I går passade jag på att slänga det sista som finns kvar av hemarkivet.
Till en
början gick det snabbt och smidigt. Bokföring och gamla avtal som inte längre
behöver sparas åkte direkt ner i dokumentförstöraren. Snart började sopsäckarna
fyllas med finfördelade rester av ett tidigare yrkesliv.
Men sedan
blev det svårare.
Jag hittade av
en händelse gamla brev från före detta flickvänner som jag, dumt nog, hade
sparat. Jag hade faktiskt glömt att de fanns. Där låg de i gulnande kuvert,
skrivna med handstil från en annan tid.
Och naturligtvis
kunde jag inte låta bli att läsa några.
Framför allt
brev från dem som jag minns med extra mycket värme. Personer som på
olika sätt gjorde livet lite bättre under en period när jag själv kanske inte
alltid var den enklaste människan att leva med.
Det var fint.
Och
samtidigt dumt.
Har du gamla
kärleksbrev kvar är mitt bästa råd: LÄS. INTE. BREVEN.
Det är
alldeles för lätt att bli nostalgisk över åren som gått. Man börjar minnas
människorna, platserna, samtalen och allt det där som en gång kändes så
självklart.
Problemet är
bara att tiden aldrig kommer tillbaka.
Inte ens om
människorna finns kvar.
Livet går
ständigt vidare och kanske är det bättre att låta vissa minnen
långsamt blekna bort än att plocka fram dem och påminna sig
om sådant som av olika anledningar gick förlorat.
Så nu är
även de gamla breven på väg mot dokumentförstöraren.
Kanske är
det den viktigaste delen av hela döstädningen: att inte bara göra sig av med
saker, utan också våga släppa taget om sådant som man inte behöver bära med sig
längre.
Med det sagt
önskar jag en fortsatt trevlig vecka.
Har du döstädat?
Jag tycker att det är bra att du läste dem. För då får du ett avslut på dessa och slipper gräma dig över vad det stod, hur du hade reagerat, ångra att du inte läste mm. Nu: läst - tänkt - klart!
SvaraRaderaNär jag + syskon rensade i vårt barndomshem så hittade vi gamla skolfotokataloger från högstadiet (det gjordes inga för låg- eller mellanstadiet på den tiden av nån anledning). Absolut NOLL nostalgi! Ingen av oss umgås med dem vi tvingades gå i grundskolan med. Knappt att vi har råkat på någon under eller efter gymnasietiden. Så det var sida efter sida med bilder på mer eller mindre okända människor. Totalt ointressant!
Men det finns "hamstrar" i släkten. Inte för att de själva vill ha saker, utan de vill påtvinga MIG saker av ren nostalgi. "Ska du inte spara det här? Varför inte, det vore väl synd att kasta?" har man hört flera gånger (även om skolkatalogerna). Men behåll det själv då, bara jag slipper. Jag tror det är något långt ner i själen hos somliga att man inte kan slänga något alls.
Spargrisen
Ha ha, ja det där tror jag är vanligt. Att man låter nästa generation ta beslutet om sådan här saker ska sparas eller kastas.
RaderaIntressant det där med skolan, att så få umgås med sina gamla klasskompisar när man väl slutat skolan. Men det är väl som du skriver, att man buntades ihop med en massa personer där de flesta var sådana man annars aldrig skulle umgåtts med. :-)
Brev på papper? Jag blev tonåring i ungefär samma veva som SMS blev en grej så sådant saknas helt och hållet. Och jag tror nästan att digitala saker försvinner lättare än fysiska, även om det borde vara tvärtom.
SvaraRaderaJag har aldrig döstädat, men jag försöker att inte skaffa mig för mycket saker att städa bort, även om det går lite halvdåligt ibland.
Brev på papper är underskattat. :-)
RaderaTror också digitala filer har en tendens att gå i rök, skulle kolla några gamla bilder på min dator men lyckades inte hitta dem.
Gjorde det i somras, en gigantisk sista rensning som tog flera månader (inlägg är påbörjat). Tur att det regnade så mycket. 48 år gamla brev från brevvänner, å 43 år gamla från flickvänner. Funderar på att ta en telefonkontakt med några, höra hur det blev i livet.
SvaraRaderaVet inte om det är en bra idé.
Svårt att säga om det är en bra idé eller inte.
RaderaJag har gjort det en gång innan, och först kom hon inte alls ihåg mig och undrade mest vem det var som ringde och hur jag fått tag i hennes telefonnummer.
Men vi talade i alla fall en stund och då kom hennes minnen tillbaka. Jag kommer dock inte försöka spåra upp andra gamla flickvänner. :-)