Snabba cash eller mer pengar sen?

När jag började räkna på när och hur man bör ta ut sina tjänstepensioner och privata pensionsförsäkringar insåg jag snabbt att det inte finns något självklart rätt val.

Ska pengarna tas ut under en begränsad tid, eller spridas ut livet ut?

För min del blev det en kompromiss.

Jag som är 55 plus finansierar nu mitt FIRE-liv genom att ta ut några av mina privata pensioner, och där valde jag kortast möjliga uttagstid, alltså 5 år.

Samtidigt lutar jag åt att låta resten av tjänste- och privatpensionerna betalas ut livsvarigt, just för att ha en grundtrygghet längre fram. Jag vill inte stå där som 80-plussare och inse att eftersom jag maxade de första åren får jag leva snålt de sista åren av mitt liv. Många säger att man inte behöver så mycket pengar när man blir äldre, men jag håller inte med.

Som 80-plussare lär man snarare behöva köpa allt fler tjänster för att få vardagen att gå ihop. Istället för att åka färdtjänst med allt vad det innebär av strul och försenade upphämtningar ringer man helt enkelt taxi. Och när det närmar sig de sista åren kan man unna sig extra mycket hemhjälp.

Efterlevandeskyddet är en annan sak, som de flesta självutnämnda experter anser att man ska ta bort så tidigt som möjligt, eftersom det innebär att man inte får ta del av arsvinster vilket sin tur gör att man missar en hel del insättningar.

Och visst, jag förstår resonemanget men tycker inte att det passar mitt sätt att se på det här med pengar och ansvar.

Eftersom jag har barn, som förvisso är vuxna, så vill att de får ta del av de pensionsmedel som finns kvar när jag dör.

Eventuellt tar jag bort några av efterlevandeskydden om jag skulle bli 80-plussare eftersom det är vid den åldern som man börjar få ta del av de riktigt stora arvsvinsterna, men till dess får de vara kvar.

Hur tänker du göra när det väl är dags – eller har du redan börjat ta ut dina pensioner?

Dags att börja bränna pengar!

Det här är inget försenat april-skämt.

Men har man levt sparsamt länge, så tar det emot att börja konsumera. Det sitter liksom i ryggraden. Som en gammal reflex.

Som FIRE-gubbe med särbo har jag rekordlåga fasta kostnader. En bra sommarmånad landar utgifterna på runt 12 000–13 000 kronor – och då är allt medräknat: mat, kläder, nöjen, stor villa och bil. Hela paketet.

Den främsta orsaken? Inga lån.

Det gör underverk.

Men… åren går. Jag blir inte yngre. Barnen har flugit ut. Så varför fortsätter jag snåla?

Tja. Svaret är nog enklare än man kan tro:

Jag är för slö (!) för att göra av med pengar.

Alltså, på riktigt. En lyxresa? Några knapptryck bort. Men istället packar jag kaffetermosen och åker på picknick med min käresta till någon vacker plats i naturen. Och ärligt talat – det slår det mesta.

Samma sak med bilen.

Jag kör runt i en V70 som när som helst kommer att klassas som veteranbil. Grannarna står där med sina skinande nya elbilar och fnissar säkert lite när jag glider förbi. Tesla hit och ID.7 dit.

Jag har haft många dyra bilar under mina yrkesverksamma år – men då behövde jag dem i jobbet. Nu? Det blir knappt några mil i veckan.

Så… vad gör man då, när man egentligen har råd – men inte riktigt lust?

Jo. Man tar ett beslut.

Jag har bestämt mig för att levla upp.

Inte till lyxyacht-nivå, utan genom att börja försiktigt.

Planen är följande:

Jag har beställt ett separat kreditkort. Ett “guldkantskort”.

Det ska användas till:

• fler uteluncher
• betydligt bättre kläder
• kanske en och annan massage (INTE thai-varianten 😄)
• blommor (inte till mig – men till min särbo)

Målet?

10 000 kronor i månaden.

Yes.

Jag ska alltså öka mina utgifter med 10 000 kronor i månaden.

Det känns… helt galet.

Efter ett helt liv av att optimera, spara och tänka “behöver jag verkligen det här?” ska jag nu aktivt försöka göra av med pengar.

Det är nästan så att jag borde ha en coach.

“Kom igen nu! Köp en dessert också! Du klarar det!”

Det ska bli väldigt spännande att se om jag lyckas.

För sanningen är den här:
Att bli rik (eller ekonomiskt fri) handlar mycket om disciplin.

Men att börja leva upp pengarna?
Det kräver nästan ännu mer.

Har du också svårt att unna dig vardagslyx – trots att du egentligen kan?

 

FIRE - vilket land vill du helst flytta till?

Valet närmar sig med stormsteg. 

Opinionsmätningarna duggar tätt, och mycket tyder på att den rödgröna sidan går mot något som närmast kan beskrivas som en jordskredsseger. En majoritet av svenskarna tycks alltså ge Tidö-laget underkänt.

Och där någonstans börjar jag klia mig i huvudet.

Missförstå mig rätt.

Tidö-gänget är långt ifrån perfekta. Det finns beslut som haltar, reformer som går för långsamt och en hel del politiskt käbbel och konstigheter som man helst hade sluppit. 

Men alternativet? 

Med Maggan vid rodret? 

För mig framstår det som ett klart sämre alternativ. Höjda kapitalskatter, återinförd förmögenhetskatt, höjda inkomstskatter, nya skatter på skatter, tvärstopp för kärnkraftsutbyggnad, ökad invandring och (ännu mer) kaotisk kriminalpolitik.

Ändå verkar de flesta väljarna resonera annorlunda.

Det får mig – återigen – att börja leka med tanken jag varit inne på tidigare här på bloggen: är det dags att lämna landet?

För oss som nått FIRE är det ju faktiskt inte bara tomt prat.

Det är fullt möjligt.

Rent ekonomiskt skulle ett så kallat geoarbitrage kunna vara ganska attraktivt. Lägre levnadskostnader, bättre klimat, kanske till och med ett lugnare tempo. Det finns många lockande destinationer där ute.

Problemet är bara att verkligheten knackar på dörren.

Släkt, vänner, särbon. Ingen av dem är särskilt sugna på att bli klimatflyktingar – hur ekonomiskt rationellt det än må vara. Och det är ju trots allt inte bara kalkylark som avgör var man hör hemma.

Men låt oss ändå leka med tanken. Om jag faktiskt MÅSTE emigrera – vart skulle jag då ta vägen?

Visst, Spanien, Thailand, USA eller varför inte Filippinerna har säkert sina goda sidor.

Men efter att ha snurrat runt i tankarna ett antal varv har jag landat i ett kanske något oväntat svar: Danmark.

Ja, Danmark.

Inte för att det är exotiskt eller särskilt långt bort, utan just därför att det är… nära. Både geografiskt och mentalt.

Fördelar med Danmark:

För det första: kriminalpolitiken. Danskarna har, oavsett vad man tycker om metoderna, varit betydligt mer handlingskraftiga. Resultaten talar i många fall för sig själva.

För det andra: det offentliga samtalet. Danmark upplevs inte alls lika ”woke” som Sverige. Debattklimatet är rakare och definitivt råare, men också mer tillåtande.

För det tredje: kulturen. Den är snarlik vår egen. Man behöver inte uppfinna sig själv på nytt. Till och med skriftspråket känns bekant.

Och kanske viktigast av allt: närheten. Det är fortfarande möjligt att ta en bil, ett tåg eller en färja och vara tillbaka i Sverige på någon timme. Släkt och vänner förblir inom räckhåll.

Men… det finns nackdelar också:

Vädret. Danmark är inte direkt Medelhavet. Halva året är det lika grått och blåsigt som hemma.

Språket. Att läsa danska är en sak. Att förstå en snabbpratande jylländare är en helt annan…

Och så var det ekonomin. Danmark är dyrt. För mig, som skulle leva på pension i svenska kronor, kan det bli en rätt kännbar skillnad. Geoarbitrage-idén går lite i baklås just där.

Så där står jag. Med ena foten kvar i Sverige och den andra svävande någonstans över Öresund.

Kanske blir det inget av det. Kanske sitter jag kvar här även efter valet, muttrar över politiken och nöjer mig med att optimera elförbrukningen istället för att optimera min geografiska placering.

Men tanken är ändå intressant.

För låt oss vända på det:

Om du verkligen var TVINGAD att emigrera – vilket land skulle du välja?

Och varför?

 

Att slänga bort sitt liv

Att sälja villan och byta till lägenhet – det låter ju så där härligt rationellt.

Mindre yta, mindre ansvar, mindre uppvärmningskostnader, mindre gräsklippning. Kort sagt: mer liv och mindre logistik.

Jag har ju till och från varit inne på det tidigare. Men det är först nu, när tanken börjar kännas obehagligt konkret, som den verkliga frågan smyger sig på:

Hur mycket prylar kan jag egentligen ta med mig?

Det här är inte bara en flytt. Det är nämligen döstädning – fast i XXL-format.

Inte för att jag är någon samlare av rang. Jag har aldrig aktivt tänkt “nu ska jag bygga upp ett imponerande lager av saker jag aldrig använder”. Men ändå. Åren går, livet händer – och plötsligt sitter man där med ett helt museum över sitt eget liv.

Först har vi mina egna prylar. Helt rimliga saker, naturligtvis.

Sedan har vi barnens prylar. Eller ja – mina barns prylar, som av någon märklig anledning fortfarande bor kvar hemma hos mig. Det är nästan som att de tycker att deras barndomshem fungerar utmärkt som ett externt förråd. Leksaker, skolböcker, gamla gosedjur och diverse kreativa projekt som “kan vara kul att ha kvar”.

Och så kronan på verket: arvegodset. Saker som har en historia från 1700-talet och framåt. Saker som absolut inte får slängas – men som ingen riktigt vet vad man ska göra med.?

När jag leker med tanken på en lägenhet landar jag någonstans runt 80–100 kvadratmeter. Det känns lagom. Luftigt. Hanterbart.

Problemet?

Det är ungefär hälften av boytan jag har idag.

Och det är bara början.

För i villan finns ju allt det där andra: källaren, vinden, garaget, friggeboden. Utrymmen som inte räknas som boyta – men som tillsammans sannolikt motsvarar minst lika mycket till. Och de är inte tomma. De är… låt oss säga… välfyllda.

I en lägenhet får man i bästa fall ett förråd på några få kvadratmeter.

Så om man räknar lite krasst innebär det här att:

Jag måste göra mig av med i princip allt som idag ligger i “bra-att-ha”-kategorin.

Och där någonstans börjar det kännas.

För det här är inte bara ett praktiskt projekt. Det är en mental utmaning. En nostalgisk resa. Varje sak har en historia. Ett minne. Ett “tänk om jag behöver den här någon gång”.

Det är nog här den verkliga resan börjar. Inte mellan villa och lägenhet – utan mellan dåtid och nutid. Mellan “det kan vara bra att ha” och “det här använder jag faktiskt”.

Och kanske, bara kanske, finns det något befriande i att släppa taget. Att skala ner. Att låta livet ta lite mindre plats – rent fysiskt.

Men jag ska inte sticka under stol med att det kommer bli jobbigt. Det här är döstädning med känslor. Och en hel del beslutsångest.

Har du döstädat? Vad slängde du – och vad behöll du?

 

FIRE – och den norska oljefonden

Den norska oljefonden är världens största statliga investeringsfond och anses vara att föredöme i sin konstruktion.

Den byggdes upp av Norges oljeintäkter och äger idag i praktiken en liten bit av hela världsekonomin. Med tusentals aktieinnehav, kompletterat med räntor och fastigheter, är den ofta beskriven som ett världsindex i jätteformat.

Men det riktigt intressanta är inte storleken – utan enkelheten. 

För om man skalar bort miljarderna och politiken, visar det sig att oljefonden i grunden följer en ganska rak modell: global marknadsviktning i aktier, kombinerat med en stabiliserande andel räntor. Och det innebär att den går att kopiera.

Vill man bygga en egen “mini-oljefond” landar man i tre byggstenar.

1

För det första en global indexfond som speglar hela aktiemarknaden, exempelvis Avanza Global.

2

För det andra en global räntefond, till exempel Länsförsäkringar Global Obligationsfond, som dämpar svängningarna.

3

Och för det tredje en liten skvätt fastigheter – även om den delen i praktiken är marginell.

Fördelningen blir då ungefär som originalet: runt 70 procent aktier, 25–30 procent räntor och någon enstaka procent fastigheter. Gör man detta, så får man också i stort sett samma avkastning som oljefonden.

Tittar vi bakåt till 2016 har oljefonden levererat omkring 8–9 procent per år. En sådan här hemmabyggd variant hamnar i princip på samma nivå. Skillnaderna är små, vilket inte är så konstigt – båda följer ju i grunden samma globala marknad, bara med lite olika emballage.

Den stora skillnaden uppstår först om man jämför med en ren aktieportfölj. En global indexfond utan räntor har under samma period gett omkring 10–11 procent per år. Det är en tydlig överavkastning – men till priset av större svängningar längs vägen.

Kort sagt:

• Oljefonden: ~8–9 %/år, stabil resa
• Egen kopia av oljefonden: ~8–9 %/år, nästan identisk utveckling
• Global indexfond: ~10–11 %/år, högre risk och högre avkastning

Oljefonden framstår ofta som något unikt och svårslaget – men i praktiken är den mest ett disciplinerat, globalt indexsparande med en inbyggd broms i form av räntor. Och just därför går den också att återskapa, i liten skala, med helt vanliga fonder.

Vad tycker du om denna mix?

Pallar jag en hyreskåk?

Som jag skrev i mitt förra inlägg så funderar jag på att sälja villan.

Under morgonens långpromenad passade jag på att försöka strukturera ut för- och nackdelarna med att bo i villa, eller lägenhet i allmänhet och hyresrätt i synnerhet.

För när man tänker FIRE blir boendet snabbt en av de viktigaste delarna i hela upplägget.

Inte för att det är “spännande”, utan för att det påverkar både kostnader, flexibilitet och hur mycket tid och energi man lägger på sitt liv. Villa och hyresrätt är egentligen två helt olika sätt att lösa samma grundproblem: var ska man bo, och hur mycket av sin ekonomi och sin tid vill man binda upp i det?

Villa framstår ofta som det “självklara” valet om man tänker ägande. Man bygger upp ett värde över tid, man amorterar och det känns som att man sparar varje månad. Det kan absolut vara sant i ett längre perspektiv, särskilt om bostadsmarknaden utvecklas okej. Men det som ofta underskattas är att villa inte bara är ett boende, utan också ett ansvar som liksom aldrig riktigt tar paus.

Det är du som måste ta hand om allt som händer. Tak som behöver bytas, värmesystem som strular, avlopp som krånglar, eller något som bara slits ut med tiden. Det är inte alltid stora saker, men det är tillräckligt ofta för att det ska bli en del av vardagen. Och när något väl händer är det sällan billigt. Det gör att kostnaderna i en villa kan vara både ojämna och lite svåra att planera exakt.

Samtidigt finns det en psykologisk aspekt. När man äger sitt boende är det lätt att vilja förbättra det hela tiden. En uppgradering här, en renovering där. Det är inte fel i sig, men det kan göra att boendet börjar konkurrera med andra delar av FIRE-planen. Kapital som annars hade kunnat investeras eller ligga som buffert används istället i huset.

Hyresrätt fungerar mer rakt och förutsägbart. Du betalar en hyra varje månad och det är i princip allt. Om något går sönder är det inte ditt problem att fixa. Det gör att boendet kräver väldigt lite av din tid och energi. För många som vill leva ett enklare liv och fokusera på annat kan det vara en stor fördel.

En annan viktig skillnad är hur kapital används. I en hyresrätt kan mer pengar gå till investeringar istället för att vara bundna i ett hus. Det ger större flexibilitet, eftersom pengar som är investerade är lättare att justera om livet förändras. Det passar bra med FIRE-tänk, där målet ofta är att ha en portfölj som kan bära ens kostnader över tid.

Men hyresrätt har också sina nackdelar. Du bygger inget eget värde i boendet, och hyran kan höjas över tid. Du har heller inte samma kontroll över ditt boende, och du är beroende av hyresvärdens beslut och regler. För vissa spelar det ingen roll, för andra är det en viktig faktor.

Så valet handlar egentligen inte om att ett alternativ är objektivt bättre än det andra. Det handlar mer om vad man värderar mest i sitt FIRE-liv. Villa ger mer kontroll och möjlighet att bygga upp värde, men kräver mer tid, ansvar och kapital bundet i ett enda objekt. Hyresrätt ger enkelhet, flexibilitet och mer fokus på resten av livet, men utan att du bygger upp ett ägande i själva boendet.

I praktiken blir frågan därför ganska personlig: vill du att ditt boende ska vara något du aktivt förvaltar, eller något som bara fungerar i bakgrunden medan du fokuserar på annat? Båda kan fungera i en FIRE-plan, men de leder ofta till ganska olika vardag och olika sätt att leva.

Men:

Peps Persson pallade som bekant inte en hyreskåk med allt sitt tissel och tassel bland grannarna, och jag undrar om jag skulle göra det.

Hur tänker du kring det här med FIRE och boende?

Försäljning av villan närmar sig

Det började som en stillsam fundering för några år sedan, en sån där tanke som smyger sig på när man står med snöskyffeln i handen och undrar om det verkligen är rimligt att underhålla en hel villa för en person.

“Tänk om jag skulle sälja?”

Och som med alla sådana tankar i min värld – särskilt i min FIRE-tillvaro – så dröjde det inte länge innan Excelarket åkte fram.

Nu har funderingen gått från att vara hypotetisk till att bli mer konkret.

Jag har tagit in offerter från flera mäklare. Och låt mig säga så här: det är fascinerande hur lika de är – och samtidigt inte alls.

På ytan verkar det råda närmast kartelliknande harmoni i branschen. De flesta mäklare landar nämligen på ungefär samma nivå: runt 2,7 procent av slutpriset. Det spelar nästan ingen roll vem man pratar med – siffran dyker upp lika konsekvent som deklarationen i mars.

Alternativet?

Jo, den så kallade “trappmodellen” (eller “stegmodellen” beroende på vem som försöker sälja in den).

Där pratar vi ofta om ett fast arvode på cirka 60 000 kronor, och sedan ungefär 10 procent på det som överstiger ett överenskommet utgångspris.

Och här någonstans börjar det bli intressant.

För plötsligt handlar det inte bara om vad mäklaren kostar – utan också om hur optimistisk mäklaren är i sin värdering. Sätter man ett lågt utgångspris för att locka budgivare? Eller ett högre för att slippa “jobba gratis” upp till en viss nivå?

Här finns det utrymme för både strategi och… kreativitet.

Men det som verkligen skiljer mäklarna åt är inte procenten. Det är innehållet i paketet.

Vissa kör all inclusive:
– Fotograf (och inte kusinen med iPhone, utan en riktig sådan)
– Styling (eller åtminstone konsultation)
– Annonsering

Andra?

Ja, där börjar det kännas som en lågprisflygning:

“Va, vill du ha proffsbilder?”
Absolut, det blir 10 000 kronor extra.

“Flygbilder med drönare?”
Självklart – för ytterligare några tusenlappar.

“Kvälls- eller nattbilder med mysbelysning?”
Jajamän, premiumtillägg.

“Styling av hela bostaden?”
Nu börjar vi prata paketpris deluxe.

Det är lite som att beställa en bil och upptäcka att hjulen ingår som tillval.

Själv står jag nu i valet och kvalet. Bra bilder känns ju som en no-brainer – det är trots allt första intrycket för spekulanterna.

Styling också, åtminstone i någon form.

Samtidigt sitter min inre ekonomichef på axeln och påpekar: “Hur mycket mer får du egentligen tillbaka per investerad stylingkrona?”

Så där är jag just nu.

Villan står kvar. Mäklarofferterna ligger i en prydlig hög.

Och jag analyserar, jämför och funderar – precis som vanligt.

Ni som har sålt villa eller bostadsrätt –
• Hur mycket betalade ni i arvode?
• Vilken prismodell valde ni?
• Och kanske viktigast av allt – vad ingick i priset?

Alla erfarenheter mottages tacksamt.