FIRE - vilket land vill du helst flytta till?

Valet närmar sig med stormsteg. 

Opinionsmätningarna duggar tätt, och mycket tyder på att den rödgröna sidan går mot något som närmast kan beskrivas som en jordskredsseger. En majoritet av svenskarna tycks alltså ge Tidö-laget underkänt.

Och där någonstans börjar jag klia mig i huvudet.

Missförstå mig rätt.

Tidö-gänget är långt ifrån perfekta. Det finns beslut som haltar, reformer som går för långsamt och en hel del politiskt käbbel och konstigheter som man helst hade sluppit. 

Men alternativet? 

Med Maggan vid rodret? 

För mig framstår det som ett klart sämre alternativ. Höjda kapitalskatter, återinförd förmögenhetskatt, höjda inkomstskatter, nya skatter på skatter, tvärstopp för kärnkraftsutbyggnad, ökad invandring och (ännu mer) kaotisk kriminalpolitik.

Ändå verkar de flesta väljarna resonera annorlunda.

Det får mig – återigen – att börja leka med tanken jag varit inne på tidigare här på bloggen: är det dags att lämna landet?

För oss som nått FIRE är det ju faktiskt inte bara tomt prat.

Det är fullt möjligt.

Rent ekonomiskt skulle ett så kallat geoarbitrage kunna vara ganska attraktivt. Lägre levnadskostnader, bättre klimat, kanske till och med ett lugnare tempo. Det finns många lockande destinationer där ute.

Problemet är bara att verkligheten knackar på dörren.

Släkt, vänner, särbon. Ingen av dem är särskilt sugna på att bli klimatflyktingar – hur ekonomiskt rationellt det än må vara. Och det är ju trots allt inte bara kalkylark som avgör var man hör hemma.

Men låt oss ändå leka med tanken. Om jag faktiskt MÅSTE emigrera – vart skulle jag då ta vägen?

Visst, Spanien, Thailand, USA eller varför inte Filippinerna har säkert sina goda sidor.

Men efter att ha snurrat runt i tankarna ett antal varv har jag landat i ett kanske något oväntat svar: Danmark.

Ja, Danmark.

Inte för att det är exotiskt eller särskilt långt bort, utan just därför att det är… nära. Både geografiskt och mentalt.

Fördelar med Danmark:

För det första: kriminalpolitiken. Danskarna har, oavsett vad man tycker om metoderna, varit betydligt mer handlingskraftiga. Resultaten talar i många fall för sig själva.

För det andra: det offentliga samtalet. Danmark upplevs inte alls lika ”woke” som Sverige. Debattklimatet är rakare och definitivt råare, men också mer tillåtande.

För det tredje: kulturen. Den är snarlik vår egen. Man behöver inte uppfinna sig själv på nytt. Till och med skriftspråket känns bekant.

Och kanske viktigast av allt: närheten. Det är fortfarande möjligt att ta en bil, ett tåg eller en färja och vara tillbaka i Sverige på någon timme. Släkt och vänner förblir inom räckhåll.

Men… det finns nackdelar också:

Vädret. Danmark är inte direkt Medelhavet. Halva året är det lika grått och blåsigt som hemma.

Språket. Att läsa danska är en sak. Att förstå en snabbpratande jylländare är en helt annan…

Och så var det ekonomin. Danmark är dyrt. För mig, som skulle leva på pension i svenska kronor, kan det bli en rätt kännbar skillnad. Geoarbitrage-idén går lite i baklås just där.

Så där står jag. Med ena foten kvar i Sverige och den andra svävande någonstans över Öresund.

Kanske blir det inget av det. Kanske sitter jag kvar här även efter valet, muttrar över politiken och nöjer mig med att optimera elförbrukningen istället för att optimera min geografiska placering.

Men tanken är ändå intressant.

För låt oss vända på det:

Om du verkligen var TVINGAD att emigrera – vilket land skulle du välja?

Och varför?