Fredagsmys: Har du gjort lumpen – eller vill du göra lumpen?

Har du gjort lumpen? När, hur länge och var – om det nu inte är hemligt förstås.

Själv gjorde jag min på 1980-talet som så kallad KBS – kompanibefälselev, vilket innebar att jag muckade som värnpliktig fänrik. Det var lite special, och en hel del hysch hysch, så jag tänker inte outa mig helt genom att berätta exakt var. Men så mycket kan jag säga: med facit i hand borde jag ha ansträngt mig mindre på mönstringen. Då hade jag kanske fått en mer soft tjänst – typ kalsongräknare på nåt förråd eller städare på markan.

Som det blev fick jag mer spring i benen än jag önskat, mer skog än jag nånsin bett om, och fler vaknätter än jag vill minnas. Lite som Markoolio, ni vet – han som trodde att han skulle rycka in som malaj i den finska armén, men som visade sig ha missförstått allt. Han hamnade ju hos de finska kustjägarna istället. Jag känner igen känslan.

Så – hur var det för dig?

Gjorde du lumpen, eller lyckades du på något finurligt sätt undvika det?
Och om du inte gjorde den – var skulle du helst ha gjort den?
På ett fartyg, i skogen, vid flyget, med radio, med kaffepanna – eller kanske helst inte alls?

Dela gärna dina lumparminnen (eller icke-minnen) i kommentarerna!

 

Gubbar till fronten – nu ska 70-åringarna rädda Sverige

Vapenskramlet ökar i världen – och vi i Sverige vill förstås inte vara sämre. Nu föreslår regeringen i en ny försvarsutredning att värnpliktsåldern för tidigare officerare och reservofficerare ska höjas från dagens 47 år till… håll i hjälmen – 70 år!

Alltså, seriöst???

Vi lever i ett land där man anses för gammal för att få jobb redan vid 50. Men tydligen är man i sitt livs form när staten behöver folk till kriget. Då ska man plötsligt kunna krypa ner i skyttegraven med rollatorn som skydd och hörapparaten på högsta volym.

Jag gjorde lumpen på 1980-talet, repmånader, allt. Jag vet hur det funkar.

Och jag kan lova: en 70-åring skulle inte ens orka bära fältutrustningen, än mindre springa med den. Det här är inte gammeldags myspys i hemvärnet med kaffetermos och reflexväst – det är tänkt som ett tvång i fältförband.

Så medan vi yngre gamlingar kämpar mot ålderism på arbetsmarknaden, vill regeringen alltså införa en rejält höjd åldersplikt i försvaret.

Mitt råd till makthavarna är enkelt, hämtat från klassisk militär terminologi:

Gör om, gör rätt!

Vad tycker du – borde Sverige verkligen mobilisera sina pensionärer, eller har någon blandat ihop "försvarspolitik" med "pensionsålder"?

Bra kräm i begagnade elbilar

För bara några år sedan sa man ofta att elbilarnas batterier inte håller speciellt länge innan de behöver bytas ut. Men nu när flera av modellerna hunnit få några år på nacken visar det sig att det inte tycks stämma.

När bilauktionssajten KVD undersökte de begagnade elbilarnas batterier fick man svart på vitt:

De håller riktigt bra.

Kia placerar sig högst både bland rena elbilar och laddhybrider, med flera modeller som visar imponerande värden på så kallad State of Health (SoH) – ett mått på batteriets skick.

Volvo finns också med bland topplistan, med två modeller bland laddhybriderna. Och Teslas Model Y tar plats bland de bästa elbilarna – vilket knappast förvånar någon Tesla-entusiast.

KVD:s test använder ett trestjärnigt betygssystem – och åtta av tio bilar fick högsta betyg. Det betyder att nedbrytningen av batterierna sker långsamt, tack vare tekniska lösningar som aktiv kylning och smart cellhantering.

För den som överväger att köpa en begagnad elbil är budskapet tydligt: batterierna håller.

Elbilsmodellerna som håller bäst över tid

1. Kia EV6
2. Kia e-Niro
3. Tesla Model Y
4. Opel Mokka-e
5. Mazda MX-30

Laddhybriderna med bäst batterihälsa

1. Kia Sportage
2. Kia Optima
3. Volvo XC60
4. Kia Ceed
5. Volvo V60

Min nästa bil kommer troligen att vara en tre år gammal begagnad elbil och det mesta lutar åt att det blir en Kia, som i så fall kommer att ha fyra års nybilsgaranti kvar.

Vilken kommer att bli din nästa bil?

Från papperskaos till pärmordning

Det började med en tanke: ”Jag ska bara gå igenom de där lådorna på vinden.”

Två timmar senare satt jag på golvet omgiven av gamla räkningar, betyg, garantier till apparater som för länge sedan slutat att fungera. Här fanns även skolbetyg, anställningsavtal och gulnade brev från en ungdomskompis som jag nästan glömt bort.

Men samtidigt:

Papper tar plats.

Och i dessa digitala tider behöver man faktiskt inte spara allt.

Visst, en del handlingar har juridiskt eller ekonomiskt värde, andra kan gå raka vägen till pappersinsamlingen eller dokumentförstöraren.

Jag bestämde mig för att spara:

Deklarationshandlingar och kvitton som var yngre än sex år.

Bokföring för mitt tidigare aktiebolag och nuvarande enskilda firma. Det är lagkrav på att detta ska sparas i sju år efter räkenskapsårets slut, så de pärmar som var äldre än så gick till tippen.

Bank- och lånehandlingar ska så klart sparas så länge lånet finns, plus ett par år efter att det är löst. Jag valde att spara rubbet.

Alla köpekontrakt på vitvaror och hantverkstjänster på min villa valde jag att spara, ifall jag säljer och ska yrka skatteavdrag på reavinsten.

El-, bredbands- och försäkringsavtal fick gå till pappersinsamlingen utom de som gäller här och nu.

Anställningsbevis, lönebesked och arbetsgivarintyg tycker jag är ganska bra att spara för alltid. De kan behövas för pension, a-kassa eller om man skulle behöva styrka anställningstid långt senare.

Omdömen och rekommendationer sparades också. De är trevliga att läsa när man vill påminna sig om att man faktiskt har gjort nytta i sitt yrkesliv.

Skolbetyg och utbildningsintyg kommer jag att spara för alltid av samma orsak.

Pensionsbesked finns numera digitalt men jag väljer att ha en pappersbackup på de senaste beskeden.

Testamente, gåvobrev, äktenskapsförord och liknande juridiska handlingar ska så klart sparas för alltid och dessa finns sedan tidigare både digitalt och i ett brandsäkert dokumentskåp.

Har du också sparat mer papper än du behöver, eller rensar du regelbundet?

 

Dags att börja bränna pengar!

Många svenskar säger att det är svårt att spara pengar. Att det ”inte går” med dagens priser på mat, el och bensin. Och visst, det är dyrt.

Men jag kan ändå inte riktigt hålla med.

Jag har aldrig levt särskilt snålt, men jag har alltid varit extremt kostnadsmedveten. Jag betalar gärna mycket för saker som höjer livskvaliteten – men jag betalar inte ett öre för sådant som inte gör det.

Det har visat sig vara ett vinnande koncept. Det är just den hållningen som gjort att jag kunnat skjuta mig ut ur arbetslivet betydligt tidigare än vad staten tycker är lämpligt.

Jag har gjort min egen pensionsreform: mindre slöseri, mer frihet.

Jag har aldrig varit typen som köper senaste prylen bara för att ”alla andra” gör det. Jag har ingen elcykel med Bluetooth-lås, ingen köksmaskin som kopplas upp mot molnet, och ingen uppsjö av streamingtjänster för att se serier jag egentligen inte ens vill se. Däremot betalar jag gärna för en bra dator, en riktigt bekväm soffa och en resa då och då – helst till en plats där man slipper både snöslask och elräkningar.

Det handlar alltså inte om att vara snål, utan om att veta vad som är värt något.

Men – och det här är ett stort MEN – på senare tid har jag börjat inse att jag kanske kunde ha unnat mig lite mer längs vägen. För när man passerar en viss ålder kommer den där stillsamma påminnelsen: jag lever inte för alltid.

Visst, barnen ska få ett rejält arv. Det sitter djupt rotat. Mina föräldrar sparade ordentligt och det de lämnade efter sig gav mig både ökad grundtrygghet men framförallt en ganska tydlig föreställning om att ”så gör man”.

Men samtidigt… pengar är ju till för att användas. I alla fall en del av dem.

Och just där någonstans började jag tänka på en av mina favoritlåtar av Ulf Lundell.

”Jag tvingar in mej under knog och gnetande
Och tänker med förnuft på gods och gull
Tills månen är full
Då slås allt omkull
Jag ber
Kom och gör mej kär och galen”

Det är något i de raderna som sätter fingret på dilemmat. Man kan inte tänka med förnuft hela tiden. Ibland måste man tillåta sig att bli lite ”kär och galen” – även i ekonomisk bemärkelse.

För hur ofta skjuter man inte upp njutningen till ”sen”? Sen, när barnen flyttat. Sen, när huset är sålt. Sen, när man är pensionär. Och plötsligt är ”sen” här, och man sitter där med välfyllda sparkonton.

Jag börjar misstänka att det finns ett slags omvänt problem hos oss som varit duktiga på att spara: vi har blivit så vana vid att hålla igen, att vi glömt hur man gör för att släppa taget. Att faktiskt spendera med glädje.

Det är lätt att tänka att man ska leva på räntan och låta kapitalet växa. Men kanske borde man ibland leva lite på själva kapitalet också. Köpa den där upplevelsen, den där resan, den där middagen som man annars hade scrollat förbi och tänkt: ”nej, det där är för dyrt.”

För dyrt för vem, egentligen?

Jag försöker nu att gradvis ”levla upp” på utgiftsfronten. Inte i form av meningslöst slöseri, utan mer i form av livsinvesteringar. Att gå på konserter igen, äta ute utan att jämföra priset på huvudrätten med vad motsvarande kostar hemma, köpa vin som inte står på nedersta hyllan.

Det är inte alltid lätt. Jag märker hur det gamla sparreflexen hugger till direkt: ”behöver jag verkligen det där?” Och svaret är ibland: ja, det gör jag faktiskt.

Jag tror många sitter i samma båt. Vi som varit så duktiga på att spara att vi nästan blivit lite allergiska mot att spendera. Vi som kan rabbla räntor, avgifter och amorteringar i sömnen – men som glömt hur det känns att spontanköpa något bara för att det gör oss glada.

Så jag jobbar på det. På att tillåta mig att njuta lite mer, och spara lite mindre. Jag försöker tänka att varje hundralapp som används klokt inte är bortkastad, utan omvandlad till ett minne, en upplevelse eller en känsla.

Har du också svårt att börja unna dig mer – trots att du egentligen kan? Eller är du redan där Ulf Lundell var när månen (och nästan säkert även han själv) var full?

 

 

Enkätfråga: Hur många bilar har du ägt?

Jag har ägt en hel del bilar genom åren.

Det har varit en resa som gått från en bucklig bubbla till eldriven framtid, från rost till räckviddsångest och från  Ronny & Ragge till Tibber och timpris på el.

Här är min bilkarriär, i kronologisk ordning – räknat på när jag sålde eller skrotade dem.

1. VW Typ 1 – Bubbla

Charmig, ja. Krocksäker? Knappast.

2. Simca GT

Den här franska skapelsen lärde mig innebörden av de tre orden avsaknad av rostskydd. Allt gick sönder, och plåten förvandlades snabbt till brun konfetti.

3. Ford Taunus

En riktig Ronny & Raggebil, och faktiskt ganska snygg.

4. Volvo 244

Trygg och stabil som en traktor. Men även här var det en evig kamp mot rosten.

5. Toyota Camry

Snabb som ett spjut och gick som en klocka. Jag behövde inte öppna motorhuven mer än för att fylla på spolarvätska. Japansk ingenjörskonst i sin bästa form.

6. SAAB 99

En bil med karaktär! Lite trång, men rolig att köra. Det var något särskilt med SAAB på den tiden.

7. Volvo 745

Ytterligare en traktorn som bara gick och gick. Perfekt för barnvagn och flyttlådor.

8. SAAB 900

På 90-talet var det här statussymbolen. Man var nästan lite stolt när man parkerade utanför ICA.

9. SAAB 9-5

Ännu högre status, ännu fler barnsjukdomar. Varje gång något började fungera slutade något annat.

10. Ford Focus

Enkel och praktisk. Den gjorde sitt jobb – varken mer eller mindre.

11. Renault Mégane

Fransk komfort i sin renaste form. Mjuk fjädring, tyst kupé och känslan av att allt skulle kunna gå sönder när som helst.

12. VW e-Golf

Min första elbil – och leasingbil. Tyst, pigg och förvånansvärt rolig. Den bästa bil jag haft, och jag saknar den.

13. VW ID.3

Nästa steg i elbilsvärlden. Mer räckvidd, mer teknik men betydligt sämre komfort än e-Golf.

14. Volvo V70N

Evighetsmaskinen. Min trotjänare som hängt med i över 20 år, går sönder regelbundet men är billig att laga

Hur många bilar har du haft – och vilken var bäst eller sämst?

 

FIRE och dyra matkassar, del 2

Förra veckan skrev jag om matkassar:

https://fire202555.blogspot.com/2025/10/fire-och-dyra-matkassar.html

Nu har jag testat Linas Matkasse, och även om jag förstår varför många gillar konceptet, så inser jag att det nog inte är något för mig. Visst, det är smidigt att få färdiga recept och exakt de råvaror som behövs hemlevererade en gång i veckan. Men det finns några praktiska nackdelar som väger tyngre.

För det första: man behöver vara hemma vid leveransen. Jag vill helst inte att en låda med köttfärs och färsk kyckling ska stå en hel eftermiddag på trappan. För det andra: portionerna är ganska små – i alla fall för en storätare som jag. 

Och vissa recept är onödigt krångliga, med många moment som tar tid.

De hade också glömt att packa ned några viktiga ingredienser, som hönsbuljong och en speciell chilimix. Som tur var hade jag det hemma, men ändå. Dessutom såg själva paketet ut att ha varit med om en hel del – ganska tilltufsat, men innehållet klarade sig, så jag lät det bero.

På plussidan måste jag säga att maten blev riktigt god. Flera rätter var överraskande smakrika och inspirerande. Och det är en klar fördel att man vågar prova nya kombinationer och råvaror. Det är lätt att fastna i samma gamla matvanor.

Men jag säger upp matkassen och sparar några av recepten för framtida bruk. 

FIRE och utgifter för hårklippning

Jag tillhör den åldersgruppen där man kanske borde ta det slutgiltiga steget och raka av allt – men jag har helt enkelt ingen större lust att se ut som Mats Knutson i SVT.

Därför envisas jag med att gå till frisören.

Problemet är bara att det har blivit... dyrt. Riktigt dyrt.

Visst, jag kan fortsätta gå till barberaren från Mellanöstern. Där kostade det 250 kronor om jag betalade med kort – men bara 150 kronor om jag swishade till hans privata nummer eller betalade med kontanter. Ett erbjudande som både lockade och skavde på samvetet. För även om jag uppskattar ett billigt klipp, vill jag kanske inte aktivt sponsra den svarta ekonomin. Dessutom kändes det lite olustigt att sitta i salongen där det hängde unga killar i svindyra märkeskläder och som sannolikt tillhörde någon av de allt fler gänggrupperingarna.

Så, efter viss moralisk vånda, hittade jag en ny frisör. En trevlig kvinna som verkligen anstränger sig, som får till det där lilla extra med de få hårstrån jag har kvar.

Men.

Hon tar 595 kronor.

Och inte nog med det – hon hävdar bestämt att jag bör klippa mig varannan månad. Det betyder sex klippningar per år, à 595 kronor. Totalt: 3 570 kronor.

För 3 570 kronor kan man få ganska mycket annat här i livet. Ett gäng goda middagar, är kanske det jag mest brukar jämföra med.

Så här sitter jag med ett moraliskt och ekonomiskt dilemma:

• Ska jag stödja hantverksskickligheten och njuta av välklippt hår till premiumpris?
• Eller ska jag återvända till barberaren med Swish-rabatt och försöka blunda för skattemoralen?
• Eller... kanske köpa en hårtrimmer och raka av allt en gång för alla?

Håret växer, men så gör även priserna. Frågan är bara vilket som växer snabbast.

Hur mycket betalar du för att hålla din frisyr socialt accepterad?

FIRE och skydd mot virus

Jag använder F-Secure sedan urminnes tider på min dator. Det kostar 699 kronor om året och då ingår även VPN. 

Jag har inte undersökt om det finns billigare eller bättre alternativ, men tänkte att det kanske är dags nu. 

För istället för att lägga pengar på ett dyrt virusprogram skulle jag faktiskt kunna köpa ytterligare två stycken Investor B - varje år. :-)

Vilket skydd mot virus använder du?

Dubbat eller dubbfritt – höstens stora val

Varje höst dyker den upp igen, den eviga frågan: ska man köra på dubbdäck eller friktionsdäck?

Och varje gång tänker jag samma sak: Varför chansa?

Jag har i alla år kört på dubbdäck och varit nöjd. Visst, vissa bilar låter som ett grustag på rull när man byter till vinterhjul, men inte alla. Mina gamla SAAB:ar – 9-3 och 9-5 – rullade tyst oavsett om det var sommardäck eller dubbat. 

Men när jag under några år hade en VW ID.3, då blev det ett fasligt rasslande. Det kändes som att hela kupén förvandlades till en resonanslåda för metallspetsar mot asfalt. 

Nu kör jag uteslutande den Volvo V70N med 15-tummare som jag ägt sedan tidigt 2000-tal, och där är det en helt annan upplevelse. Lite mer ljud, javisst – men bara marginellt.

Och när vägen fryser till blankis är det bara dubbar som gäller, den där lilla extra tryggheten betyder allt.

Dessutom har flera motortidningar testat och kommit fram till att dubbfria friktionsdäck har längre bromssträcka på våt vägbana än dubbdäck. Det är ju lite ironiskt – man väljer dubbfritt för komfort och miljö, men får längre stoppsträcka även på vatten.

Vad kör du på för vinterdäck – dubbat eller dubbfritt?

Slarv på bilverkstaden gav klirr i kassan

Med ålderns rätt har jag så smått börjar köpa tjänster som jag tidigare gjort själv.

Länge var jag den där typen som gärna meckade, fixade och lagade själv – dels för att spara pengar, dels för att ”man kan ju lika gärna göra det själv när man ändå är ledig”.

Men så kommer en dag när man inser att det här med att fixa gamla bilar inte längre känns som livets höjdpunkt. Så när min drygt 20 år gamla Volvo V70 skulle servas bestämde jag mig: nu lämnar jag in den till proffsen – på Volvoverkstaden dessutom.

Jag bokade en stor service med oljebyte och hela paketet, och kände mig rätt nöjd med beslutet. Jag hämtade ut den efter lunch och körde direkt till besiktningen. Tänkte att det här var ett smart drag – nyservad bil, nybesiktigad, klart på en dag.

Men det visade sig att verkligheten hade en annan plan.

Så fort besiktningsmannen lyfte på motorhuven spärrade han upp ögonen och nästan röt:
”Varför kör du runt utan oljesticka?”

Jag trodde först han skämtade, men nej – pinnen som visar oljenivån var helt enkelt borta. Exakt i samma ögonblick började mobilen ringa. Det var Volvoverkstaden. De hade glömt ”en liten sak” och bad mig komma tillbaka.

Det var bara början.

Besiktningsprotokollet växte fram som en dålig följetong: läckage i en mängd gummislangar som hör till bland annat avgasreningen, avgassystemet hängde på trekvart eftersom klämmorna rostat sönder, flera lampor där bak som inte lyste – och jag började tappa humöret rejält.

När jag svängde in på verkstaden igen, fortfarande med besiktningspappret i handen, stod bilmekanikern i porten och såg ut som om han tänkte smyga dit oljestickan och låtsas som ingenting.

Men icke!

Jag var inte på det humöret.

Och här kommer det fina i kråksången: den här verkstaden har servicegaranti. Det betyder att de fel som de borde ha upptäckt vid servicen och lämna kostnadsförslag på för att få åtgärdade, men helt missade, är deras ansvar att åtgärda – helt kostnadsfritt.

Inte nog med det. Jag fick dessutom en lånebil under tiden – en sprillans ny XC60 laddhybrid. Plötsligt kändes det inte så dumt längre.

De där felen som besiktningen upptäckte, de skulle kostat 19000 kronor att fixa. De ingår nu i garantin.
Pris: 0 kronor.

Så slutet gott, allting gott. Jag fick bilen servad, reparerad och godkänd – och en vecka bakom ratten på en lånebil på köpet.

Kanske är det inte så dumt ändå, det här med att lämna bort saker ibland.

Vad har du för erfarenheter av bilverkstäder?

FIRE och billig mobiltelefoni

Jag har skippat det här med att ha ett abonnemang och istället satsat på att ha ett kontantkort från till mobilen.

Det här gör att jag kommer ruskigt billigt undan, för närvarande betalar jag 99 kronor i månaden och har en slags prenumeration där kortet laddas automatiskt varje månad.

Finessen med detta är att jag får vart sjätte laddning gratis och att jag har ingen som helst uppsägningstid.

Jag använder mig av Telenor och det finns naturligtvis massor av alternativ, men såvitt jag kunnat läsa mig till är detta ett av de billigaste alternativen, särskilt om man som jag inte behöver mer än 2 GB surf i månaden.

I Telenors fall sparas dessutom den del av de 2 GB som inte används till nästa månad, och gör man inte av med så mycket blir det med tiden en betydande pott.

Hur mycket betalar du för mobiltelefoni per månad?

Varför tar det så lång tid att byta fonder i PPM?

Man skulle ju kunna tro att ett fondbyte år 2025 är en enkel historia. Ett klick här, ett klick där, och vips har man flyttat sina pensionspengar.

Vi lever trots allt i en tid där man kan swisha pengar på två sekunder, få mat levererad inom en kvart och se börskurser uppdateras i realtid. Men nej, i Pensionsmyndighetens värld tickar klockan i ett lite annat tempo.

Normalt brukar ett fondbyte i PPM-systemet ta 2–3 dagar. Ganska lång tid, men det är trots allt långsiktigt sparande. Lyckas man däremot – som jag – pricka in sitt byte precis när det pågår fondhandel med arvsvinsterna (de där pengarna som delas ut när dödsbonas pensionsmedel förs över till de levande spararna), ja då får man vänta. Och vänta. Och vänta lite till.

Jag bestämde mig i början av förra veckan för att minska min exponering mot guld. 20 procent i BlackRock – World Gold A2 fick räcka. Jag tryckte in mitt fondbytesuppdrag och valde att gå all-in på AP7 Såfa igen. Ett par dagar, tänkte jag. Sedan är det klart.
Men nej då. När jag loggar in i dag står det fortfarande: ”Fondbyte under behandling.”

Visst, PPM-systemet är inte byggt för swingtrading. Tanken är att vi ska vara långsiktiga, tålmodiga och lita på att tiden på marknaden är viktigare än att tajma den. Men ändå – i dessa digitala tider borde ett fondbyte gå snabbare.

Problemet verkar vara att Pensionsmyndigheten kör sina fondbyten i stora batcher. När det kommer in extra mycket transaktioner – till exempel vid månadsskiften, vid insättning av arvsvinster eller när börsen svänger kraftigt och många vill flytta sina pengar – blir det kö i systemet. Och eftersom varje fondhandel måste gå igenom fondbolagens egna bryttider (ofta satt mitt på dagen), dröjer det ytterligare innan bytet faktiskt genomförs.

Det hela känns ungefär som att stå i kön till Systembolaget innan nyår – man vet att man till slut kommer fram, men man hinner både tappa tålamodet och börja fundera på om man verkligen behöver de där flaskorna.

Samtidigt är det svårt att inte tänka tanken: om vi kan deklarera digitalt, signera låneavtal på mobilen och handla aktier på sekundnivå – borde vi inte kunna flytta pensionspengar över natten också?

För när mitt byte till AP7 Såfa väl går igenom, har kanske guldet fått förnyad kraft att fortsätta att sätta nya ATH.

Har du också råkat ut för detta?

 

FIRE och dyra matkassar

Att planera måltider, handla och sedan laga något nytt varje dag kan ibland kännas mer som ett arbete än som ett nöje.

Flera bekanta till mig har därför testat färdiga matkassar från olika leverantörer som till exempel HelloFresh och Linas Matkasse. Deras intryck verkar överlag positiva: de får variation i maten, nya recept och tycker att det blir enklare i vardagen. Man slipper fundera på vad man ska laga, och ingredienserna finns färdiga i rätt mängd när de behövs.

Det låter onekligen praktiskt. För den som tröttnat på att stå i butiken och försöka komma på något nytt till middag kan det vara en avlastning att låta någon annan ta hand om planeringen. Recepten brukar vara väl anpassade och instruktionerna tydliga, vilket gör att matlagningen går snabbt även om man provar något man inte lagat tidigare.

Men det finns också nackdelar. Flera som testat beskriver att matkassarna innehåller mycket förpackningar som ska sorteras och slängas. Varje ingrediens är noggrant förpackad för sig, vilket visserligen håller ordning men samtidigt fyller sopkärlet snabbare än vanligt. Portionerna upplevs dessutom ibland som små. För en person som äter lite mer än genomsnittet kan det behövas extra tillbehör för att måltiden ska kännas komplett.

Priset är ytterligare en aspekt. Även om kampanjer och introduktionsrabatter gör det prisvärt i början, kan det snabbt bli en relativt dyr lösning i längden jämfört med att handla själv. För den som gillar att detaljplanera sin ekonomi blir det en avvägning mellan bekvämlighet och kostnadseffektivitet.

Jag har ännu inte testat någon matkasse själv, men jag överväger att prova. Dels för att se om det verkligen sparar tid och ger mer variation i maten, dels för att avgöra om det känns värt priset. Det finns också ett mervärde i att bryta sina vanor och inspireras till att laga något nytt.

Frågan är hur hållbart det är över tid. Är matkassen en bekväm lösning för perioder då man saknar inspiration, eller blir det lätt en dyr vana? Det återstår att se.

Har du testat någon matkasse? Tycker du att det fungerar bra i praktiken, eller är det något man tröttnar på efter några veckor?

 

Byta bostad - lönsam strategi

Jag börjar mer och mer känna att jag har passerat den fas i livet då det känns meningsfullt att gå upp på taket med hammare i hand och rätta till takpannorna efter en storm.

Men nu… nu känns det mest som ett nödvändigt ont.

Och snön!

Förr var det härligt att skotta en gång fram till brevlåda, men numera tänker jag mest: ”Varför bor jag på en plats där detta ens är en uppgift?”

Kort sagt: jag börjar bli rätt sugen på ett enklare boende.

Men hur genomför man det hela rent praktiskt?

Låt oss titta på tre strategier:

Alternativ 1: Sälj villan först – och köp bostadsrätt sedan

Fördelar:

• Jag vet vad jag har att röra mig med. När villan är såld och pengarna finns på kontot slipper jag gissa mig till hur mycket jag faktiskt har råd med.
• Inga dubbla boendekostnader.

Nackdelar:

• Jag måste bo någonstans. Går det inte att tajma tillträdesdagen i bostadsrätten med flyttdagen i villan, ja då blir det problem.
• Risk för att priserna sticker iväg. Om marknaden vänder uppåt mellan försäljningen och köpet kan man tappa köpkraft.
• Lite stressigt. Att sälja först och sedan leta nytt är en enorm stressfaktor, det är inte säkert att jag hittar det jag vill ha inom rimlig tid.

Alternativ 2: Köp bostadsrätt först – och sälj villan sedan

Fördelar:

• Jag slipper tillfälliga boenden. Bara flytta direkt från hus till lägenhet, utan mellanlandning någon annanstans.
• Bekvämare flytt. Jag kan i lugn och ro rensa, packa och planera flytten i mitt eget tempo.

Nackdelar:

• Risk för dubbla kostnader. Två boenden samtidigt kan bli dyrt, särskilt om huset inte säljs lika fort som jag hoppas.
• Risk för bokrasch. Om bostadspriserna plötsligt dyker efter att jag köpt min nya lägenhet kan det svida att sälja villan billigare.

Bubblaren: Skaffa hyresrätt först, sälj villan i lugn och ro – och köp bostadsrätt senare

Fördelar:

• Total frihet. Jag har någonstans att bo utan att binda upp kapital.
• Ingen tidspress. Jag kan sälja villan i lugn och ro, vänta in rätt köpare och rätt pris.
• Flexibilitet. Jag kan känna efter om jag verkligen vill äga igen – eller om det är skönt att bara ringa fastighetsskötaren när något krånglar. Jag kan också testa på om jag verkligen trivs i lägenhet, ångrar jag mig är det bara att flytta tillbaka till villan innan den är såld.

Nackdelar:

• Hyresrätter växer inte på träd. Framför allt inte de som är trevliga, rimligt prissatta och på rätt plats. Platsen har blivit allt viktigare idag med allt strul med kriminalitet.
• Jag kan bli bekväm. Många som ”bara skulle hyra ett år” sitter kvar tio år senare.
• Dubbel flytt. Först till hyresrätten, sen till bostadsrätten. Två gånger bärande av bokhyllor och soffor lockar inte alls.

Så – vilken strategi är bäst?

Det beror förstås på vem man är och hur ens ekonomi ser ut.

Själv lutar jag nog alltmer åt bubblaren, även om det blir struligt med två flyttar. Men å andra sidan, det finns flyttfirmor som fixar det här på en arbetsdag utan min inblandning.

Hur har du gjort när du flyttat?