Erfarenheter från de första månaderna som pre-FIRE

Det senaste halvåret har varit som en långsam men befriande utandning. Efter att ha klivit av den fullspäckade karusellen med heltidsjobb – eller snarare mer än heltidsjobb – i det egna företaget, känns det som om jag äntligen hinner ifatt mig själv. Stressnivåerna, som tidigare låg på en konstant toppnivå, har sjunkit till något jag inte känt på flera år. Det är nästan svårt att beskriva lättnaden som kommer med att inte längre känna sig jagad av deadlines, kundförväntningar och den ständiga inre rösten som frågade: "Är det här verkligen tillräckligt?"

Istället har dagarna fyllts med något jag knappt visste att jag saknade: tid. Tid att ta hand om mig själv, mina närmaste och inte minst  huset, det där projektet som alltid stått längst ner på att-göra-listan. Nu har åtskilliga rum fått ett nytt lager färg och en fräsch känsla. Flera av träden på tomten, som länge stått som tysta påminnelser om försummelse, är nu borta – och häckarna är klippta så att de nästan skulle kunna göra grannarna avundsjuka. Det har varit svettigt, ja, men också tillfredsställande.

Och det nya företaget då? Det är igång, men i en helt annan takt. På hobbybasis, som jag tänkte. Men där infinner sig en ny fråga: Är det ens bra för mig att jobba mer än några timmar i månaden? Jag ville ju komma bort från den där ständiga känslan av att inte ha presterat tillräckligt, den som drev mig in i väggen gång på gång. Nu när jag har friheten att välja – ska jag verkligen välja att arbeta?

Jag inser mer och mer att pre-FIRE inte bara handlar om att förbereda ekonomiskt för en framtid med mindre arbete. Det handlar också om att lära sig hur livet känns när man kliver av prestationskarusellen. Det är en mental omställning att släppa taget om en gammal identitet som definierades av yrkesframgångar och istället börja värdera de små, till synes obetydliga stunderna: en kopp kaffe i morgonsolen, känslan av nyklippt gräs under fötterna, eller den nöjdhet som kommer efter en väl genomförd målningssession.

Även om jag ibland kan känna mig osäker – är jag produktiv nog? Gör jag tillräckligt? – inser jag att dessa tankar är gamla spöken från en tid jag försöker lämna bakom mig. Istället försöker jag fokusera på något annat: balans. Att hitta en plats där jag kan arbeta lagom mycket, samtidigt som jag har tid för det som verkligen betyder något för mig.

Så vad har jag lärt mig hittills i pre-FIRE? Att frihet inte bara är ekonomisk. Det är också mentalt. Det är friheten att välja vad som är viktigt för dig, att släppa taget om gamla mönster och att omfamna det nya – även om det känns ovant till en början.

Jag kanske inte har alla svar än, men en sak är säker: vägen mot FIRE känns lättare när jag äntligen kan andas.