Fixa snabba cash hemma i garaget

När min Volvo V70N skulle ha sin årliga service fick jag ett Black-Week-erbjudande från Volvoverkstaden: 6 000 kronor för olja, filterbyte och nya tändstift.

Seriöst?

Jag åkte till Biltema och köpte det som behövdes:

• Motorolja, 4 liter: 429 kronor
• Extra liter olja: 100 kronor
• Oljefilter: 45 kronor
• Tändstift: 150 kr (4 st, jag hade ett oanvänt hemma)

Totalkostnaden hamnade på 724 kronor, vilket innebär att jag sparade ungefär 5 300 kronor jämfört med verkstadspriset.

Själva arbetet tog två timmar.

Hissa upp bilen, tappa ur den gamla oljan, byta filter, skruva i nya tändstift, fylla på ny olja och som avslutning en tur till tippen för att lämna in det miljöfarliga avfallet.

Inga avancerade moment, bara grundläggande service som är lätt att göra själv.

Och det bästa av allt?

Besparingen motsvarar en timlön på drygt 2 600 kronor efter skatt.

Det är inte bara billigare, utan också praktiskt att kunna göra enklare service själv när bilen börjar få några år på nacken.

Brukar du göra servicen själv, eller lämnar du in bilen?

 

Att göra livets största affär

Jag blir mer och mer övertygad om att mina år som villaägare lider mot sitt slut. Jag har därför börjat förbereda försäljningen, som förhoppningsvis ska ske under våren.

Väggarna inomhus har fått ny färg, småskavanker har fixats till och trädgården har ansats rejält och bör se riktigt proper ut när vintern är över. 

Jag har varit i kontakt med några mäklare som gett ganska så vitt skilda bedömningar av marknadsvärdet.

Nu återstår att välja vem av dem som ska få uppdraget att sälja villan, boka eventuella försäkringspaket, besiktiga, städa, låta fotografen ta bilderna och sedan försvinna några dagar under visningarna.

Hur gick ni tillväga när ni sålde er bostad?

Kommentera gärna!

Hur förberedde ni er? Vad gjorde ni själva, och vad betalade ni för att någon annan skulle ta hand om?

Hur kändes det att lämna över nyckeln till mäklaren och veta att kanske hundra personer skulle strömma igenom ert hem, varav de flesta inte kommer att lägga ett bud?

Blev det budgivning, och var ni nöjda med köparen till slut?

Alla erfarenheter, stora som små, är välkomna. Jag och säkert alla andra som läser bloggen vill jättegärna höra era historier – allt för att göra den här processen så enkel och smidig som möjligt.

 

Sänka risken genom att flytta FIRE-kapitalet

Jag funderar allt oftare på hur jag ska minska risken för att själv begå misstag i mina pensionsförsäkringar. 

Det är lätt att vara efterklok, och ännu lättare att fatta snabba beslut när börsen svajar. 

Ett sätt skulle kunna vara att lägga över delar av kapitalet i en traditionell förvaltning hos ett försäkringsbolag. Då slipper man välja fonder, följa börsen och fundera på om man borde ha gjort tvärtom precis hela tiden.

Men hur står sig traditionell förvaltning egentligen jämfört med ett billigt och enkelt indexsparande – som till exempel Avanza Zero? 

Jag tittade på de senaste tio årens siffror.

Årlig genomsnittlig avkastning (CAGR) 2015–2024

• Avanza Zero (2015–2024, kalenderår) ≈ 8.83 % per år (CAGR).
• Skandia — traditionell (2015–2024, kalenderår) ≈ 6.11 % per år (CAGR).

Det är ingen dramatisk skillnad – men ändå märkbar över lång tid. Det som verkligen sticker ut är hur ojämna resorna är. Avanza Zero hade år då värdet ökade med över 30 procent, men också år då det backade rejält. Traditionell förvaltning tuggar på åt ett jämnare håll, betydligt stabilare och med färre överraskningar – åt båda håll.

Det är egentligen inte så konstigt. Avanza Zero är en ren aktieindexfond, exponerad mot 30 stora svenska bolag. Mycket risk, mycket svängningar, och potential till hög avkastning. Traditionell förvaltning blandar aktier med räntor, fastigheter och andra tillgångar, och jämnar ut berg-och-dalbane-effekterna. Dessutom ingår någon form av garanti eller återbäringsmodell som gör att värdet inte svänger lika tvärt nedåt när börsen faller.

Kanske är det mest rimliga att dela upp det. En del i traditionell förvaltning för tryggheten, en del i index för tillväxten. Eller så är det nu jag gör den stora förenklingen och låter någon annan ta hand om allt.

Jag lutar allt mer åt att köpa mig sinnesro. Det kan visa sig vara den bästa avkastningen av alla.

Vad tycker du om traditionell förvaltning? Kommentera gärna.

När kapitalet börjar krympa – mental utmaning i FIRE:s uttagsfas

Det finns en sak som jag inte riktigt hade förberett mig på när jag gick in i FIRE-livet och började leva på mina pensionstillgångar: den mentala effekten av att se kapitalet minska. Det där ögonblicket när du inser att pengarna inte längre fylls på automatiskt varje månad, utan tvärtom – sakta, metodiskt, obönhörligt tickar åt fel håll.

Jag är i den så kallade uttagsfasen, och för mig handlar det konkret om att jag tar ut pengar från privata pensionsförsäkringar som bara får innehålla fonder. Det låter ju bra i teorin – långsiktigt går marknaden upp, historiskt sett i alla fall – men i praktiken innebär det att fonder säljs av varje månad för att finansiera mitt nuvarande liv.

Det känns lite som att äta upp sin egen framtid, tugga för tugga.

Till skillnad från till exempel ett ISK med utdelande aktier, där man kan leva på avkastningen utan att röra själva grundkapitalet, så säljer nätmäklaren av en bit av fonderna varje månad. Det sker dessutom automatiskt – en slags robotstyrd självplundring.

Visst, om börsen fortsätter sin uppåtgående bana över tid så kan värdeökningen på det som är kvar delvis kompensera för uttagen. Men faktum kvarstår: kapitalet i pensionsförsäkringarna ska förr eller senare säljas av, och varje uttag beskattas som inkomst.

Det känns lite som att skala en lök i slow motion.

Jag försöker mildra känslan genom att investera överskottet varje månad – alltså skillnaden mellan pensionsutbetalningarna och mina faktiska utgifter – i ett nyöppnat ISK. Det är som att försöka rädda lite av löken och plantera den igen i hopp om att den ska växa upp till en ny.

Problemet är bara att det som går in i mitt ISK är betydligt mindre än det som kommer ut ur pensionsförsäkringen, eftersom jag först betalat inkomstskatt på uttaget och därefter betalat mina räkningar. Det är inte så att saknar pengar, utan för att det känns fel att kapitalet krymper.

Jag inser att jag kanske tillhör en minoritet som tar ut mina privata pensionsförsäkringar i förtid. Men principen gäller ju för alla svenskar när de väl börjar ta ut sin allmänna pension: kapitalet börjar krympa, år för år. Det är ett märkligt skifte i perspektiv – från att bygga upp till att montera ner.

Man kan kalla det “den mentala deflationen”.

För mig, som i åratal levt efter FIRE-filosofin med målet att uppnå ekonomisk frihet, är det märkligt att börja minska tillgångarna.

Så hur hanterar man det mentalt?

Jag försöker tänka att det här är själva poängen med FIRE: att använda det jag byggt upp för att leva fritt, utan att behöva jaga nästa inkomst. Kapitalet ska krympa – det är planerat, till och med önskvärt. Men det sitter djupt i ryggmärgen att känna sig rik när siffrorna växer och väldigt obekväm när de minskar, även om siffrorna på kontot fortfarande räcker och blir över.

Kanske krävs det träning – att långsamt vänja hjärnan vid tanken på att “leva på kapitalet” verkligen betyder att leva på kapitalet.

Hur är det för dig? Är du i samma situation – och hur hanterar du det mentalt när siffrorna börjar peka åt andra hållet?

När erfarenhet inte längre räknas

Några i min bekantskapskrets, alla 55 plus, har på sistone fått det där obehagliga beskedet som ingen riktigt vill ha: varsel om uppsägning.

De har jobbat länge, varit lojala, levererat, ställt upp, hållit deadlines och ibland till och med täckt upp för yngre kollegor som “bara skulle jobba hemifrån någon dag”. Och plötsligt står de där, kallade till möte, med en chef som harklar sig och börjar prata om “omställning”, “effektivisering” och “framtida kompetensbehov”.

Reaktionen är nästan alltid densamma.

Först chock.

Sedan en slags trotsig beslutsamhet: jag ska minsann söka nytt jobb, jag är inte klar än.

CV:t dammas av, gamla arbetsintyg plockas fram, och LinkedIn uppdateras. Men ganska snart kommer verkligheten ifatt. Jobbannonserna är fulla av ord som “hungrig”, “driven”, “digitalt nyfiken” och “redo att ta nästa steg i karriären”. Med andra ord – inte riktigt skrivna med 58-åringar i åtanke.

Jag vet hur det känns. Förra året befann jag mig själv i samma situation. Jag tvingades lägga ned mitt företag efter att min största kund drog sig ur, och plötsligt var jag – för första gången – arbetssökande.

Det blev några långa månader mellan nedläggningen och starten på mitt nya liv som pensionär-light, med kombinerad tjänste- och privatpension.

Under de månaderna sökte jag jobb. Många jobb. Och upptäckte snabbt att det inte var min erfarenhet som imponerade mest, utan snarare mitt födelseår som ställde till det.

Det kallas ålderism, och det är ett märkligt fenomen. I teorin hyllas erfarenhet, mognad och stabilitet. I praktiken är det få svenska arbetsgivare som vill ha någon över 55. Det finns alltid en “ursäkt”: man vill ha någon “som kan växa i rollen”, eller någon som “passar in i teamets dynamik”. Översatt till ren svenska betyder det ofta att man söker någon yngre och billigare.

Visst finns det undantag.

Enstaka företag som värdesätter senior kompetens, och ibland myndigheter där erfarenhet faktiskt räknas. Men det är långt mellan dem. De flesta arbetsgivare verkar tro att 60-åringar har svårt med Teams, inte vet vad ett molnlagringssystem är, och behöver hjälp för att logga in.

Samtidigt pratar samma arbetsgivare gärna om “mångfald” och “inkludering”. Det är lite ironiskt – för mångfald tycks ofta sluta vid födelseåret 1985.

Ändå är det just den äldre arbetskraften som skulle kunna lösa många av dagens problem. De är lojala, de stannar längre, de kräver sällan befordran varannan månad och de är inte på jakt efter nästa “utvecklande utmaning”. De vill bara göra ett bra jobb.

Så nu när jag ser mina bekanta damma av sina gamla CV:n och logga in på Arbetsförmedlingen känner jag igen den där blandningen av hopp och uppgivenhet. De kommer att göra allt rätt: söka, nätverka, uppdatera sina profiler. Men chanserna att ens bli kallad till intervju är, om vi ska vara ärliga, ganska små.

Kanske borde vi börja prata mer öppet om det. Om hur svårt det faktiskt är att få ett nytt jobb efter 55 – och om hur mycket kompetens som går förlorad när företag sorterar bort sökande på födelseår snarare än erfarenhet.

För ibland känns det som att vi pratar mycket om “hållbarhet” i Sverige – men glömmer att också människor behöver återbrukas.

Har du själv eller någon du känner testat att söka jobb de senaste åren? Hur gick det?

Dags för årets stora shopping-event!

Årets stora shoppingdag närmar sig, Black Friday den 28 november.

Och visst, många jublar över att shoppa loss, men som vanligt är jag inte helt med på det tåget.

Men jag kanske väntar med något eller några inköp tills den magiska dagen.

För några år sedan gjorde jag faktiskt ett riktigt kap: jag bokade en besiktningstid för bilen och fick nästan halva priset jämfört med det ordinarie.

Så jag ligger redan i startgroparna inför nästa gång – besiktning 2026 på agendan, extremt lång framförhållning, men varför inte?

Själv har jag för närvarande inga andra inköp inplanerade.

Hur gör du? Har du planer för Black Friday – vad tänker du shoppa?

 

Hipp hipp hurra – bloggen fyller två år!

Tiden går snabbt och jag insåg precis att det redan har gått nästan två år sedan jag startade den här bloggen. Men tiden går fort när man har roligt – och ibland även när man försöker förstå vad som egentligen händer på börsen.

När jag började skriva här var jag småföretagare med en vag idé om att jag kanske, eventuellt, kunde gå i tidig pension redan vid 55. Det lät nästan för bra för att vara sant. Men ju mer jag räknade, desto tydligare blev det: det skulle faktiskt kunna fungera.

https://fire202555.blogspot.com/2023/11/

Och 2024 blev året då allt föll på plats.

Inte nog med att kalkylen höll – pensionsportföljerna levererade runt 30 procents avkastning!

Men som bekant har marknaden en tendens att hålla oss på jorden.

När Trump vevade som värst i början av 2025, precis när jag skulle börja ta ut mitt pensionssparande, raderades en stor del av 2024 års avkastning ut på bara några veckor.

Som tur var hade jag byggt upp en rejäl buffert – flera års utgifter – och kunde därför pausa uttagen från pensionsförsäkringarna. På så sätt behövde inte pensionskapitalet naggas i kanten under nedgången. Nu, i slutet av 2025, är jag tillbaka på banan igen, med en stabil och planerad månadsutbetalning.

Under de här två åren har bloggen fått bli mer än bara ett sätt att ventilera tankar kring ekonomi. Den har utvecklats till ett forum för reflektion, experiment och självinsikt. Här har det diskuterats FIRE-strategier, elpriser, pensionsregler, och ibland även hur man bäst köper ved utan att bli lurad.

Men framför allt har bloggen blivit en dagbok över resan mot ekonomisk frihet. Jag kan gå tillbaka och se hur mina tankar förändrats, hur jag resonerade under olika marknadsfaser – och vilka misstag jag inte tänker upprepa.

Om det är något jag verkligen har lärt mig under de här åren, så är det att indexfonder är rätt väg för mig.

Till alla er som läser, kommenterar och delar era egna erfarenheter – stort tack! 
Era reflektioner och frågor gör den här resan både roligare och klokare.

Förhoppningsvis lär vi oss av varandra, och kan fortsätta inspirera fler att hitta sin egen väg till FIRE – oavsett om den går via buffertsparande, indexfonder eller ett och annat vedlass i garaget.

Så: hipp hipp hurra för bloggen – snart två år gammal! Och ett stort tack till er som följt med på resan hittills.