Låt oss göra Sverige fantastiskt – igen!

Det gnälls. Herregud vad det gnälls.

Det gnälls på skolan, vården, integrationen, räntan, kronan, vädret och att kaffet på macken kostar 38 kronor. I varje möjligt och omöjligt sammanhang är det någon som med bekymrad panna konstaterar att ”Sverige är på väg åt fel håll”.

Och visst. Jag är inte blind. Det finns reella utmaningar. Demografin är besvärlig. Tillväxten kunde vara bättre. Integration är svårt. Gängkriminalitet är inget man viftar bort med en optimistisk handrörelse.

Men.

Om vi för ett ögonblick lyfter blicken. Om vi, bara som ett intellektuellt experiment, bestämmer oss för att inte börja varje mening med ”problemet är att…”. Vad ser vi då?

Vi ser ett land där en mycket stor del av den inrikes födda befolkningen har god utbildningsnivå. Vi har ett utbildningsväsende som – trots alla larmrubriker – på det stora hela levererar kompetenta ingenjörer, ekonomer, läkare och yrkesarbetare. Vi har sunda värderingar, hög tillit och en arbetsmoral som faktiskt fungerar i praktiken.

Vi har konkurrenskraftiga företag som står sig väl internationellt. Från industribolag till nischade teknikföretag. Vi har en statsskuld som många andra länder bara kan drömma om. Sunda statsfinanser är inte sexy – men de är förbaskat värdefulla när det blåser.

Och det gör det ju alltid, någonstans.

Att vara optimist är, som bekant, roligare än att vara pessimist. Pessimisten får möjligen rätt oftare – men optimisten får roligare under tiden.

Det är lätt att drömma sig bort. En strand i Sydeuropa. Låga skatter i något exotiskt hörn av världen. Nystart. Ny flagga. Nya möjligheter.

Men så inser jag två saker.

1.    Jag är för gammal för att börja om från noll i ett nytt land.

2.    Hela släkten är kvar här. Och de kommer inte att flytta.

Så då återstår alternativet att göra det bästa av det vi faktiskt har.

När det gäller investeringar har jag länge predikat USA i allmänhet och tech i synnerhet. Det har varit ett vinnande koncept. En fantastisk värdeutveckling. Att luta sig tillbaka och låta dollarn och Silicon Valley göra jobbet har varit bekvämt.

Men nu? Nu styrs den amerikanska skutan av en ovanligt mäktig och tyvärr samtidigt oförutsägbar president. Marknaden är nervös. Värderingarna är höga. Och ärligt talat: få av oss vet vart det där barkar.

Så i höstas gjorde jag något som för ett år sedan hade känts närmast otänkbart.

Jag gick all in i Sverige.

Varenda krona som ska in på börsen går nu in i sunda svenska storbolag. Industrijättar. Stabil bank. Verkstad. Bolag som tjänar pengar här och nu – inte bara i ett framtidsscenario byggt på powerpoints och AI-drömmar.

Hittills? Plus 25 procent.

Det är, med svenska mått mätt, rätt hyggligt.

Men viktigare än avkastningen är känslan. Känslan av att kapitalet arbetar i den ekonomi jag själv lever i. Att jag inte bara sitter och hoppas på nästa amerikanska tech-raket, utan faktiskt investerar i det samhälle där mina barn, syskonbarn och vänner bor.

Jag kommer att ligga kvar i Sverige tills vidare. I såväl aktier som obligationer. Inte av blind nationalism, utan av rationell optimism.

Sverige är inte perfekt. Det har det aldrig varit.

Men det är stabilt. Det är bildat. Det är produktivt. Och det är, trots allt, mitt.

Så gör som jag.

Investera i Sverige. Starta bolag i Sverige. Anställ i Sverige. Köp svenskt. Tro på landet.

Så hjälps vi åt att göra Sverige fantastiskt – igen.

Så tokigt det kan bli med kollektivavtal

En bekant till mig fick ett jobberbjudande nyligen. Inget märkvärdigt med det kan man tycka.

Men det som gjorde situationen lite speciell var att hon är född 1966, alltså 60 år, och inte haft någon tjänstepension tidigare i livet.

När hon tackade ja och alla papper skrivits på blev det dock en kalldusch för arbetsgivaren, som helt hade missat en liten detalj. Hur mycket måste egentligen arbetsgivaren betala in i tjänstepension när någon börjar så sent?

Det låter först som en enkel fråga.

Man tänker kanske att “ja men det är väl några procent av lönen, som vanligt”. Men så enkelt var det inte när det gäller ITP2, som är det äldre tjänstepensionsavtalet för privatanställda tjänstemän. Det är nämligen inte ett vanligt sparande där man bara lägger undan lite pengar varje månad, utan ett så kallat förmånsbestämt system. Det betyder att pensionen är bestämd i förväg, och premien anpassas efter hur gammal personen är och hur lång tid som återstår till pension.

I min bekants fall handlade det om en årslön på 600 000 kronor och planen var att jobba till 64 års ålder. Alltså bara fyra år kvar i arbetslivet. Och det är här det blir intressant – och lite chockartat. För när man börjar så sent finns det väldigt lite tid att bygga upp något kapital. Pensionen ska ändå räcka resten av livet, kanske i 20 år eller mer. Resultatet blir att den årliga pensionspremien blir hög. Väldigt hög.

I det här fallet ska arbetsgivaren betala in runt 25–30 procent av lönen varje år bara till den förmånsbestämda delen. På en lön på 600 000 kronor betyder det någonstans mellan 150 000 och 180 000 kronor per år. Och ovanpå det kommer ytterligare cirka 2 procent till den premiebestämda delen, vilket är ungefär 12 000 kronor. Totalt hamnar man alltså i spannet 160 000–190 000 kronor per år i pensionsavsättning.

För både min bekant och arbetsgivaren blev det en aha-upplevelse. Ingen hade tänkt på att åldern i sig påverkar arbetsgivarens kostnad så mycket. Samtidigt är det också en trygghet i systemet – även om man börjar sent så får man faktiskt en tjänstepension, och den är inte obetydlig. För arbetsgivaren däremot är det en kalkylfråga. En anställd nära pensionsåldern kan i praktiken kosta betydligt mer än vad bruttolönen antyder.

I bland dyker de mest intressanta ekonomilektionerna upp först när man tror att karriären nästan är över.

Har du ITP1, ITP2 eller något helt annat som tjänstepension?

FIRE - privatleasa bil

Jag går som ni vet i bilköpartankar och funderar på att byta ut min Volvo V70 mot något nyare.

Den stora frågan är inte bara vilken bil det blir – utan hur den ska betalas.

1

Köpa kontant. Bufferten krymper rejält, men den är å andra sidan väl tilltagen (måååånga årsutgifter).

2

Sälja av aktier. Fast då byter jag framtida avkastning på mitt ISK mot något som oundvikligen tappar i värde.

3

Privatleasing. Bufferten och ISK får vara orörda och jag byter vart tredje år ut bilen mot en ny.

Vilket alternativ hade du valt?

FIRE - köpa bil

Jag kör en mer än 20 år gammal Volvo V70N, vilket placerar mig i ett slags kuf-fack, åtminstone här i villaområdet där jag bor. Det stör mig inte nämnvärt – däremot störs jag av de återkommande utgifterna som nu börjar bli närmast löjliga.

I år måste kamremmen bytas, samma sak med bromsvätskan, tändstift, service, motor- och kupéluftfilter och dessutom måste jag ha nya sommar- och vinterdäck och så vidare. Lista är lika lång som en rysk roman.

Jag roade mig med att mejla min lokala Volvoverkstad för att få en offert – och gissa? Totalkostnaden landade på 35 000 kronor.

Visst, en del av detta skulle jag kunna fixa själv, men med ålderns rätt har jag bestämt mig för att jag inte tänker tillbringa fler dagar i mitt garage för att göra ett halvdant jobb, när jag lika gärna kan låta verkstaden göra ett halvdant jobb. :-)

Så - jag har börjat sondera marknaden än en gång i jakt på en värdig efterträdare.

Just nu står valet mellan Toyota RAV4 laddhybrid eller Volvo XC60 T6, också laddhybrid. Hiskeliga mängder pengar – strax norr om 500 000 kronor om jag ska ha nytt, och det tror jag att jag vill. De begagnade bilar jag tittat på har sett alldeles för risiga ut med tanke på att de bara varit i trafik i tre år. Hur man kan missköta så dyra bilar är för mig en gåta.

Toyota RAV4 Plug-in Hybrid

• Väldigt driftsäker.
• Låg bensinförbrukning, bra räckvidd på el.
• Inte lika premiumkänsla invändigt som Volvo.

Volvo XC60 T6

• Betydligt lyxigare interiör och tystare kupé.
• Stark motor och komfortabel.

 Vilken skulle du valt?

 

Investera i salt - istället för i guld

Efter den senaste väderomslaget har det lagt sig ett jämnt lager is över hela min tomt och gångar, uppfart och trappa är nu så hala att det är svårt att ta sig ut.

Och så klart - förrådet av sand och salt är på upphällningen.

Närmaste butik är Biltema och ett besök är inplanerat till imorgon.

Vid en snabb prisjämförelse på deras webbplats ser jag att vanligt vägsalt säljs i 20-kilos säck för 89,90 kronor. Det ger ett kilopris på cirka 4,50 kronor, vilket är ett förhållandevis lågt pris för halkbekämpning.

Samtidigt finns alternativprodukter i sortimentet, till exempel det som kallas ”Issmältning”. Där ligger kilopriset betydligt högre, runt 25 kronor per kilo. Produkten innehåller kalciumklorid i stället för natriumklorid (vanligt salt) och marknadsförs som mer effektiv, särskilt vid lägre temperaturer. Enligt tillverkaren ska den fungera ner till cirka –40 grader, medan vanligt vägsalt tappar effekt redan runt –10 till –15 grader.

Skillnaden mellan produkterna kan i praktiken sammanfattas så här:

Vanligt vägsalt (natriumklorid)

·       Lågt pris per kilo

·       Fungerar bra runt noll grader och några minusgrader

·       Tappar effekt vid sträng kyla

·       Kan kräva större mängd för samma resultat

·       Risk för påverkan på växter, betong och metall vid frekvent användning

Kalciumklorid / ”Issmältning”

·       Betydligt högre pris

·       Effektivt även vid mycket låga temperaturer

·       Kräver ofta mindre mängd per kvadratmeter

·       Snabbare smälteffekt

·       Kan fortfarande påverka material och vegetation, men används ofta mer sparsamt

Ett vanligt alternativ skulle kunna vara att kombinera metoder:

·       Sand eller grus för omedelbart halkskydd utan kemisk påverkan.

·       Salt för att smälta is där temperaturen inte är alltför låg.

·       Kalciumklorid på begränsade ytor vid riktigt kalla förhållanden eller där man snabbt behöver få bort is.

Hur bekämpar du halkan?

 

Jakten på högre ränta är över

Jag har roat mig med att flytta om min buffertkassa mellan olika banker, dels för att maxa avkastningen men även för att få olika bindningstider

Och det kan jag säga, det är inte så lite pyssel med att flytta pengar mellan banker.

Av någon anledning verkar SEB (min gamla bank) bara tillåta mig att flytta 150 000 kronor per dag till andra banker, vilket gör mig lite nyfiken på:

Undrar när de tycker att mina kapitalströmmar är för stora och fryser mina konton av ren misstanke?

Vilken bank använder du för att placera din buffert?

 

Att flytta sin pension – en resa i två olika universum

Jag har bestämt mig för att successivt flytta några mindre tjänste- och pensionsförsäkringar från nätmäklare till traditionell förvaltning hos försäkringsbolag. Inte allt på en gång utan metodiskt, försiktigt och med testballonger.

Två små pensionsförsäkringar som jag tidigare valt bort återbetalningsskyddet fick agera försökskaniner: en hos Avanza och en hos Nordnet. Låga belopp, låg risk, hög lärdomspotential.

Tanken var enkel: hur svårt kan det vara att flytta en pension år 2025?
Svaret visade sig vara: det beror helt på vilket parallellt universum du råkar hamna i.

Universum 1: Avanza – den digitala raksträckan

Jag fyllde i en… pappersblankett.

Blanketten skickades med vanlig post till Skandia (som alltså skulle ta emot pengarna i en traditionell försäkring). Jag förväntade mig tre veckors tystnad.

Men nej.

Efter bara någon vecka kom ett meddelande: ”Flytten är initierad.”

Sedan rullade det på. Avanza kommer i dagarna att sälja av innehavet, föra över beloppet och Skandia ska sen placera pengarna i en traditionell försäkring med:

• 20 års utbetalning
• Start det år jag fyller 68
• Självklart återbetalningsskydd – jag har barn och barnbarn

Allt logiskt. Allt begripligt. Allt nästan misstänkt effektivt.
Det kändes som att beställa en bok på nätet och faktiskt få den levererad.

Universum 2: Nordnet – den administrativa dimman

Sedan hade vi Nordnet. Samma process med pappersblankett.

Jag hörde… ingenting.
Inte ett pip. Inte ett ”vi har mottagit din förfrågan”. Inte ens ett automatiskt mail.

Efter några veckor mailade jag. Fick ett glatt svar:
”Det är på G!”

På G visade sig vara ett mycket elastiskt begrepp.

Veckor gick. Jag ringde. Pensionsavdelningen lät frågande.
– “Nä, vi har inte fått någon begäran från Skandia.”

Frustrerad ringer jag Skandia.

Skandia har full koll. De ser exakt när ärendet skickats och via vilka kanaler.

Jag ringer Nordnet igen.
– “Vi ska utreda vad som hänt.”

En vecka går. Tystnad.
Jag ringer igen.
– “Vi kan inte se något ärende, är du säker på att du varit i kontakt med oss tidigare.”

Här tröttnar jag. 

Den pensionsförsäkringen får ligga kvar hos Nordnet. Jag hoppas innerligt att uttaget en dag verkligen kommer att fungera.

---

Lärdomar från pensionsdjungeln

1. Små testbelopp är guld värda.
   Det är mycket trevligare att experimentera med tusenlappar än med livsbesparingar.
2. Papper kan vara snabbare än digitalt.
   Det är både ironiskt och lite oroande.
3. “På G” betyder inte nödvändigtvis rörelse.
   Det kan även betyda “vi har tänkt på det en gång”.

---

Det mest fascinerande är hur två processer som i teorin är identiska kan kännas som skillnaden mellan höghastighetståg och trampbåt i motvind.

Men nu vet jag. Och det var ju hela poängen med testet.

Har du själv försökt flytta tjänste- eller privatpension?