Billiga tabletter - dyra lärdomar

En bekant tipsade mig nyligen om något som fick mig att omvärdera hela min diskmaskinsstrategi.

Hon menade att det finns lika bra men mycket billigare diskmaskinstabletter än de jag använder – Yes Platinum All-in-One, som är lite av crème de la crème i tablettvärlden men som kostar ungefär 2 kronor per disk.

Eftersom diskmaskinen går nästan varje dag blir det faktiskt pengar av det här. 730 kronor om året, bara på diskmedel! Och det är 730 skattade kronor dessutom, vilket gör lite extra ont när man tänker efter.

Hon tipsade om Eldorado-tabletter som kostar 62 öre styck per disk.

Det skulle betyda en besparing på ungefär 500 kronor per år.

Femhundra kronor! Det är ju nästan två Investor-aktier gratis varje år – tänk vilken snöbollseffekt det kan bli på sikt.

Så, glad i hågen köpte jag ett paket Eldorado, lassade in disken, tryckte på knappen och tänkte att detta var ett riktigt smart drag.

Några timmar senare var det dags att plocka ur maskinen.

Resultatet?

Låt oss säga att skillnaden märktes…

Tallrikarna var rena, men inte Yes-rena. Glasen var inte längre kristallklara, besticken hade tappat lite av sin glans och kaffekopparna såg inte direkt nydiskade ut.

Det visade sig helt enkelt att man får vad man betalar för.

Så nu har jag gått tillbaka till mina svindyra Yes Platinum, med en liten suck varje gång jag tänker på de två Investor-aktier som jag därmed går miste om varje år.

Men jag får trösta mig med att tallrikarna åtminstone blänker – och det är ju också en slags avkastning. :-)

Så, hur gör du?

Kör du på de dyraste tabletterna, satsar på budgetalternativen, eller har du hittat någon gyllene medelväg?

 

Uppföljning - nästan ett år som FIRE!

Nu har det snart gått ett år sedan jag tog steget fullt ut och blev FIRE och jag börjar äntligen känna att jag har kommit in i min nya vardag. Det har tagit längre tid än jag trodde att detoxa från arbetslivet.

I början kände jag mig rastlös.

Det hände ibland att en känsla av tomhet smög sig på – som att jag inte hade “presterat” tillräckligt. De där tankarna dyker fortfarande upp då och då, men allt mer sällan. Jag tror att det är helt naturligt när man går från ett helt liv präglat av jobb, deadlines och resultat, till en tillvaro där dagarna är… fria.

Och jag måste säga – det känns bara bättre och bättre.

Som 55-plusare uppskattar jag numera allt mer det oplanerade. När jag var yngre hade jag svårt för att ha en hel ledig dag utan något schemalagt. Nu känns det som en lyx. Att bara kunna chilla, läsa, planera lite i stunden och göra det som faller mig in – det passar mig allt mer.

Jag har fortfarande kvar min enskilda firma med ett enda mindre konsultuppdrag som jag brukar kunna riva av på en eller i värsta fall två arbetsdagar per månad. Det ger ungefär 5 000 kronor i handen per månad, men det är inte pengarna som är poängen – det är hjärngympan jag vill åt.

Jag har rejäla ekonomiska marginaler, så jag tänker knappt alls på pengar längre. Investeringsmässigt går jag allt mer åt indexfonder och buy and hold, och ambitionen är att pengamaskinen som i mitt fall nästan uteslutande består av en bred palett av tjänste- och privatpensionsförsäkringar, ska sköta sig helt själva.

Som villaägare har trädgården blivit ett allt större projekt, och det börjar faktiskt ta form nu.

Jag läser mycket – inga ekonomiböcker utan mest skönlitteratur, och har börjat beta av de där klassikerna jag alltid tänkt att jag ska läsa någon gång. 

Det har blivit några resor inom Sverige, och planer finns för en långsemester i solen längre fram.

Jag försöker umgås så mycket jag kan med barnen och resten av släkten, och det finns en ny kvinna i mitt liv som skänker lite guldkant i vardagslunken.

Kort sagt: livet går sin stilla gång. Det händer inte något dramatiskt – men det är just det som är poängen.

Ha det gott där ute, njut av livet och glöm inte att logga ut från datorn och telefonen när ni är lediga. :-)

Nya skatter – rättvisa eller stöld?

Om bara ett år är det riksdagsval, och nu börjas det igen.

Politikerna börjar tala om något som låter så fint, nämligen ”rättvisa”.

Men ofta är det bara ett annat ord för att staten vill ha mer pengar. När nya skatter diskuteras riktas blicken nästan alltid mot dem som redan har något. Att skapa nya värden är svårt, kräver kreativitet och ansvar – sådant politiken sällan klara av. Att ta från människor däremot, det är enkelt.

Och man behöver inte ens kalla det stöld. Man kan bara hitta på en ny skatt.

Helst en som låter liten och rimlig. Om man tar några procent om året kan man linda in det hela i ord som ”balans” och ”utjämning” – och hoppas att folk köper det.

Fastighetsskatten är ett klassiskt exempel. Sverige har redan en rad olika varianter: stämpelskatt vid köp, avgifter för pantbrev, fastighetsavgift varje år och så slutligen en saftig reavinstskatt vid försäljning. Ändå lever myten att vi ”inte har någon skatt på fastigheter” och därför ”måste införa en ny”. I praktiken handlar det ofta om att vill pressa äldre husägare, särskilt dem som äger sina hem utan lån, att sälja och ”frigöra kapital”.

Eller om man så vill: ”Betala av dina skulder, sköt dig – och bli straffad för det”.

Arvsskatten då?

Den har samma logik. Många politiker menar att själva idén med arv i sig är orättvist: varför ska vissa få mer än andra utan att ha arbetat för det?

Men arv är inte orättvist, snarare tvärtom. Hela konceptet bygger ju på personliga tragedier, till exempel att man förlorar sina föräldrar alldeles för tidigt.

Än så länge har vi ingen arvsskatt, och heller ingen gåvoskatt. Men det här är lågt hängande frukter, det rör sig om en eller kanske två mandatperioder så finns de skatterna på plats

Men fortfarande har vi alltså friheten att ge bort våra egna pengar eller tillgångar medan vi fortfarande lever. Det ger familjerna friheten att själva bestämma när och hur nästa generation ska få ta över. Det är rimligt – och betydligt bättre än att staten lägger sig i med nya arvsskatter som bara skapar dyra skatteplaneringsupplägg och mer administration.

Jag tycker att ju mindre inflytande staten har över våra privata tillgångar, desto bättre är det.

Det handlar inte om att undvika ansvar eller orättvisa, utan om att låta familjer och individer själva fatta beslut som formar framtiden – utan att tvingas sälja sina hem eller se arvet eller gåvan passera via statskassan på vägen.

Vad tycker du?

Så här funkar FIRE-strategin - på riktigt!

Att köpa och behålla har visat sig vara en vinnande strategi, men vad händer med storleken på kapitalet när man vill använda en del av pengarna?

Jag roade mig med att räkna på hur det skulle sett ut de senaste 20 åren, alltså sedan i augusti 2005. En tid som präglats av finanskriser, Greklandskriser, covid, krig och allt annat tänkbart och otänkbart elände.

Eller för att citera Peter Lynch:

”There´s always something to worry about”.

Det kan ha smugit sig in ett och annat räknefel, men det bjuder jag i så fall på. J

• Startkapital: 5 000 000 kronor
• Index: OMX30GI (totalavkastningsindex med utdelningar återinvesterade)
• Period: 2005-08-01 → 2025-08-01
• Uttag: 4 % av värdet per år den 21/12
• Tabell: visar värde 31/12 varje år efter uttag

Resultat år för år

År	OMX30GI	Uttag (4 % av värde)	Värde 31/12 efter uttag
2005	+29 %	200 000	6 250 000
2006	+32 %	250 000	8 000 000
2007	+3 %	320 000	8 100 000
2008	-39 %	324 000	4 600 000
2009	+43 %	184 000	6 300 000
2010	+22 %	252 000	7 400 000
2011	-17 %	296 000	6 000 000
2012	+16 %	240 000	7 000 000
2013	+23 %	280 000	8 300 000
2014	+11 %	332 000	9 000 000
2015	+7 %	360 000	9 600 000
2016	+6 %	384 000	10 000 000
2017	+9 %	400 000	10 500 000
2018	-7 %	420 000	9 400 000
2019	+35 %	376 000	12 300 000
2020	+6 %	492 000	13 000 000
2021	+35 %	520 000	17 000 000
2022	-23 %	680 000	12 500 000
2023	+22 %	500 000	15 000 000
2024	+14 %	600 000	17 000 000
2025*	+10 %	680 000	18 500 000

(*2025 avser utvecklingen fram till 1 augusti 2025, prognos avrundad)

 Hur hade det känts?

• 2005–2007: Eufori – kapitalet nästan fördubblades, uttagen kändes "gratis".
• 2008: Mardröm – kapitalet halverades, varje uttag var smärtsamt.
• 2009–2017: Lugn comeback – uttagen täcktes med marginal och kapitalet växte rejält.
• 2018: Oro igen – minusår.
• 2019–2021: Guldår – explosion i värdet, känslan av att man aldrig kan bli pank.
• 2022: Brutal baksmälla – nästan -25 %, men ändå gott om pengar kvar.
• 2023–2025: Kapitalet är nu större än någonsin trots 20 års uttag.

Slutsats

Med 5 miljoner från start och 4 % årligt uttag hade du tagit ut totalt ca 9,5 miljoner kronor i kontanter och ändå haft 18,5 miljoner kvar idag.

Men resan hade varit skakig – särskilt under finanskrisen 2008 och börsraset 2022.

Frågan är: Hade du vågat sitta kvar i stormarna?

 

Är detta slutet för tech-företagen?

En färsk MIT-studie visar att 95 % av företagens generativa AI-projekt inte levererar märkbar avkastning. Det har triggat en rejäl tech-frossa, där investerare nu ifrågasätter om AI-hypen verkligen är hållbar.

Och visst finns det fog för att det verkligen är en bubbla, men frågan är om och i så fall när den kommer att spricka.

Vi som varit med ett tag minns säkert början av 1990-talet när Internet var i sin linda. 

Visserligen existerade tekniken, men effekten på verkliga livet var väldigt begränsad. Inte sällan sa man att det enda man kunde använda Internet till var att titta på nakenbilder på kändisar.

Men så plötsligt exploderade utvecklingen, med e-handel, söktjänster, sociala plattformar och digitala ekosystem som idag omformat hela samhällen.

Jag skulle tro att idag är AI i ungefär samma läge som Internet var 1994.

Visst.

Det har blivit synligt och användbart – ChatGPT, generativa bilder, smarta assistenter – men de största förändringarna ligger fortfarande framför oss.

Lärdomar från dotcom-eran – gäller även AI

Steve Case, grundare av AOL, har tidigare varnat för AI-boomen med paralleller till dotcom-kraschen: teknik med enorm potential kan överskattas, investeringar bubbla upp och kraschar senare.

Det är så klart en ganska så dyster bild som tecknas av de kommande åren, i alla fall för oss som gärna investerar i dagens tech-bolag. Men samtidigt visar historien att det riktigt revolutionerande överlever och blomstrar.

Det som skiljer sig från Internets första år är att AI har potential till att bli ett självspelande piano.

Den så kallade singularitetsprincipen beskriver en möjlighet att AI kan nå en punkt där den förbättrar sig själv i en exponentiell loop, och överträffar mänsklig intelligens – en utveckling som då blir så hastig att den blir oförutsägbar.

Hur investerar du för att hänga med när AI-tåget lämnar perrongen?

 

 

 

Kvalitet kostar - men är värt varje krona!

Jag är inget stort fan av Temu, Shein och allt vad de heter. Personligen har jag alltid valt att pynta upp lite extra för att köpa kvalitet.

Och det har jag aldrig ångrat.

Dels för att det är ett av de där moderna modeorden – hållbarhet – men framförallt för att det faktiskt är en njutning att äga prylar som fungerar. Prylar som håller ihop, gör jobbet och inte ger upp efter tre användningar. Jag gillar tanken att köpa något en gång och sen behålla prylen tills den rasar ihop.

Kanske är det generationsfråga.

Jag har svårt att förstå grejen med att beställa en låda full med kinaprylar som knappt håller från leverans till retur. För mig känns det som motsatsen till lyx.

Lyx är inte att ha mycket. Lyx är att ha rätt.

Och visst, det kostar så klart lite mer initialt. Men över tid… tja, låt oss säga att jag nog har sparat mer pengar på det här än jag lagt ut.

Här är några av mina absoluta favoriter bland kvalitetsprylar:

• Klippo gräsklippare – Röd, tung och byggd som en stridsvagn. När grannarnas Biltema stod och rostade på tippen efter två säsonger, startade min Klippo på första draget.
• Skeppshult-cyklar – Svenskt stål och nostalgi i ett. Den väger som en mindre häst, men rullar år ut och år in.
• Gjutjärnspannor – En riktig panna. Inga teflonskikt som flagar efter tre omeletter, utan en trotjänare som blir bättre ju mer man använder den.
• Husqvarnas robotgräsklippare & övriga trädgårdsredskap – grejer för proffs som bara fungerar. Alltid.
• Volvos personbilar – Visst - det finns mer flashiga märken. Men i alla fall de äldre Volvobilarna håller utan några större problem ihop i 25-30 år.
• Hondas motorcyklar och båtmotorer – Teknisk perfektion.
• Mont Blanc-kulspetspennor – Man behöver bara en penna. Den håller hela livet. Och nej, den går inte sönder när man tappar den på golvet.
• Stenströms klassiska skjortor – De går till och med att tvätta i kokande vatten om man känner för det. Skjortan krymper inte.

Det fina med kvalitetsprylar är att de bara finns där, redo när man behöver dem. De håller år efter år, och när något väl går sönder finns det reservdelar – riktiga reservdelar, inte några plastbitar som inte längre tillverkas.

Jag betalar hellre för gedigna saker än för slit-och-släng. Det är inte bara hållbart – det är ren livskvalitet.

Hur gör du?
Satsar du på att köpa kvalitet en gång för alla – eller satsa du på kinaprylar?

 

Ta upp fighten mot Pensionsmyndigheten!

I gårdagens inlägg skrev jag om att låta mitt PPM-sparande sköta sig själv genom att låta det ligga kvar i förvalsalternativet AP7 Såfa.

https://fire202555.blogspot.com/2025/08/fran-finansvalp-till-indexkramare.html

Trots det kan jag inte släppa tanken på AP7 Räntefond, som är en central komponent i det statliga förvalsalternativet AP7 Såfa.

Vad är egentligen AP7 Räntefond och AP7 Såfa?

AP7 Räntefond är den räntebärande delen av AP7 Såfa – kombinationen av AP7 Aktiefond och AP7 Räntefond som utgör PPM-systemets förvalsalternativ.

AP7 Såfa är alltså ingen enskild fond, utan en portfölj som sprider sparandet mellan dessa två fonder.

Så fungerar åldersanpassningen i AP7 Såfa

Den stora finessen med AP7 Såfa är att det är åldersanpassad: fram till och med 55 års ålder består portföljen av 100 % AP7 Aktiefond.

Från 56 års ålder sker en årlig omfördelning – andelen aktiefond minskar successivt och ersätts av räntefond – fram till 75 års ålder, då andelen är 33 % aktiefond och 67 % räntefond.

Exempelvis:

• Vid 56 år: 97 % aktiefond, 3 % räntefond
• Vid 65 år: cirka 66 % aktiefond och 34 % räntefond
• Vid 75 +: 33 % aktiefond och 67 % räntefond

Varför denna konstruktion?

• Hög risk i unga år: Eftersom premiepension utgör en mindre del av pensionssparandet, kompenseras det med hög aktieandel som dessutom har en hävstång på för nuvarande 15 procent, vilket har potential för god värdeutveckling.
• Minskad risk ju närmare pension: Efter 55 år ökar andelen räntefond automatiskt för att ge en tryggare sparportfölj med lägre volatilitet.
• Effektiv förvaltning: AP7 Räntefond investerar huvudsakligen i svenska bostadsobligationer och statspapper.

Min fundering: göra egen Såfa-variant

Trots att AP7 Räntefond är trygg och väldokumenterad, funderar jag på om det finns andra räntefonder – kombinerat med AP7 Aktiefond – som kan ge bättre avkastning samtidigt som risknivån är densamma.

• Byta ut AP7 Räntefond mot ett alternativ som förhoppningsvis ger något högre avkastning (företagsobligationer, inflationhedgade fonder, globalt diversifierade räntefonder).
• Låt andelen räntefond börja öka från 56 års ålder, precis som i AP7 Såfa, men i min egen version.

 Vilken/vilka räntefonder skulle du överväga som ersättare till AP7 Räntefond?

 

Från finansvalp till indexkramare

Jag har varit på börsen sedan 1980-talet och tycker att jag lärt mig ett och annat. Den kanske viktigaste lärdomen är att jag väldigt sällan lyckas slå det index som jag för tillfället jämför mig med.

Nu när jag är FIRE sedan snart ett år tillbaka och har all tid i världen har jag ändå lekt med tanken på att göra ett seriöst försök.

Jag har haft några mindre lekportföljer där jag försökt mig på både daytrading och swingtrading, med ett rent ut sagt uselt resultat.

Så jag är, för att utrycka mig milt, väldigt glad att det handlade om småbelopp och inte några större summor.

Så, jag tog med mig utskrifter på kontoutdragen och åkte iväg till stranden och lapade lite sol samtidigt som jag skissade på min strategi, eller om man så vill, min nya REGELBOK FÖR INVESTERINGAR.

---

Början på en ny och över tid hållbar strategi

I mitt PPM-sparande kommer jag att helt köra på AP7 Såfa. Den går på autopilot – den investerar globalt, den är billig och den anpassar risknivån automatiskt beroende på ålder. Det fina är att jag aldrig mer behöver logga in och ändra något där. Den får helt ligga kvar som den är oavsett om marknaderna tokrasar eller tokrusar.

I min tjänste- och privata pension hos Avanza har jag placerat hälften av pengarna i Avanza Zero, en Sverigefond som följer OMXS30 och som dessutom är helt gratis. Den andra halvan ska successivt flyttas över till breda, globala indexfonder som till exempel Länsförsäkringar Global Indexnära. På så vis får jag både Sverige och världen i portföljen. Hos Nordnet väljer jag deras egen Sverigefond och samma sak hos SEB.

Planen är att låta det stanna där. Jag överväger till och med att inte längre logga in mer än en gång om året (december) istället för att som nu logga in klockan 09.00 varje morgon.

Istället vill jag låta sparandet vara vad det faktiskt är tänkt att vara: en pengamaskin som tuggar på i bakgrunden, år efter år, oavsett om börsen står i plus eller minus.

---

Varför index?

Det finns tre skäl som gör att indexfonder framstår som det mest logiska valet:

1. Låga avgifter. Aktivt förvaltade fonder tar ofta 1–2 % i avgift per år. Det kan låta lite, men över 30 års sparande innebär det hundratusentals kronor i utebliven avkastning. Indexfonder däremot kostar nästan ingenting.
2. Det är svårt att slå index. Otaliga studier visar att de flesta fondförvaltare inte lyckas överprestera mot sitt jämförelseindex över tid. De som lyckas gör det ofta i perioder, men få kan göra det konsekvent.
3. Det är enkelt. Att slippa sitta och fundera över vilka aktier eller fonder som “går bäst just nu” frigör både tid och energi. Jag behöver inte längre jaga avkastning – jag kan istället vara trygg i att jag äger hela marknaden.

Warren Buffett uttryckte det på sitt karakteristiska sätt:

“By periodically investing in an index fund, the know-nothing investor can actually outperform most investment professionals.”

Det innebär alltså att även om jag själv inte har full koll på allt – vilket jag definitivt inte har – så kan jag ändå klå många proffs, bara genom att hålla fast vid index.

Och Per H. Börjesson, som ofta kallas Sveriges egen Warren Buffett, har sagt det lika rakt på sak:

“Den största risken är att stå utanför börsen.”

Med andra ord: det är bättre att vara med, även om det är via en enkel indexfond, än att stå vid sidlinjen och försöka vänta på rätt tillfälle.

---

Att acceptera långtråkigheten

Det största steget för mig har kanske inte varit själva omplaceringen, utan att acceptera att sparande ska vara långtråkigt. Indexfonder kommer aldrig ge spänningen av att plocka rätt förhoppningsbolag som rusar 200 % på ett år. Men de kommer heller inte ge ångesten när samma bolag kraschar ner till nästan noll.

Att spara i index är lite som att sätta in pengar på autogiro. Det händer inte så mycket idag, imorgon eller nästa månad. Men tittar man om tio eller tjugo år är skillnaden enorm.

---

Slutsats

Så nu lämnar jag alltså marknadstajmingen bakom mig. AP7 Såfa får sköta min PPM, Avanza Zero och några globala indexfonder får ta hand om pensionen och resten av sparandet. Sedan får pengarna arbeta ifred, utan att jag loggar in och stör.

För som Warren Buffett en gång sa:

“The stock market is designed to transfer money from the active to the patient.”

Och där vill jag befinna mig – på den tålmodiga sidan, där pengamaskinen får tuffa på i bakgrunden, år ut och år in.

Tycker du också att investeringar ska vara lika tråkigt som att titta på när gräset växer?