det brukar gå med teknik som stått still ett tag… och mycket riktigt – den startade såklart inte!

Jag tryckte, scrollade och knappade runt i menyerna, men blev jag klokare? Inte det minsta.

Så jag tog till den klassiska universallösningen: drog ur sladden och började om.

Och vips!

Som genom ett mindre tekniskt mirakel var den med på noterna igen. Det är nästan lite fascinerande hur ofta den metoden fortfarande slår allt annat.

Nu ska sägas att gräset knappast växer så det knakar. På sina håll ligger det fortfarande lite vattensjukt och ser mer ut som en svampodling än en golfgreen. Men det var inte riktigt poängen idag – jag ville bara försäkra mig om att klipparen faktiskt fungerar den dag det verkligen är dags.

För en robotklippare är ju inte direkt känd för att vara förlåtande. Pinnar, kottar och diverse “bra att ha”-skräp som vintern så generöst lämnar efter sig förstör de små rakbladsvassa knivarna på nolltid. Så jag passade på att ta en sväng över tomten och städa undan det värsta.

Lite gratis motion fick jag på köpet – alltid något.

Sedan ställde jag in klipphöjden på max. Första dagen ska den få mest gå runt och “klippa luft”, som en slags mjukstart. Därefter är planen att successivt sänka höjden tills jag når det perfekta mellanläget som fungerade så bra förra sommaren – lagom kort, lagom snyggt och utan att stressa gräset i onödan.

Det bästa av allt?

Slingan verkar ha klarat vintern utan skador. Jag hade nästan ställt in mig på en klassisk våraktivitet: krypa runt på alla fyra och felsöka kabelbrott medan man muttrar över sorkar och andra oönskade gäster.

Det sägs ju att diverse djur är oväntat skickliga på att sabotera just begränsningsslingor, så jag känner mig nästan lite snuvad på dramatiken.

Men jag klagar inte.

Nu är säsongen igång – på riktigt eller åtminstone symboliskt. Och även om gräset knappt hunnit vakna, så har jag det.

Och det räcker ganska långt.