Dags att börja bränna pengar!

Många svenskar säger att det är svårt att spara pengar. Att det ”inte går” med dagens priser på mat, el och bensin. Och visst, det är dyrt.

Men jag kan ändå inte riktigt hålla med.

Jag har aldrig levt särskilt snålt, men jag har alltid varit extremt kostnadsmedveten. Jag betalar gärna mycket för saker som höjer livskvaliteten – men jag betalar inte ett öre för sådant som inte gör det.

Det har visat sig vara ett vinnande koncept. Det är just den hållningen som gjort att jag kunnat skjuta mig ut ur arbetslivet betydligt tidigare än vad staten tycker är lämpligt.

Jag har gjort min egen pensionsreform: mindre slöseri, mer frihet.

Jag har aldrig varit typen som köper senaste prylen bara för att ”alla andra” gör det. Jag har ingen elcykel med Bluetooth-lås, ingen köksmaskin som kopplas upp mot molnet, och ingen uppsjö av streamingtjänster för att se serier jag egentligen inte ens vill se. Däremot betalar jag gärna för en bra dator, en riktigt bekväm soffa och en resa då och då – helst till en plats där man slipper både snöslask och elräkningar.

Det handlar alltså inte om att vara snål, utan om att veta vad som är värt något.

Men – och det här är ett stort MEN – på senare tid har jag börjat inse att jag kanske kunde ha unnat mig lite mer längs vägen. För när man passerar en viss ålder kommer den där stillsamma påminnelsen: jag lever inte för alltid.

Visst, barnen ska få ett rejält arv. Det sitter djupt rotat. Mina föräldrar sparade ordentligt och det de lämnade efter sig gav mig både ökad grundtrygghet men framförallt en ganska tydlig föreställning om att ”så gör man”.

Men samtidigt… pengar är ju till för att användas. I alla fall en del av dem.

Och just där någonstans började jag tänka på en av mina favoritlåtar av Ulf Lundell.

”Jag tvingar in mej under knog och gnetande
Och tänker med förnuft på gods och gull
Tills månen är full
Då slås allt omkull
Jag ber
Kom och gör mej kär och galen”

Det är något i de raderna som sätter fingret på dilemmat. Man kan inte tänka med förnuft hela tiden. Ibland måste man tillåta sig att bli lite ”kär och galen” – även i ekonomisk bemärkelse.

För hur ofta skjuter man inte upp njutningen till ”sen”? Sen, när barnen flyttat. Sen, när huset är sålt. Sen, när man är pensionär. Och plötsligt är ”sen” här, och man sitter där med välfyllda sparkonton.

Jag börjar misstänka att det finns ett slags omvänt problem hos oss som varit duktiga på att spara: vi har blivit så vana vid att hålla igen, att vi glömt hur man gör för att släppa taget. Att faktiskt spendera med glädje.

Det är lätt att tänka att man ska leva på räntan och låta kapitalet växa. Men kanske borde man ibland leva lite på själva kapitalet också. Köpa den där upplevelsen, den där resan, den där middagen som man annars hade scrollat förbi och tänkt: ”nej, det där är för dyrt.”

För dyrt för vem, egentligen?

Jag försöker nu att gradvis ”levla upp” på utgiftsfronten. Inte i form av meningslöst slöseri, utan mer i form av livsinvesteringar. Att gå på konserter igen, äta ute utan att jämföra priset på huvudrätten med vad motsvarande kostar hemma, köpa vin som inte står på nedersta hyllan.

Det är inte alltid lätt. Jag märker hur det gamla sparreflexen hugger till direkt: ”behöver jag verkligen det där?” Och svaret är ibland: ja, det gör jag faktiskt.

Jag tror många sitter i samma båt. Vi som varit så duktiga på att spara att vi nästan blivit lite allergiska mot att spendera. Vi som kan rabbla räntor, avgifter och amorteringar i sömnen – men som glömt hur det känns att spontanköpa något bara för att det gör oss glada.

Så jag jobbar på det. På att tillåta mig att njuta lite mer, och spara lite mindre. Jag försöker tänka att varje hundralapp som används klokt inte är bortkastad, utan omvandlad till ett minne, en upplevelse eller en känsla.

Har du också svårt att börja unna dig mer – trots att du egentligen kan? Eller är du redan där Ulf Lundell var när månen (och nästan säkert även han själv) var full?