Det har blivit många restaurangbesök i sommar och det har varit väldigt trevligt – god mat, fint väder, avslappnad stämning.
Men
det finns en detalj som har återkommit gång på gång, och som lämnar en lite
märklig eftersmak – inte på maten, utan på upplevelsen som helhet.
Det
handlar om kortterminalen.
Mer
specifikt: dricksfrågan som numera alltid dyker upp i terminalen när man ska
betala.
När
notan kommer in och servitören räcker över kortmaskinen så möts man av en skärm
som frågar om man vill lämna dricks – ofta med förvalda alternativ: 5, 10, 15 procent
och ibland ännu mer. Och så en diskret liten knapp för “nej tack”.
Det
är kanske en bagatell, men det förändrar hela känslan i avslutet.
Från att ha varit något
enkelt och självklart blir det plötsligt ett beslut under översikt. Servitören
står ofta kvar, väntar, tittar vänligt på en – vilket gör det svårt att trycka
“nej tack” utan att känna sig som en snåljåp, även om man redan betalat en smärre
förmögenhet för maten och drycken.
För några år sen var det
annorlunda. Då låg det en liten skål med växel på bordet, eller så rundade man
upp om man betalade kontant. Det var diskret, valfritt och utan tryck. Nu känns
det ibland mer som ett test: Hur mycket tycker du att servicen var värd – i
procent?
Självklart
ska bra service kunna belönas. Det är inte det. Men när själva drickandet blir
ett inbyggt moment i betalflödet, utan någon tydlig information om huruvida
dricks förväntas eller inte, så hamnar man lätt i ett socialt mellanläge. Är
det valfritt, eller inte? Är det här med fem procent minimum eller bara ett
förslag? Är det oartigt att välja “annat belopp”?
Det
är frågor man kanske inte vill fundera på just efter en trevlig måltid.
Kanske
är det dags för lite mer tydlighet från restaurangernas sida – antingen med
information på menyn eller från personalen. Inte för att styra gästens val,
utan för att minska den där lilla osäkerheten som lätt smyger sig in när
skärmen lyser upp med sina procentförslag.
För
i slutändan är det ju inte summan som avgör upplevelsen – det är känslan man
går därifrån med. Och den får gärna vara lika bra som maten var god.