Några i min
bekantskapskrets, alla 55 plus, har på sistone fått det där obehagliga beskedet
som ingen riktigt vill ha: varsel om uppsägning.
De har
jobbat länge, varit lojala, levererat, ställt upp, hållit deadlines och ibland
till och med täckt upp för yngre kollegor som “bara skulle jobba hemifrån någon
dag”. Och plötsligt står de där, kallade till möte, med en chef som harklar sig
och börjar prata om “omställning”, “effektivisering” och “framtida
kompetensbehov”.
Reaktionen
är nästan alltid densamma.
Först chock.
Sedan en
slags trotsig beslutsamhet: jag ska minsann söka nytt jobb, jag är inte klar
än.
CV:t dammas
av, gamla arbetsintyg plockas fram, och LinkedIn uppdateras. Men ganska snart
kommer verkligheten ifatt. Jobbannonserna är fulla av ord som “hungrig”, “driven”,
“digitalt nyfiken” och “redo att ta nästa steg i karriären”. Med andra ord –
inte riktigt skrivna med 58-åringar i åtanke.
Jag vet hur
det känns. Förra året befann jag mig själv i samma situation. Jag tvingades
lägga ned mitt företag efter att min största kund drog sig ur, och plötsligt
var jag – för första gången – arbetssökande.
Det blev
några långa månader mellan nedläggningen och starten på mitt nya liv som
pensionär-light, med kombinerad tjänste- och privatpension.
Under de
månaderna sökte jag jobb. Många jobb. Och upptäckte snabbt att det inte var min
erfarenhet som imponerade mest, utan snarare mitt födelseår som ställde till
det.
Det kallas
ålderism, och det är ett märkligt fenomen. I teorin hyllas erfarenhet, mognad
och stabilitet. I praktiken är det få svenska arbetsgivare som vill ha någon
över 55. Det finns alltid en “ursäkt”: man vill ha någon “som kan växa i
rollen”, eller någon som “passar in i teamets dynamik”. Översatt till ren
svenska betyder det ofta att man söker någon yngre och billigare.
Visst finns
det undantag.
Enstaka
företag som värdesätter senior kompetens, och ibland myndigheter där erfarenhet
faktiskt räknas. Men det är långt mellan dem. De flesta arbetsgivare verkar tro
att 60-åringar har svårt med Teams, inte vet vad ett molnlagringssystem är, och
behöver hjälp för att logga in.
Samtidigt
pratar samma arbetsgivare gärna om “mångfald” och “inkludering”. Det är lite
ironiskt – för mångfald tycks ofta sluta vid födelseåret 1985.
Ändå är det
just den äldre arbetskraften som skulle kunna lösa många av dagens problem. De
är lojala, de stannar längre, de kräver sällan befordran varannan månad och de
är inte på jakt efter nästa “utvecklande utmaning”. De vill bara göra ett bra
jobb.
Så nu när
jag ser mina bekanta damma av sina gamla CV:n och logga in på
Arbetsförmedlingen känner jag igen den där blandningen av hopp och uppgivenhet.
De kommer att göra allt rätt: söka, nätverka, uppdatera sina profiler. Men
chanserna att ens bli kallad till intervju är, om vi ska vara ärliga, ganska
små.
Kanske borde
vi börja prata mer öppet om det. Om hur svårt det faktiskt är att få ett nytt
jobb efter 55 – och om hur mycket kompetens som går förlorad när företag
sorterar bort sökande på födelseår snarare än erfarenhet.
För ibland
känns det som att vi pratar mycket om “hållbarhet” i Sverige – men glömmer att
också människor behöver återbrukas.
Har du själv eller någon du känner testat att söka jobb de senaste åren? Hur gick det?