Nya skatter – rättvisa eller stöld?

Om bara ett år är det riksdagsval, och nu börjas det igen.

Politikerna börjar tala om något som låter så fint, nämligen ”rättvisa”.

Men ofta är det bara ett annat ord för att staten vill ha mer pengar. När nya skatter diskuteras riktas blicken nästan alltid mot dem som redan har något. Att skapa nya värden är svårt, kräver kreativitet och ansvar – sådant politiken sällan klara av. Att ta från människor däremot, det är enkelt.

Och man behöver inte ens kalla det stöld. Man kan bara hitta på en ny skatt.

Helst en som låter liten och rimlig. Om man tar några procent om året kan man linda in det hela i ord som ”balans” och ”utjämning” – och hoppas att folk köper det.

Fastighetsskatten är ett klassiskt exempel. Sverige har redan en rad olika varianter: stämpelskatt vid köp, avgifter för pantbrev, fastighetsavgift varje år och så slutligen en saftig reavinstskatt vid försäljning. Ändå lever myten att vi ”inte har någon skatt på fastigheter” och därför ”måste införa en ny”. I praktiken handlar det ofta om att vill pressa äldre husägare, särskilt dem som äger sina hem utan lån, att sälja och ”frigöra kapital”.

Eller om man så vill: ”Betala av dina skulder, sköt dig – och bli straffad för det”.

Arvsskatten då?

Den har samma logik. Många politiker menar att själva idén med arv i sig är orättvist: varför ska vissa få mer än andra utan att ha arbetat för det?

Men arv är inte orättvist, snarare tvärtom. Hela konceptet bygger ju på personliga tragedier, till exempel att man förlorar sina föräldrar alldeles för tidigt.

Än så länge har vi ingen arvsskatt, och heller ingen gåvoskatt. Men det här är lågt hängande frukter, det rör sig om en eller kanske två mandatperioder så finns de skatterna på plats

Men fortfarande har vi alltså friheten att ge bort våra egna pengar eller tillgångar medan vi fortfarande lever. Det ger familjerna friheten att själva bestämma när och hur nästa generation ska få ta över. Det är rimligt – och betydligt bättre än att staten lägger sig i med nya arvsskatter som bara skapar dyra skatteplaneringsupplägg och mer administration.

Jag tycker att ju mindre inflytande staten har över våra privata tillgångar, desto bättre är det.

Det handlar inte om att undvika ansvar eller orättvisa, utan om att låta familjer och individer själva fatta beslut som formar framtiden – utan att tvingas sälja sina hem eller se arvet eller gåvan passera via statskassan på vägen.

Vad tycker du?