Döstädning – och ett stort misstag

I går passade jag på att slänga det sista som finns kvar av hemarkivet.

Till en början gick det snabbt och smidigt. Bokföring och gamla avtal som inte längre behöver sparas åkte direkt ner i dokumentförstöraren. Snart började sopsäckarna fyllas med finfördelade rester av ett tidigare yrkesliv.

Men sedan blev det svårare.

Jag hittade av en händelse gamla brev från före detta flickvänner som jag, dumt nog, hade sparat. Jag hade faktiskt glömt att de fanns. Där låg de i gulnande kuvert, skrivna med handstil från en annan tid.

Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att läsa några.

Framför allt brev från dem som jag minns med extra mycket värme. Personer som på olika sätt gjorde livet lite bättre under en period när jag själv kanske inte alltid var den enklaste människan att leva med.

Det var fint.

Och samtidigt dumt.

Har du gamla kärleksbrev kvar är mitt bästa råd: LÄS. INTE. BREVEN.

Det är alldeles för lätt att bli nostalgisk över åren som gått. Man börjar minnas människorna, platserna, samtalen och allt det där som en gång kändes så självklart.

Problemet är bara att tiden aldrig kommer tillbaka.

Inte ens om människorna finns kvar.

Livet går ständigt vidare och kanske är det bättre att låta vissa minnen långsamt blekna bort än att plocka fram dem och påminna sig om sådant som av olika anledningar gick förlorat.

Så nu är även de gamla breven på väg mot dokumentförstöraren.

Kanske är det den viktigaste delen av hela döstädningen: att inte bara göra sig av med saker, utan också våga släppa taget om sådant som man inte behöver bära med sig längre.

Med det sagt önskar jag en fortsatt trevlig vecka.

Har du döstädat?