Nu är det över (på riktigt)

Jag har gjort mitt - och nu är det över.

Sorry NLI – jag kunde inte låta bli att sno din klassiska FIRE‑replik. Den passade helt enkelt för bra för att inte användas en gång till. För det här är nämligen ett sådant där tillfälle när man faktiskt får säga det: från och med nu är jag FIRE på riktigt.

Mitt lilla företag är till slut nedlagt. Inte med någon dramatisk konkurs, inga arga brev eller panikartade telefonsamtal – utan snarare med ett stilla klickande i olika e‑tjänster. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt sådant som inte direkt ger några dopaminkickar men som ändå markerar ett tydligt slut: städat ur gamla pärmar, avregistrerat f‑skatt och moms, sagt upp försäkringar och avslutat allt som en gång i tiden var helt nödvändigt för verksamheten.

Och så den kanske mest symboliska handlingen av dem alla: jag har packat ner den stora stationära datorn.

Ni vet, den där arbetshästen med fläktljud som ett mindre vattenkraftverk, flera TB lagring och en prestanda som en gång var fullt motiverad.

Nu räcker det gott med en enkel Chromebook. Den klarar allt jag behöver i FIRE‑livet: läsa bloggar, betala räkningar och – då och då – skriva ett eget blogginlägg.

Även om jag inte jobbat många timmar i min konsultfirma det senaste året så känns det ändå vemodigt. Det gör det alltid när man stänger en dörr som varit öppen länge. Företaget har varit en identitet, en trygghetslina och ibland en ursäkt för att inte släppa taget helt. Att lägga ner är inte bara ett administrativt beslut – det är ett mentalt bokslut.

Men känslan som tar över är ändå en annan.

Nu är jag FIRE på riktigt.

Inte nästan‑FIRE, pre-FIRE, utan FIRE på riktigt. Och det börjar kännas… riktigt, riktigt bra. En oväntad lätthet, som om kalendern plötsligt tappat sin makt och framtiden blivit mer min än någon annans.

Så till er där ute som fortfarande kämpar på: ha det så bra.

Fortsätt räkna, fortsätt optimera – men glöm inte varför du gör det.

Och framför allt: var försiktig med alltför avancerade upplägg på börsen.

Det är förvånansvärt skönt att inte längre behöva vara smart hela tiden.

Vi hörs framöver i bloggosfären - fast utan jobbdator. J