FIRE – och den norska oljefonden

Den norska oljefonden är världens största statliga investeringsfond och anses vara att föredöme i sin konstruktion.

Den byggdes upp av Norges oljeintäkter och äger idag i praktiken en liten bit av hela världsekonomin. Med tusentals aktieinnehav, kompletterat med räntor och fastigheter, är den ofta beskriven som ett världsindex i jätteformat.

Men det riktigt intressanta är inte storleken – utan enkelheten. 

För om man skalar bort miljarderna och politiken, visar det sig att oljefonden i grunden följer en ganska rak modell: global marknadsviktning i aktier, kombinerat med en stabiliserande andel räntor. Och det innebär att den går att kopiera.

Vill man bygga en egen “mini-oljefond” landar man i tre byggstenar.

1

För det första en global indexfond som speglar hela aktiemarknaden, exempelvis Avanza Global.

2

För det andra en global räntefond, till exempel Länsförsäkringar Global Obligationsfond, som dämpar svängningarna.

3

Och för det tredje en liten skvätt fastigheter – även om den delen i praktiken är marginell.

Fördelningen blir då ungefär som originalet: runt 70 procent aktier, 25–30 procent räntor och någon enstaka procent fastigheter. Gör man detta, så får man också i stort sett samma avkastning som oljefonden.

Tittar vi bakåt till 2016 har oljefonden levererat omkring 8–9 procent per år. En sådan här hemmabyggd variant hamnar i princip på samma nivå. Skillnaderna är små, vilket inte är så konstigt – båda följer ju i grunden samma globala marknad, bara med lite olika emballage.

Den stora skillnaden uppstår först om man jämför med en ren aktieportfölj. En global indexfond utan räntor har under samma period gett omkring 10–11 procent per år. Det är en tydlig överavkastning – men till priset av större svängningar längs vägen.

Kort sagt:

• Oljefonden: ~8–9 %/år, stabil resa
• Egen kopia av oljefonden: ~8–9 %/år, nästan identisk utveckling
• Global indexfond: ~10–11 %/år, högre risk och högre avkastning

Oljefonden framstår ofta som något unikt och svårslaget – men i praktiken är den mest ett disciplinerat, globalt indexsparande med en inbyggd broms i form av räntor. Och just därför går den också att återskapa, i liten skala, med helt vanliga fonder.

Vad tycker du om denna mix?

Pallar jag en hyreskåk?

Som jag skrev i mitt förra inlägg så funderar jag på att sälja villan.

Under morgonens långpromenad passade jag på att försöka strukturera ut för- och nackdelarna med att bo i villa, eller lägenhet i allmänhet och hyresrätt i synnerhet.

För när man tänker FIRE blir boendet snabbt en av de viktigaste delarna i hela upplägget.

Inte för att det är “spännande”, utan för att det påverkar både kostnader, flexibilitet och hur mycket tid och energi man lägger på sitt liv. Villa och hyresrätt är egentligen två helt olika sätt att lösa samma grundproblem: var ska man bo, och hur mycket av sin ekonomi och sin tid vill man binda upp i det?

Villa framstår ofta som det “självklara” valet om man tänker ägande. Man bygger upp ett värde över tid, man amorterar och det känns som att man sparar varje månad. Det kan absolut vara sant i ett längre perspektiv, särskilt om bostadsmarknaden utvecklas okej. Men det som ofta underskattas är att villa inte bara är ett boende, utan också ett ansvar som liksom aldrig riktigt tar paus.

Det är du som måste ta hand om allt som händer. Tak som behöver bytas, värmesystem som strular, avlopp som krånglar, eller något som bara slits ut med tiden. Det är inte alltid stora saker, men det är tillräckligt ofta för att det ska bli en del av vardagen. Och när något väl händer är det sällan billigt. Det gör att kostnaderna i en villa kan vara både ojämna och lite svåra att planera exakt.

Samtidigt finns det en psykologisk aspekt. När man äger sitt boende är det lätt att vilja förbättra det hela tiden. En uppgradering här, en renovering där. Det är inte fel i sig, men det kan göra att boendet börjar konkurrera med andra delar av FIRE-planen. Kapital som annars hade kunnat investeras eller ligga som buffert används istället i huset.

Hyresrätt fungerar mer rakt och förutsägbart. Du betalar en hyra varje månad och det är i princip allt. Om något går sönder är det inte ditt problem att fixa. Det gör att boendet kräver väldigt lite av din tid och energi. För många som vill leva ett enklare liv och fokusera på annat kan det vara en stor fördel.

En annan viktig skillnad är hur kapital används. I en hyresrätt kan mer pengar gå till investeringar istället för att vara bundna i ett hus. Det ger större flexibilitet, eftersom pengar som är investerade är lättare att justera om livet förändras. Det passar bra med FIRE-tänk, där målet ofta är att ha en portfölj som kan bära ens kostnader över tid.

Men hyresrätt har också sina nackdelar. Du bygger inget eget värde i boendet, och hyran kan höjas över tid. Du har heller inte samma kontroll över ditt boende, och du är beroende av hyresvärdens beslut och regler. För vissa spelar det ingen roll, för andra är det en viktig faktor.

Så valet handlar egentligen inte om att ett alternativ är objektivt bättre än det andra. Det handlar mer om vad man värderar mest i sitt FIRE-liv. Villa ger mer kontroll och möjlighet att bygga upp värde, men kräver mer tid, ansvar och kapital bundet i ett enda objekt. Hyresrätt ger enkelhet, flexibilitet och mer fokus på resten av livet, men utan att du bygger upp ett ägande i själva boendet.

I praktiken blir frågan därför ganska personlig: vill du att ditt boende ska vara något du aktivt förvaltar, eller något som bara fungerar i bakgrunden medan du fokuserar på annat? Båda kan fungera i en FIRE-plan, men de leder ofta till ganska olika vardag och olika sätt att leva.

Men:

Peps Persson pallade som bekant inte en hyreskåk med allt sitt tissel och tassel bland grannarna, och jag undrar om jag skulle göra det.

Hur tänker du kring det här med FIRE och boende?

Försäljning av villan närmar sig

Det började som en stillsam fundering för några år sedan, en sån där tanke som smyger sig på när man står med snöskyffeln i handen och undrar om det verkligen är rimligt att underhålla en hel villa för en person.

“Tänk om jag skulle sälja?”

Och som med alla sådana tankar i min värld – särskilt i min FIRE-tillvaro – så dröjde det inte länge innan Excelarket åkte fram.

Nu har funderingen gått från att vara hypotetisk till att bli mer konkret.

Jag har tagit in offerter från flera mäklare. Och låt mig säga så här: det är fascinerande hur lika de är – och samtidigt inte alls.

På ytan verkar det råda närmast kartelliknande harmoni i branschen. De flesta mäklare landar nämligen på ungefär samma nivå: runt 2,7 procent av slutpriset. Det spelar nästan ingen roll vem man pratar med – siffran dyker upp lika konsekvent som deklarationen i mars.

Alternativet?

Jo, den så kallade “trappmodellen” (eller “stegmodellen” beroende på vem som försöker sälja in den).

Där pratar vi ofta om ett fast arvode på cirka 60 000 kronor, och sedan ungefär 10 procent på det som överstiger ett överenskommet utgångspris.

Och här någonstans börjar det bli intressant.

För plötsligt handlar det inte bara om vad mäklaren kostar – utan också om hur optimistisk mäklaren är i sin värdering. Sätter man ett lågt utgångspris för att locka budgivare? Eller ett högre för att slippa “jobba gratis” upp till en viss nivå?

Här finns det utrymme för både strategi och… kreativitet.

Men det som verkligen skiljer mäklarna åt är inte procenten. Det är innehållet i paketet.

Vissa kör all inclusive:
– Fotograf (och inte kusinen med iPhone, utan en riktig sådan)
– Styling (eller åtminstone konsultation)
– Annonsering

Andra?

Ja, där börjar det kännas som en lågprisflygning:

“Va, vill du ha proffsbilder?”
Absolut, det blir 10 000 kronor extra.

“Flygbilder med drönare?”
Självklart – för ytterligare några tusenlappar.

“Kvälls- eller nattbilder med mysbelysning?”
Jajamän, premiumtillägg.

“Styling av hela bostaden?”
Nu börjar vi prata paketpris deluxe.

Det är lite som att beställa en bil och upptäcka att hjulen ingår som tillval.

Själv står jag nu i valet och kvalet. Bra bilder känns ju som en no-brainer – det är trots allt första intrycket för spekulanterna.

Styling också, åtminstone i någon form.

Samtidigt sitter min inre ekonomichef på axeln och påpekar: “Hur mycket mer får du egentligen tillbaka per investerad stylingkrona?”

Så där är jag just nu.

Villan står kvar. Mäklarofferterna ligger i en prydlig hög.

Och jag analyserar, jämför och funderar – precis som vanligt.

Ni som har sålt villa eller bostadsrätt –
• Hur mycket betalade ni i arvode?
• Vilken prismodell valde ni?
• Och kanske viktigast av allt – vad ingick i priset?

Alla erfarenheter mottages tacksamt.

 

Fortsatt glad påsk till er alla!

En lite försenad påskhälsning till alla påskfirande läsare, men bättre sent än aldrig. :-)

Tänkte passa på att dela med ett lästips med tanke på att detta är den största högtiden i den kristna delen av världen, som vi ju alla tillhör oavsett om vi är troende eller inte, en krönika av Expressens Victor Malm.

https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/sveriges-kristna-trend-betyder-mer-an-du-tror/

Mars: dyrt med varm villa och törstig bil

Nu är mars månads räkningar summerade, granskade och betalda.

Facit?

En dyr historia.

Den stora boven i dramat stavas – som så många gånger förr – elpriser. Det är något visst med att vara villaägare och samtidigt vilja ha det någorlunda varmt inomhus. En dyr hobby, visar det sig.

Så här såg kostnaderna ut:

• Kortköp (mat, en hel del utemat, ädla drycker av alla de slag, vårkläder etc): 10 500 kr
• Boende (el, vatten, avlopp, sopor): 8 500 kr
• Transport (bensin): 1 400 kr

Summa: 20 400 kr

Inte katastrof – men klart över det jag helst vill landa på i FIRE-läge.

Jag är ändå tacksam över att slippa villalån.

Bilen då?

Ja, den rullade inte särskilt mycket i mars, men ändå märks det att bensinpriserna har smugit sig uppåt. Med sina cirka 1,2 liter per mil (mycket stadskörning) känns varje besök vid pumpen som en investering i oljeindustrins framtid.

Jag hade en tanke på att pausa utbetalningarna från mina förtida uttag från pensionsförsäkringarna. Värdet har ju backat (tack för det Trump) men jag orkade inte börja rota i det just nu, jag hoppas på att april bjuder på kraftiga börsuppgångar.

Så det kom in 23 200 kr i pension.

Och det räcker ju – med marginal.

När räkningarna var betalda återstod 2 800 kr, som idag fördes över till Avanza Zero. Alltid något positivt: även en dyr månad kan generera ett litet tillskott till framtiden.

Slutsats

Mars blev en påminnelse om att även i ett relativt nedbantat FIRE-liv finns det poster man inte riktigt rår på – som el och bränsle. Man kan dra ner på mycket, men det är svårt att tänka bort både värme och transport.

Hur gick det för dig i mars?

 

Lönar det sig att köra en gammal bil?

Det finns två typer av bilägare.

1. De som kör runt i något nytt, tyst och uppkopplat som en rymdfarkost.
2. Vi andra.

Jag tillhör kategori två.

Min drygt 20 år gamla Volvo V70N är vid det här laget mer familjemedlem än transportmedel. Den har överlevt barn och barnbarn, flyttar, snöstormar och återkommande perioder av “nu ska jag verkligen byta bil”.

Men frågan är: är det verkligen billigare att köra gammalt?

Facit enligt KVD

KVD släppte nyligen en sammanställning över vad det kostar att köra en bättre begagnad bil, cirka 1500 mil per år.

Kortversionen:

• En tre år gammal elbil eller hybrid (VW ID.4 och liknande): ca 4 000–6 500 kr/månad
• Lite lyxigare modeller (typ Volvo XC 60 laddhybrid): upp mot 7 500 kr/månad

Allt är medräknat – värdeminskning, service, försäkring, bränsle/el.
Men inte ränta eller alternativkostnad för kapitalet.

Då tänkte jag: hur står sig min gamla V70?

Ungefär så här:

• Reparationer, skatt, försäkring: 15 000 kr/år
• Service: 3 000 kr
• Bensin: 30 000 kr
• Värdeminskning: 0 kr (troligen ökar den i värde för varje år)

Totalt: 48 000 kr/år
= 4 000 kr/månad

Vänta nu…

Det är ju… exakt samma?!

• Min drygt 20 år gamla Volvo: 4 000 kr/mån
• En tre år gammal VW ID.4: 4 000 kr/mån

Skillnaden?

Den ena:

• saknar Apple CarPlay
• är ordentligt inkörd

Den andra:

• är tyst som en viskning
• har fler skärmar än ett mindre kontrollrum

Om vi bortser från:

• ränta
• alternativkostnad

…så är det ju faktiskt svårt att argumentera emot ett byte.

Man får:

• säkrare bil
• lägre risk för oplanerade verkstadsbesök

Till… samma månadskostnad.

Slutsats

Att köra gammalt är inte alltid så billigt som man tror.

Och att köra nytt är inte alltid så dyrt som man tror.

Vad kostar din bil per månad?

 

Däckbyte i Formel 1-tempo

Idag var det dags att byta till sommardäck. Jag lämnade in bilen och noterade något som var ganska imponerande: från det att jag lämnade över bilnyckeln tills dess att sommardäcken satt på och var korrekt pumpade tog det fyra minuter. Därefter tog betalningen ytterligare ungefär en minut. Jag tror att de aldrig hunnit göra bytet så snabbt som idag. 

Kostnaden landade på 400 kronor.

Det är svårt att inte reflektera lite över lönsamheten i en sådan verksamhet. Om man gör ett förenklat räkneexempel och antar att en verkstad hinner med en bil minst var tionde minut, innebär det sex bilar i timmen. Under en arbetsdag på åtta timmar blir det totalt 48 bilar. Med ett pris på 400 kronor per bil motsvarar det 19 200 kronor i intäkter per dag och anställd.

Räknar man vidare på 21 arbetsdagar i månaden ger det cirka 403 000 kronor i månadsintäkt per anställd. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta är just intäkter – inte vinst. Från beloppet ska moms, skatter, sociala avgifter, lokalhyra, utrustning och andra omkostnader dras bort.

Min verkstad har två anställda och det krävs att man bokar tid relativt långt i förväg, särskilt under högsäsong som nu i mars. När jag var där idag var det en rejäl kö av bilar som kommit lite tidigare än sina bokade tider, vilket innebär att för personalen var det bara att ge järnet.

Har du bytt till sommardäck än, och valde du i så fall att göra det själv eller att ta hjälp av en verkstad?